Levnadsödet fascinerar som få: den fattiga Stockholmsflickan som lägger världen för sina fötter, Sveriges första världsstjärna vars karriär korsar dåtidens mest framstående kulturpersonligheter, turnén till USA som även med dagens mått är en av de mest inkomstbringande genom tiderna, den anspråkslösa och djupt religiösa kvinnan som ger otroliga summor till välgörenhet. Vi firar Jenny Lind, 200 år, i stor stil och ger dig en lång essä om den första i raden av svenska operastjärnor.

TEXT CARLHÅKAN LARSÉN

 

Näktergalen är en stämningsladdad fågel. Få har sett den i levande livet – många har med gripna öron avlyssnat dess omväxlande nattliga sångspråk: melodiska kvitterslingor och robusta kluckningar. Näktergalssången har blivit en metafor både för naturens överjordiska skönhet och för ömma jordiska känslor. Romantikens poeter älskade den skygga fågeln.

Bland de metaforiska näktergalarna intar Jenny Lind en framstående position. Hon var knappt 20 år när artbestämningen klistrades som etikett vid hennes namn. Det var en anonym pressröst i tidningen Uppsala Correspondenten (19.6 1839) som först gjorde den ornitologiska kopplingen. Det skedde efter hennes första konsert i Uppsala, då nästan 2 000 åhörare på pingstafton bejublat sångfågelns toner i Carolinasalen. Till hennes vänkrets i staden hörde bland andra stadens salongslejoninna Malla Silfverstolpe. Professor Erik Gustaf Geijer föll för Jennys vokala talang, charm och utstrålning. Liknelsen följde henne genom karriären – den bar fram hennes persona: hemlighetsfull, förtrollande. Ett naturens under.


Porträtt av Jenny Lind av Olof Johan Södermark (1790-1848). Porträttet visar en blott 23-årig Jenny Lind som redan är vida berömd för sin sångröst.

 

Jenny Linds personliga bakgrund hade många dystra inslag. Som frukten av ett utomäktenskapligt förhållande var hon, som det hette, ett ”oäkta” barn, vilket hade sociala konsekvenser. Den för tillfället ogifta modern hette Anna Maria Fellborg. Hon hade varit gift med en kapten Rådberg. Men han var otrogen, vilket Anna Maria inte tolererade – hon beviljades skilsmässa, något som normalt sett innebar en social skandal, även det. Men Anna Maria, som fått en vårdad fostran och utbildning och drev en flickskola, gick vidare i livet och lierade sig med en likasinnad bokhållare i Gamla stan, Nils Jonas Lindh. Läget beskrivs av Ingela Tägil, aktuell med nyutkomna biografin Näktergalen, så här:

”Hon var attraktiv, färgstark och självständig. Han var ung och sorglös.”

Så gick det som det gick: i ett hus vid Mäster Samuels gränd i Stockholms Klarakvarter föddes ett flickebarn, som döptes till Johanna Maria men alltid kallades Jenny.


Födelsebostaden fick senare ge plats åt Hötorgscity.

 

Här kommer en dos musik in i bilden: Nils Jonas sjöng Bellman och spelte flöjt, Anna Maria skall ha trakterat både piano och gitarr. Men skandalen kvarstod och föräldrarna (som flera år senare legaliserade sitt förhållande) placerade den nyfödda Jenny hos fosterföräldrar, en välmenande klockarfamilj ute i Sollentuna. Där kan hon kanske ha fått de tidigaste musikaliska impulserna. Sedan återfördes hon, cirka fyra år gammal, till den biologiska modern, och därmed till en orolig, otrygg miljö. Men tösen hade redan börjat slipa sitt främsta vapen i livets kamp – rösten.

En rörande episod från barnaåldern har traderats: hon brukade sitta och sjunga så nätt och fint för sin lilla katt. En granne observerade och identifierade talangen, vilket efter en del om och men resulterade i att hon vid nio års ålder fick provsjunga på Kungliga Teatern. Till och med operachefen, greve Puke, föll i farstun och i gråt och beredde henne tillträde till Kungliga Teaterns elevskola. Därmed formades en paradox: en näktergalsunge i ett göknäste.

I elevskolans grundutbildning skilde man inte på talteater och operasång. Jenny debuterade i mindre talroller, hennes första opera blev Trollflöjten – som en av de tre gossarna. Sedan framträdde hon i en svensk opera, Adolf Fredrik Lindblads Frondörerna – kompositörens och hennes vägar skulle sedermera ofta korsas, Jenny bodde en tid i det lindbladska hemmet och han kom att tillhöra den växande skaran av förhäxade beundrare.

 

Genombrottet vid Stockholmsoperan kom med rollen som Agathe i Webers Friskytten. Då var hon 17 år gammal. Redan två år senare utnämndes hon till hovsångare och samma år invaldes hon, en mycket ung sopran, till ledamot av Kungliga Musikaliska Akademien.

