Wermland opera går ut djärvt den här säsongen. Första premiären ägnas åt The Greek Passion, en opera byggd på Nikos Kazantzakis roman Christ Recrucified med musik av Bohuslav Martinů. Carlhåkan Larsén ger dig en introduktion till det dagsaktuella verket som innehåller närmast kusliga referenser till den rådande flyktingsituationen i Europa.

Text: Carlhåkan Larsén

Fortfarande får man räkna det som ett dristigt tilltag att ta upp en opera som uruppfördes så sent som 1961, alltså bara lite mer än 60 år sen. The Greek Passion, denna Martinůs sista opera, komponerades på 1950-talet, men när det äntligen, år 1961, var dags för urpremiär i Zürich hade kompositören hunnit avlida.

Romanen utkom år 1954 och är skriven på grekiska, författaren Nikos Kazantzakis modersmål. Författaren och tonsättaren hade nära kontakt, de samrådde om vilket språk som skulle användas till operalibrettot och om hur stoffet skulle sovras. Bokens 470 sidor (i pocketupplaga) blev 40 sidor engelsk operatext, som sammanställdes av kompositören.

Brottningen med uppgiften blev långvarig. Martinů hann visserligen fullborda sitt verk. Men The Royal Opera (Covent Garden) i London tvekade. Operan genomgick till på köpet en omarbetning, som kompositören själv utförde.

The Greek Passion har efterhand satts upp på åtskilliga håll, såväl i Tjeckoslovakien som i Tjeckien och Slovakien och på flera andra scener i Europa och USA. Romanen har också filmats och legat till grund för en grekisk tv-serie med 50 avsnitt.

Martinů fäste sig vid den folkliga miljöskildringen och vid de etiska och psykologiska problem som Nikos Kazantzakis fördjupar. Boken erbjuder en rikedom av stoff – kollektiv och individer i samspel och motsättningar. Berättelsen rör sig på många plan och erbjuder åtskilliga dramatiska situationer. Martinůs egen sammanfattning av verkets atmosfär lyder så här: ”myt – saga – skådespel – mysterier – drömmar”.

»The Greek Passion åskådliggör i handling och musik en fundamental moralisk konflikt i vårt samhälle. «

Men först och främst: The Greek Passion åskådliggör i handling och musik en fundamental moralisk konflikt i vårt samhälle, formulerad redan i Första Moseboks skildring av Kain och Abel: ”Skall jag taga vara på min broder?”. I den lilla grekiska by där handlingen utspelas gäller det om man skall taga vara på en grupp utblottade flyktingar som kommer vandrande. Den första misstänksamheten mot främlingarna övergår i direkt avståndstagande och slutar i strid och utstötning. I detta övergripande skeende invävs personliga människoöden och ställningstaganden.

Kazantzakis och Martinů hade andra världskriget och alla de folkförflyttningar och förintelseläger som hörde redan till den tiden i minnet. Och The Greek Passion har helt enkelt blivit ett stycke konst som går direkt in i vår tids moraliska konflikter om flyktingar och humanitärt ansvar. Operan sätter problem under debatt.

FRÅN BYGDESPEL TILL DÖDSMÄSSA

Handlingen utspelas i och kring en enkel grekisk by för ungefärligen ett hundratal år sen. Livsmönstren är traditionella och stillastående inom en ortodox ram. Påskens glada frälsningsbudskap firas så som det alltid gjorts. Men det är dags att förbereda nästa års passionsspel, ett slags grekiskt Oberammergau. Byns äldste har rådslagit om rollbesättningen och uppgifterna fördelas. Den auktoritative prästen Grigoris ökar den hedrande bördan för de utvalda med lämpliga förmaningar och moralkakor, som om han vore profeten Amos. Den som utsetts att gestalta Judas Iskariot värjer sig vilt mot uppdraget, medan den stillsamme herden Manolios, utvald att bli Kristus, faller i djupa tankar. Bybor av skilda åldrar och typer får andra apostlagärningar på sin lott. Den centrala kvinnliga personen i spelet är Katarina, en ung kvinna som skall gestalta den bibliska Maria Magdalena. Alla utpekade präglas efterhand av de apostoliska förebilderna.

