Serien Jag & mitt instrument är tillbaka. Den här gången handlar det om Harpan. Margareta Bengtson jämför den med en häst: du kan bli avslängd av båda.

Text: Jane af Sandeberg, foto: Annika Falkuggla

Harpan är ett mycket fysiskt instrument. Dess resonanslåda lutar mot musikerns kropp, vibrationerna går rakt in. Och det bildas förhårdnader på fingertopparna.

– Det är ett nästan magiskt instrument, säger Margareta Bengtson.

Hon är klassiskt skolad harpist och sångerska men lät harpan stå länge när hon som en av vokalisterna i The Real Group hade många andra engagemang och små barn. Idag är hon frilansmusiker och rör sig gärna i olika musikaliska landskap med musiker från vitt skilda sammanhang. Jobbar någon dag i veckan på Lilla Akademin i Stockholm som sångpedagog och med ett nystartat storband – skolan har numera även en jazzfördjupning.

Hon är glad för sitt deltidsarbete som pedagog:

– Det är nästan en skyldighet att sprida kunskap.

 

Margareta Bengtson kommer från en musikalisk familj. Pappa Stig Bengtson var soloflöjtist i Kungliga Hovkapellet, men har också spelat saxofon i olika jazzorkestrar. Mamma Ingrid Enquist-Bengtson är utbildad operasångerska och sångpedagog. Brodern Jan Bengtson är soloflöjtist i Kungliga Filharmonikerna i Stockholm och en av medlemmarna i Benny Anderssons Orkester.

– Vi växte upp med olika musikstilar och att inte lägga in värderingar om att en viss genre skulle vara bättre eller finare. De kan snarare berika varandra. Konsten är att hitta olika musikaliska dialekter att kommunicera med.

 

Hon började med piano, även om hon från fyra års ålder ville spela harpa. Inspirerad av Harpo Marx. Han som är så vimsig men som transformerades och blev helt fokuserad vid en harpa.

– Kanske hoppades mamma och pappa att min längtan skulle gå över. Harpan är ett ”besvärligt” instrument.

 

»Kanske hoppades mamma och pappa att min längtan skulle gå över. Harpan är ett ‘besvärligt’ instrument.«

 

Men längtan gick inte över. 12 år gammal fick hon äntligen börja. Pianospelet var en bra utgångspunkt då harpan har samma notsystem som pianot. Med en stor skillnad: högerhanden måste vända på fingersättningen och spela tvärtom

Vilken är harpans största utmaning?

– Det är att det tar så lång tid att lära sig spela den. Och att man måste ha kontroll på så många saker. I en orkester måste du titta på strängarna och på samma gång veta hur fötterna ska flytta pedalerna samtidigt som du ska se på noterna och ha koll på dirigenten. Och lyssna på vad resten av orkestern gör – och sedan musicera tillsammans!

 

Harpan har också tydliga begränsningar. Det går till exempel inte att spela kromatiska skalor hur fort som helst. Många lösa förtecken kan också ställa till problem med pedalerna. Följden blir att det finns stycken, eller delar, som inte går att spela rakt av. Musikern måste ibland välja bort någon eller några toner.

Resultatet kan bli väldigt olika. Margareta Bengtson tar Mozarts konsert för flöjt och harpa som exempel:

– Det finns nära nog lika många versioner av det stycket som harpister. Det beror också på vilken lärare man haft och i vilken tradition man har fått lära sig fingersättningen.

 

Margareta Bengtson gick Adolf Fredriks musikklasser och sedan Kungliga Musikhögskolan i Stockholm, med inriktning klassisk harpa. Där mötte hon några som behövde en sångare för ett projekt. De fann varandra. Resten är som det brukar heta historia, för sångarna i projektet var de som bildade vokalgruppen The Real Group.

– Det blev en rolig motvikt mot det stora allvar jag hade när jag tog mig an utbildningen på harpa. Med sången fick vi släppa loss och göra något helt annat.

Hur ser din vardag ut?

– Helst borde jag spela några timmar varje dag men det blir ojämnt fördelat.

Hon är sopran och sjunger ofta till sitt eget ackompanjemang:

– Sången blir ytterligare ett sätt att använda instrumentet på.

 

Margareta Bengtson äger själv 2,5 egna harpor. En amerikansk, Lyon & Healy från Chicago, en japansk, Aoyama, samt en mindre irländsk renässansharpa utan pedaler. Hon skriver en del musik själv i något slags gränsland för sång och harpa, men skulle gärna vilja lära sig mer om klassisk komposition för att få ännu fler verktyg i sitt musikutövande.

