Årets tonsättarweekend i Stockholms konserthus 28 – 31 mars är tillägnad Tommie Haglund, svensk tonsättare som alltid har gått sin egen väg.

Tommie Haglund är född i Kalmar 1959 och bosatt i Halmstad, där han sedan 2016 också har en egen festival. Hans musik har på senare år uppmärksammats alltmer och han har tilldelats både kunglig medalj och det stora Christ Johnsonpriset.

Vägen till komponerandet var lång och vindlande. Tommie Haglund började studera klassisk gitarr och redan när han var 11 år vågade han bejaka sitt intresse för komposition. Avgörande blev kontakten med den originelle, brittiske tonsättaren Fredrick Delius musik, och kunskapen om den fördjupades ytterligare när han tog lektioner för Delius assistent Eric Fenby. Från honom och från den svenske tonsättaren Sven-Eric Johansson kom de viktigaste impulserna.

På telefon berättar Tommie Haglund om sin väg till komponerandet:

– På den tiden var modernismens grepp så starkt. Det var svårt att berätta att jag ville knyta an till en tid före modernismen – och skriva musik som kunde gripa människor.

Men det har han lyckats med, och festivalen i Stockholm innehåller flera av de verk som har gjort starkast avtryck på publiken. Ett är violinkonserten ”Hymnen an die Nacht”, ett annat ”La rosa profunda” för sopran och orkester, som bygger på en dikt av Borges. Cellokonserten ”Flaminis aura” innehåller en bokstavligt talat utomjordisk klang.

– Rymdstyrelsen Nasa har transformerat hur det skulle låta i universum om det fanns syre där. När jag fick tag på en skiva med de klangerna kände jag att det måste jag absolut ha med i cellokonserten. Rymdnörd var jag redan som barn. Jag blir trygg av att titta på stjärnorna och himlavalvet. I min musik ska finnas både ljus och bråddjup.
Mest spännande på festivalen blir uruppförandet av ett nyskrivet stycke: Haglunds första symfoni:

 

»I min musik ska finnas både ljus och bråddjup.«

 

– Egentligen hade jag bestämt mig för att inte skriva någon symfoni – det finns så många. Men när jag fick en beställning från Konserthuset på ett större orkesterverk, då tänkte jag: Varför inte? Jag gör en symfoni, men jag gör det på mitt sätt och använder mina samlade livserfarenheter. När jag väl hade börjat komponera tänkte jag inte på att jag skrev en symfoni.

Bo Löfvendahl

About The Author