Lugnet i byn bryts av en grupp svältande främlingar på flykt, fördrivna från sin härjade hemby i en annan del av riket. De anförs av sin präst, Fotis, mild, tröstande och manande.

Bilden ovan: En scen från en uppsättning av The Greek Passion i Essen 2015. I rollen som prästen Grigoris ses Almas Svilpa.

De asylsökande ber om beskydd. Men en utmattad döende flykting beskylls för kolerasmitta, och gruppen tas inte emot. De stapplande människorna avvisas. De nödgas ta sin tillflykt till de omgivande karga bergen.

Manolios erfar nu en särskild kallelse, han blir invandrarnas förespråkare och blir till sist exkommunicerad (”bannlyst”) av den rigide Grigoris. Manolios får i alla fall med sig de övriga rollinnehavarna i stödet för de nödställda. I det tumult som utbryter mellan de rotfasta invånarna och de oförsörjda och hemlösa blir tonen hetsig, och den som med motvilja skall spela Judasrollen dödar Kristusgestalten. Misstänksamheten har övergått i avståndstagande, och detta ändar slutligen i fientlighet.

Sjungande en sorgekoral, som ett requiem, lämnar flyktingskaran trakten för att söka en tryggare uppehållsort.

Bilden: Dshamilja Kaiser som Katerina och Rolf Romei som Manolios i Graz-operans uppsättning förra våren.

MUSIK I MÅNGA STILAR

Till detta en mångsidig musik av en ytterst tjeckisk men mycket kosmopolitisk tonsättare. Martinů har strängar från många stilar på sin lyra. Som preludium: sakral högtidlighet avlöst av påskens uppståndelseglädje, ackompanjerad av kyrkklockorna. Vi möter Grigoris och hans prästerliga basröst och hör byfolkets sorl och diverse buller. Tenoren Manolios, som spelar Kristus, omges av fromma tonfall och glittrande orkestereffekter. Kören faller in, den avger genom hela operan klara, lättförstådda, ofta gripande stämningsskiftningar.

Den andra gruppen av människor, den asylsökande flyktingströmmen, bryter in med helt annat, vädjande tonspråk. Martinů visar sig som dramatiskt häftig expressionist, samtidigt som musikflödet också kan öppna sig för eftertänksamhet och tvivel. Dramatiken blandas då med lyrik. När kolerasmittan kommer på tal utbrister alla i unisona Kyrierop.

I verkets nästa akt växlar musiken atmosfär. De rytmiska utspelen blir mer markanta, folkliga tongångar gör sig gällande och stilen övergår i underhållande effekter – tonsättaren har rentav fört in ett dragspel i orkestern, vilket måste sägas vara djärvt. (Greppet finns på andra håll; Lars-Erik Larsson, till exempel, föreskrev dragspel i sin operafars Arresten på Bohus, 1939.)

I en stillsam scen mellan Manolios och Katarina/Maria Magdalena uppstår en enkel högtidlighet, där melodiken får spela på känslosträngar. Efterhand förtätas dynamiken till ett effektfullt krön och så ett avklingande med enkla melodiformler och repetitiva inslag.

Det saknas inte heller impressionistiska stänk i musiken. Det finns skogssus, drömmar slår följe med mardrömmar – kort sagt, Martinů har skapat ett lödigt och rikt klanglandskap. Dragspelet och den lyriska expressionismen avlöser varandra, det folkliga och det sakrala smälter samman. Ingenstans tappar musiken sin tillgängliga karaktär och sin orkestrala färgrikedom. Den går ändå på djupet med sin dubbla satsning – det enkla är det svåra.

När striderna slutligen utkämpats och tragedin fullbordats återstår ett ”Amen!” som hymnartat utropstecken. Frid i harmonierna och himmelsk harpoklang markerar möjligen en ny startpunkt. Man förefaller ha uppnått det som i poetiken kallas katharsis – rening.