Är det svårt att röra sig mellan olika stilar?

– En skeptisk dag tycker jag inte att jag passar in någonstans. En bra dag tycker jag att jag passar in överallt! Egentligen handlar det om kommunikation: att när man till exempel får musicera med klassiska musiker inte låser sig utan istället tänker hur vi kan mötas utifrån de olika förutsättningar vi har. Då kan man utmana sig själv och göra det som kanske först känns obekvämt.

– Jag är en utövande, nyfiken konstnär. I det ingår risken att misslyckas. Men jag vill kunna testa, det är en del av min personliga utveckling.

 

Harpan

Harpan är ett mycket gammalt instrument som finns över hela världen. Strängarna är ordnade enligt skala och spända i en ram, vars ena sida bildar en resonanslåda.

Från början användes harpan framför allt för ackompanjemang. Men genom tonsättare som Berlioz, Wagner, Mahler och Ravel fick harpan en mer framträdande roll. Harpan har samma notsystem som pianot. Med en stor skillnad: när du spelar med höger hand måste du vända på fingersättningen.

 

LJUDET

Fingrarna knäpper strängarna och båda händer används. Det finns olika spelsätt – dels arpeggio när strängarna knäpps i brutna ackord, dels glissando när händerna i svepande rörelser förs över strängarna. Det går också att spela ljusa övertonsrika så kallade flageoletter genom att förkorta strängarna med handen.

I den sydamerikanska traditionen spelar man med naglarna, vilket inte är fallet i Europa. I den klassiska västerländska traditionen får man tjocka valkar på fingrarna eller blåsor om man inte övar ordentligt (det kan göra riktigt ont i början!) En harpist spelar bara med fyra fingrar på varje hand. Lillfingret har ledigt.

 

KORT HISTORIK

Harpan är känd ända sedan 3000-talet f Kr från Mesopotamien och Egypten. Den användes även i det antika Rom och Grekland. Det finns en irländsk harpa som blivit en stark symbol för landet och för kelterna. Harpan är också ett viktigt instrument inom folkmusiken i Latinamerika, Asien och Afrika. I Asien var harpan ganska liten och hade en ram som var öppen. Den europeiska harpan har en ram som bildar en sluten triangel.

Under medeltiden var harpan ofta ackompanjemangsinstrument för trubadurer och så kallade minnesångare. På 1600-talet byggdes två- och treradiga instrument med en sträng för varje halvton alternativt med små hakar för tillfälliga strängförkortningar för att kunna spela i olika tonarter.

På 1720-talet utvecklades pedalharpan i Tyskland. Den hade sju pedaler som kunde höja varje ton genom samtliga oktaver ett halvt tonsteg. Från denna harpa utvecklades sedan dubbelpedalharpan i 1810-talets Paris. På dubbelharpan kan varje pedal förskjutas till två olika lägen från grundläget med ett halvt eller ett helt tonstegs höjning.

 

SÅ MYCKET KOSTAR EN HARPA

En nyproducerad mindre harpa, en irländsk eller keltisk, kostar från 10 000 kronor. Priset har mycket att göra med träslaget, som kan vara valnöt eller körsbär. En orkesterharpa kan kosta mellan cirka 40 000 och 1 000 000 kronor beroende på utförande.


1. Stämskruvar

2. Antal strängar är på de flesta orkesterharpor 47 stycken. Strängarna motsvarar ungefär de vita tangenterna på pianot. Alla C-strängar är röda och alla F-strängar är svarta eller blå. De är oftast gjorda av senor, men längst ner är det långa spunna stålsträngar och högst upp korta nylonsträngar. Avståndet mellan strängarna är olika beroende på var harpan är byggd. Tyska harpor har generellt något längre mellan strängarna.

3. Den vanligaste orkesterharpan har sju pedaler. Tre på vänster sida och fyra på höger. Pedalernas namn är från vänster till höger D C B E F G A och varje pedal kan sättas i tre olika lägen.

4. Träslagen är olika men ofta används lönn, bok eller valnöt.


Margareta Bengtson

Yrke harpist, sångerska och pedagog

Utbildning Adolf Fredriks musikklasser, Kungliga Musikhögskolan i Stockholms utbildning för klassisk harpa, diplomutbildning i ensemblesång vid Musikhögskolan.

Bor strax utanför Stockholm

 


»Jag älskar hästar och det finns många likheter med en harpa. Du ska bemästra instrumentet, precis som hästen.« Margareta Bengtsons orkesterharpa väger 37 kg. Hon beskriver hur lätt den stämmer ur sig, knarrar och är jätte-känslig för temperaturskillnader.

 

 

About The Author