En gång tillhörande tätskiktet av Europas operatonsättare har Charles Gounod det senaste seklet fått se sig rejält omsprungen av Wagner, Verdi och Puccini. Ja, även landsmannen Bizet spelas idag betydligt oftare på världens operascener. Men kanske är en Gounod-renässans på gång? Lagom till sommarens 200-årsjubileum tycker sig Carlhåkan Larsén kunna skönja en annalkande blomstringstid för koloraturmästaren från Paris.

Text: Carlhåkan Larsén

Charles Gounod levde, som vi alla, i en brytningstid. Men det är enkelt att peka ut gränser och avgörande skiftningar i hans liv och i hans musikaliska kreativitet. Unge Gounod fick gedigen musikskolning i Paris. Redan som 21-åring belönades han med det celebra Rom-priset – det innebar ett uppbrott från hemmet och tre års förkovran i Rom! Som avrundning tog han en tripp till Wien och Leipzig.

Gounod var livet igenom en from människa. I Rom mötte han på allvar gregoriansk sång och musik av Palestrina under sina besök i Sixtinska kapellet. En huvudgrupp i hans verklista består av kyrkliga kompositioner. Mässor, kantater och requiem-tonsättningar ingår dock egentligen inte i hans internationella meriter. Där finns i stället ett populärt ”Ave Maria”, som bygger på Bach.


Bach och Gounod i skön harmoni.

 

För Gounods personliga hållning innebar Rom-vistelsen en viktig brytningsprocess. Han funderade allvarligt på att inträda i prästämbetet. Men när allt kom omkring övertog Konsten herraväldet i livsgärningen. Han skulle gå i Berlioz fotspår.

SUCCÉ MED FAUST

Åter installerad i hemlandet lyckades han kämpa sig upp i övre skiktet av den parisiska artisthimlen, där en lyckad operakarriär gav stjärnstatus. Föret var visserligen en smula trögt i portgången men ”Faust”, som fick sin urpremiär på Théâtre-Lyrique i Paris 1859, slog ganska snart igenom. Denna parafras på Goethes tvådelade drama skulle bli Gounods mest populära opera. Så är också musiken fylld av fina melodier och lyriska stämningar, både för tenor-Faust, som smeker örat i en smäktande romans, ”Salut, demeure chaste et pure” – ”Var hälsad, du kyska, rena boning”, och sopran-Marguerite, som bländas av en överraskande gåva och måste utbrista i den koketta ”Juvelarian”.

Hennes broder Valentin får ge ord och ton åt en innerlig bön. Därtill uppträder Djävulen själv på adekvat infernaliskt vis – Mephistophélès sjunger om den gyllne kalven, avguden som behärskar världen.

Från början var ”Faust” (liksom flera andra av Gounods sceniska verk) en så kallad opéra comique, vilket innebar att det förekom talad dialog. Men när lyckokastet ”Faust” togs till nåder på Stora operan i Paris komponerade Gounod bort talreplikerna och så blev stycket genomkomponerat, som termen lyder. Samma operaoperation genomgick Bizets ”Carmen”, med den skillnaden att Bizet inte gjorde transplantationerna egenhändigt.


Juvelarian i den form som den torde vara mest bekant för den breda allmänheten.


SERIÖSA TYSKAR

”Faust” fick inte godkänt av stränga tyska smakdomare. Operan försummade Goethes forskare och filosof Faust. Den lade ju större vikt vid kärlekshistorien, Margarethe hade blivit huvudperson. (Man bör inte lasta Gounod för detta, hans förlaga var en romantiserande fransk bearbetning av Goethes text.)

Men musiken var ju för bra för att ignoreras. I Tyskland döptes verket helt sonika om till ”Margarethe”. En flott vals och en ihåligt martialisk soldatkör förenade entusiaster i alla länder. Men, som det hette för hundra år sen: de äro ej fria från banalitet.

 

»En flott vals och en ihåligt martialisk soldatkör förenade entusiaster i alla länder. Men, som det hette för hundra år sen: de äro ej fria från banalitet.«

 

”Faust” togs upp i Sverige 1862 och har efter den premiären gått över Stockholmsoperans scen mer än 600 gånger. ”Faust” övertrumfades först långt senare av Bizets ”Carmen”, som passerat gränsen 1000 föreställningar. Under de senaste åren har ”Faust” med framgång inscenerats både på Malmö Opera och Norrlandsoperan.

På Théâtre-Lyrique, mer anspråkslös än Paris schangtila stora Opéra, uruppfördes så småningom ”Roméo et Juliette”, 1867. Den dedicerades till Karl XV som tack för att kompositören invalts i Kungliga Musikaliska Akademien. Om detta tonsatta Shakespeare-drama förtäljer Nordisk familjebok; ”Gounod hade ånyo tillfälle att lägga i dagen sin glänsande begåfning för det erotiska”. Romeo blev i tidens fullbordan en paradroll för Jussi Björling.


