Sånger från förra sekelskiftet får briljanta tolkningar i Barbara Hannigans nya skiva med Reinbert de Leeuw.

Det råder Hannigan-feber i Sverige. För ett par år sedan var den kanadensiska sopran-dirigenten artist-in-residence i Göteborgs konserthus. Nyss mottog hon ett av de tyngsta svenska musikpriserna, Rolf Schock-priset. Och häromveckan gjorde hon Stravinskijs ”Rucklarens väg” halvsceniskt i Göteborg.

Nya skivan, ”Vienna: Fin de siècle”, får gärna dra ut på febertopparna – en djupdykning i förra sekelslutets musik. Zemlinsky, Wolf, Schönberg, Webern, Mahler (dock Alma, här konkurrerar hon ut exmaken), alla är de med.

Överallt briljerar Hannigan med sin extremt flexibla, skimrande, interpretationsvilliga sopran. I par med nutida musik-specialisten Reinbert de Leeuw, inte minst bekant genom sin Schönberg-ensemble, uträttar hon smärre underverk. De fem Richard Dehmel-sångerna av Webern låter som föregångare till ”Pierrot Lunaire”. Svåröverträffade blir Hugo Wolfs porträtt av Goethes Mignon-gestalt. Hannigan är en expert på att göra de svårgripbara kvinnogestalterna övertygande. Inga schabloner.

Däremot kommer hon inte åt den nyckel hon och de Leeuw framhäver i texthäftet: dekadensen. Det är för mycket av naturbegåvning, av Goethes geniala naivitet, av barfotasteg på parketten för att dekadens ska uppstå. Invändningen är lätt att avfärda, lika lätt som Hannigans fenomenala stämma.

Erik Wallrup

Höjdpunkt Italienfantasmagorin ”Kennst du das Land?” av Hugo Wolf.

Lyssna också på pur dekadens hos en annan dirigerande sångerska, Nathalie Stutzmann och hennes Chausson-sånger.


Vienna: Fin de siècle

Barbara Hannigan, sopran
Reinbert de Leeuw, piano
Alpha Classics / Naxos

 

About The Author