#metoo har stöpt om en hel bransch och riktat strålkastarljuset mot skrymslen där stora egon och kunnat gömmas under en filt kallad ”konstnärlig genialitet”. Carl-Henric Malmgren reflekterar över senaste månadernas utveckling som sett ett nytt fall komma upp till ytan.

TEXT CARL-HENRIC MALMGREN

I hörlurarna spelar Berlioz La Damnation de Faust. Daniel Barenboim dirigerar och Placido Domingo sjunger ”Nature Immense”. Världsstjärnorna är två av de manliga musiker som anklagats för opassande beteenden, sexuella trakasserier och härskarteknik i svallvågorna efter #metoo. En tjatigt utdragen diskussion tycker många. Viktig, säger jag.
Musikvalet blir ironiskt när man vet att samma Berlioz-opera såg schweiziske dirigenten Charles Dutoit återvända till större musikaliska sammanhang tidigare i år efter att länge ha varit borta från rampljuset. Han lämnade tjänsten som chefsdirigent för brittiska Royal Philharmonic Orchestra 2017 efter anklagelser om en våldtäkt 1988 och sexuella ofredanden under decennier. Anklagelser Dutoit kallade ”lika chockerande för mig som för mina vänner och kollegor”.

I USA rasade striden mellan Metropolitan Opera och dirigenten James Levine fram tills början av augusti i år. Levine, med nästan 2 600 dirigerade föreställningar bara på The Met, stängdes av från sin tjänst sent 2017 och avskedades hastigt i mars 2018 efter anklagelser om sexuellt opassande beteende mot ett antal tonårspojkar. Bland annat. Den första incidenten skulle ha inträffat 1968. Nyligen kom parterna fram till en förlikning i domstol efter att James Levine stämt sin förra arbetsgivare för förtal och kontraktsbrott. Han begärde 5.8 miljoner dollar i skadestånd. Metropolitan gjorde en motstämning där de begärde en liknande summa från James Levine då han ansågs ha skadat operahusets rykte.

Så Daniel Barenboim. En maestro med rykte om sig att vara hetsig, vresig och aggressiv. Beteenden som inte tycks ha spelat någon rollför hans karriär. En tidigare medarbetare till Barenboim har sagt att han ”i princip är oåtkomlig då ingen anser sig kunna klara sig utan honom”. Han är för stor. Nästan en halvgud. Samma dilemma uppstod när Placido Domingo hängdes ut i en rapport från ansedda The Associated Press nyligen. San Francisco Opera ställde in världsstjärnans medverkan vid en jubileumskonsert. Philadelphia Orchestra drog tillbaka sin inbjudan till Domingo att dirigera deras säsongsöppning. Metropolitan Opera avvaktar däremot i väntan på vad utredningen som inletts vid Los Angeles Opera, där Placido Domingo är konstnärlig ledare, visar. Själv är han helt oförstående och säger att han alltid trott att alla hans handlingar och förhållanden har varit under samtycke. Domingo har visats enormt stöd av kollegor och publik de senaste veckorna.

Inget i den här debatten kan kallas en nyhet. Problemet ligger i den upplyfta konstnärsrollen. Hyllade musiker och regissörer har kunnat härja fritt i decennier. Framförallt unga medarbetare har varit rädda att deras framtida karriärer är i fara om de inte följt idolernas nycker. Att protestera och polisanmäla har sällan varit ett alternativ i en bransch med få jobb och total osäkerhet.

Daniel Harding, en helt annan musikergeneration, närmar sig kärnproblemet när han säger att det inte är förenligt med familjeliv och vardagsslit att vara skapande konstnär på högsta internationella nivå. Att vara musiker av guds nåde är inget liv för den som inte är beredd att offra allt. Min reflexion, utan att kasta en skugga över Harding, är att den typen av liv också avskärmar personer från verkligheten. Kanske så mycket att man tror sig kunna göra vad som helst med vem som helst. Samtidigt kan stora konstnärskap genom några enkla fraser försätta tusentals personer i trans. Där i ligger problemet, och magin.

Ny musik i lurarna. James Levine spelar Schubert och en drömvärld skapas. Jag borde fördöma inspelningen, tänker jag. Ta bort den från min spellista. Men jag mäktar inte med. Lika lite som jag inte kan bortse från vad De Tre Tenorernas konsert under fotbolls-vm 1990 gjorde för att sprida klassisk opera till miljoner, för att inte säga miljarder, människor. Cd-skivan är den mest sålda klassiska någonsin och Placido Domingo en del av operavärldens Treenighet. Vi ska heller inte glömma Barenboims projekt West-Eastern Divan Orchestra. Eller Domingos Operalia-tävling. Listan kan göras mycket lång.

Problematiken kvarstår ändå. Argumenten för enastående musikskapande och regijobb må vara hur starka som helst. Men bara för att man trodde att ett visst beteende var okej för trettio eller fyrtio år sedan, betyder det inte att det faktiskt var så. Och framförallt: det är inte acceptabelt i dag, 2019. Se och lär när stora egon faller.

Carl-Henric Malmgren jobbar som frilansande kulturskribent med inriktning på klassisk musik och konst. Under tio år verkade han som tenor på operascener runt om i Europa.

 


Plácido Domingo är den senaste i raden av världsnamn som anklagas för sexuella trakasserier. ”Anklagelserna från dessa anonyma individer, som går så långt tillbaka som 30 år, är djupt oroande, och så som de har presenterats, felaktiga”, säger han i en kommentar till AP.

 

 

About The Author