 

EN KRINGFLACKANDE TONSÄTTARE

Bohuslav Martinůs (1890–1959) livslopp ter sig omtumlande. De första lärospånen gjorde han i sin böhmiska hemtrakt och i Prag. Något Tjeckoslovakien existerade ännu inte, denna del av Centraleuropa låg inom det habsburgska väldet. År 1923 flyttade Martinů till Frankrike för vidare studier. I Paris kom han i kontakt med de senaste kulturströmningarna (”the roaring twenties”). Han lämnade sin romantiska inriktning som tonsättare, lärde känna jazzens idiom och anammade den antiromantiska men expressiva nyklassicism, som Stravinsky introducerat. När andra världskriget utbröt fortsatte han till USA och slog sig fram i musiklivet där, med möda men så småningom med gott resultat. Efter kriget återkom han omsider till Europa och levde ytterligare några kringflackande men kreativt produktiva år. Under det senaste skedet tillkom The Greek Passion. Bohuslav Martinů avled i Schweiz.

 

Bohuslav Martinůs komponerade 15 musikdramatiska verk. Han tillhörde pionjärerna i fråga om opera för film, radio och television. Den surrealistiska Juliette, komponerad på 1930-talet, räknas som en av Martinůs mest betydande operor. Ett verk med komisk touche värt att lägga märke till är Mirandolina, uruppförd i Prag 1959. Den bygger på Carlo Goldonis 1700-talskomedi La Locandiera (Värdshusvärdinnan). Mirandolina försummades märkligt nog av operahusen så till den grad att stycket redan år 2002 platsade i Wexford Opera Festival, de bortglömda operornas iriska oas.

I Sverige är Martinůs musik inte vardagsmat. Komedi på en bro från 1937 tycks vara den enda av hans operor som har spelats här – på Stora teatern i Göteborg 1954, på Malmö stadsteater 1956 och i Göteborg som scenskoleföreställning 1971. För BIS gjorde Malmösymfonikerna på 1990-talet en cd med orkestermusik. BIS har också producerat en cd med kammarmusik.

 

UNIKT TILLFÄLLE I KARLSTAD

The Greek Passion har aldrig spelats i Skandinavien. I höst blir det ändring på det när Wermland Opera ställer upp en gedigen ensemble till en engelskspråkig (men svensktextad) inscenering av operan. Premiären sker den 14 september och i den omfattande rollistan märks Marcus Jupither (Grigoris), Niklas Björling Rygert (Manolios), Charlotta Larsson (Katarina) och Johan Schinkler (Fotis). Mira Bartov (bilden nedan) står för regi och Johannes Gustavsson (alternativt Fredrik Burstedt) dirigerar de 14 föreställningarna.

 

 

KAZANTZAKIS – EN GREKISK NOBELPRISKANDIDAT

Författaren Nikos Kazantzakis (1883–1957) var född på Kreta. (Där har man nu uppkallat en flygplats efter honom.) Han var i flera bemärkelser en mångsidig författare. Mest känd av hans böcker är romanen om Zorba, berömd även som film med Antony Quinn i titelrollen. En annan ryktbar roman blev De sista frestelserna med ett kontroversiellt Jesusporträtt. Kazantzakis föreslogs upprepade gånger till Nobelpriset i litteratur.

 

THE GREEK PASSION PÅ SKIVA

The Greek Passion inspelningsdebuterade med Charles Mackerras som dirigent. Han förfogade över Statliga filharmonin i Brno och Tjeckiska filharmoniska kören samt en kosmopolitisk rollbesättning i sin version 1981 för Supraphon.

Supraphon återkom 1983 med en inspelning från Prag med Tjeckiska radions kör och symfoniorkester, dirigent Libor Pesek.

Från festspelen i Bregenz 1999 stammar en version med Wiens symfoniorkester, dirigent Ulf Schirmer. Den har särskilt intresse, då Nina Stemme sjunger Katarina (Maria Magdalena). Etikett: Koch Schwann.

Helt ny är en produktion från Oehms (omslag nedan), som baserar sig på en uppsättning i Graz. Det rör sig om en live-inspelning med krafter från operan och universitetet i Graz, dirigent Dirk Kaftan. Liksom i Bregenz nyttjas en rekonstruerad originalversion.

About The Author