Jussi Björling i paradrollen Romeo i en inspelning från The Met 1947

 

Det fransk-tyska kriget 1870–71 medförde att Gounod bröt upp från hemlandet. Han slog sig ner i England. Där tillbringade han fyra år och gjorde sig förtrogen med den engelska körtraditionen och ledde en kör, ”Gounod’s Choir”.

1874 kom han tillbaka och återupptog sin karriär på hemmaplan. Under de följande åren komponerade han de sista i sin brokiga samling av inalles tolv operor. Få av dem har burit hans namn vidare till eftervärlden.


ANDRA IDEAL SEGRAR

Ännu en brytningstid kan markeras: när den firade tonsättaren dog 1893 märktes redan att den musikdramatiska estetiken följde andra vägar än den franske mästarens. De stora framgångarna uteblev. Gounods stil var inte längre up to date: Richard Wagner hade dragit upp nya riktlinjer för seriös musikdramatik. Wilhelm Peterson-Berger tog gärna tillfället i akt att yttra glåpord om de franska banaliteterna, han använde normalt germanen Richard Wagner som konstnärlig måttstock. P.-B.:s ofta citerade spydighet gentemot Donizettis ”Lucia di Lammermoor”, ”den gamla fjollan”, drabbade visserligen en italiensk belcantomästare. Men Gounod hade en liknande romantisk ådra, syresatt av skön melodik och seren atmosfär. Belcantotraditionen hade emellertid haft sina bästa dagar. Operagenren kunde följa Wagners musikdramatik eller verismens mindre mytologiska men mer brutala realistiska approach, med Giacomo Puccini som föregångsman.


EN LJUSNANDE FRAMTID?

Bortglömd har Gounod ändå aldrig varit. Man kommer sanningen närmare om man tänker sig att han upplever en renässans, sedan de skarpare skiljelinjerna i fråga om romantisk opera och virtuosa sopraner upplösts. Ekvilibristiska primadonnor är åter välkomna – man har funnit nya sätt att ta tillvara den speciella rösttypen genom att ge de häpnadsväckande konststyckena ny konstnärlig legitimitet – den engelske kompositören Thomas Adès koloraturstrapatsroller i ”The Tempest” och ”The exterminating Angel” kräver i dagens läge det (nästan) omöjliga. De bägge verken har inte nått Sverige men väl Köpenhamn. I det senare har man kunnat höra den häpnadsväckande Kerstin Avemo svinga sig mot höjderna.

Pendeln har alltså svängt, det konstfulla belcantot bär fram nya artistiska uttryck i musikdramatiken. Även regissörens analysarbete har genomgått en förändring – på gott och ont, måste man tillägga.

 

»Pendeln har alltså svängt, det konstfulla belcantot bär fram nya artistiska uttryck i musikdramatriken. Även regissörens analysarbete har genomgått en förändring – på gott och ont, måste man tillägga.«

 

Gounod skall inte ställas i paritet med Mozart eller Verdi och inte jämföras med Wagner. En ganska pikant sammanfattning ger en frispråkig svensk musikskribent, Lars Sjöberg. I boken ”Sång i stället för blod” levererar han en klackspark: ”Ibland kan det kännas som om Gounod bjöd oss på tårta och sju sorters kakor i stället för lagad lunch. Men detta förringar på intet vis hans talang som sockerbagare.”


Faust är den enda återkommande Gounodoperan på svenska scener. Här en scen med Bengt Krantz och Maria Fontosh i Stewart Laings multi-mediala iscensättning på Malmöoperan 2005.

 

MER FAUST I MUSIKEN

Doktor Faustus och sägnerna om honom och hans pakt med djävulen hör till tiden kring 1500. Hans gestalt följde sedan med tidernas ström. Goethe tog fatt i motivet på 1700-talet men fullbordade inte sista delen av sin tragedi förrän 1832. Det var alltså ett aktuellt stoff som Gounod grep sig an i sin succéopera. Men han var inte ensam på estraden. Hector Berlioz målade upp ”Fausts fördömelse” i ett slags oratorium. Robert Schumann bidrog med ”Scener ur Goethes Faust”, också i det stora formatet, och Franz Liszt inspirerades till ”En Faustsymfoni”. Till sist kom en musikhistorisk kulmination: finalen i Gustav Mahlers väldiga åttonde symfoni, den som kallas ”de tusendes symfoni”. Där bearbetas Goethes hymniska och humanistiska slutord i Faust II, en ”Chorus Mysticus” om förgängligheten och om det evigt kvinnliga, som drar människan framåt. Det mångsidiga, djuppejlande budskapet får breda ut sig i hela sitt gravitetiska majestät. Gounod spelar onekligen sina melodier i en lägre division …

About The Author