Under de närmaste säsongerna utvidgade hon sin repertoar i Stockholm med bland annat Alice i Meyerbeers ”Robert av Normandie”, titelrollen i Donizettis ”Lucia di Lammermoor” och Marie i ”Regementets dotter” av samme kompositör. Därtill kom en omdiskuterad tolkning av Bellinis ”Norma”. Även Bellinis ”Sömngångerskan” hörde till glansrollerna. För Jenny Lind skrev Meyerbeer ”Ein Feldlager in Schlesien”, där hon vid urpremiären i Berlin kreerade primadonnepartiet. Den internationella karriären tog sin början 1843 och intensifierades 1844.

Så hade då näktergalen stigit fram ur nattdunklet och höjt sig mot skyarna och berömmelsens lyskraft. En flyttfågel, förvisso. Dock inte med en årlig tripp till Centralafrika, det räckte med rutter till Berlin, Wien och London. Hon vidgade sin rollrepertoar, föredrog Bellini, Donizetti och Meyerbeer.


Jenny Lind i titelrollen i Bellinis Sömngångerskan (La sonnambula).

 

Vad krävs för att en jordisk sopran skall förvandlas till himmelsk näktergal? Kort sagt, hur lät Jenny Lind? Vad var det som var så speciellt med hennes stämma?

Ingela Tägil har penetrerat frågeställningen: Lind hade faktiskt ett problem med tonproduktionen som påverkade rösten och fick den att låta beslöjad på ett oönskat sätt i mellanregistret. Det ledde tidigt till en kris i karriären – hon kunde dock (nästan) bota den med omskolning hos tidens magiska röstauktoritet, Manuel García i Paris. Så omvandlades det klangliga handikappet till något som väckte extra intresse – särskilt i kombination med hennes obesvärade höga register, rena intonation och med koloraturernas blänkande kedjor. Dessutom var hon trovärdig och temperamentsfull, ibland nyskapande i sina rollskapelser – vare sig det gällde Verdis Violetta eller Meyerbeers Alice, Bellinis Norma eller Marie, den muntert kavata Regementets dotter av Donizetti.

Men en knivig fråga tonar fram vid horisonten: hur skulle vi värdera hennes röst idag? Motsvarar hon de alternativa ideal som kan tänkas styra dagens tycke och smak? Visst finns det många verbala beskrivningar av röstteknik, tonbildning, omfång, klangfärg. Men sådana iakttagelser kan ändå inte stöpas till eviga sanningar: det är långt ifrån säkert att vi skulle förtjusas av hennes vokala praxis. När det gäller interpretation av ”äldre musik” söker man numera gärna efter versioner som kan kallas ”historiskt informerade”. Men hur skulle man kunna bedöma en Jenny Lind med sådana mått mätt? Hur var legeringen av sångkonst och rollgestaltning sammansatt?


Carl Larssons ”Studie till Jenny Lind”.

 

Ett omdöme av en tysk auktoritet 1855 exemplifierar egenskaper bortom all teknisk fulländning: ”Vad som särskilt gör henne till en enastående företeelse är den geniala kraft hon liksom hämtar ur sitt innersta väsen och som ger liv och färg åt allt vad hon sjunger”.

Sopranmarknaden lyste och lockade – kastraternas epok var ju tack och lov ett avslutat kapitel, nu prunkade i stället de tragiska primadonnorna. Sista gången hon uppträdde på Kungliga Teatern i Stockholm var redan våren 1848. Extatiska folkmassor följde näktergalen till den ångbåt som skulle frakta henne till England. Jenny Lind bedyrade senare att Sverige alltid skulle förbli hennes sanna hemland.

 

Vid 30 års ålder var Jenny mitt i världskarriären. Som en kulmen lade hon Amerika för sina bevingade fötter. En vidlyftig turné regisserades av ”Humbugens konung”, Mr Phineas T Barnum. Han var en listig agent och lockade med höga gager; själv skulle han säkert inte bli lottlös …


P T Barnum

 

Mycket riktigt, konserternas kavalkad blev till ett triumftåg, med början 1850, och både Jenny och entreprenören Barnum drabbades av blomstrande ekonomi. Jenny Lind förvärvade vanan att avsätta stora delar av sitt överflöd för välgörande ändamål i bred bemärkelse. Hon fortsatte sin bana i USA och sjöng till sig ytterligare förmögenheter. ”Hon skördade guld till öfverflöd och tvenne verldsdelars hängifvenhet och beundran” hette det till sist.

Gagerna hade stigit till dittills oanade höjder, inte kunde väl en aldrig så generös månadslön på Kungliga Teatern mäta sig med en timlön på Amerikas estrader. Jenny blev kvar over there, inte alltid med sinnesfrid och jämnmod. Ty näktergalen framstod som blyg, nervös och rädd för fiasko. Men samtidigt: hon lät sig inte hunsas och var utan tvekan en självständig kvinna med temperament som fann trygghet och harmoni i sin religiositet – egenskaper som var gångbara i både slott och salong, med folkets kärlek som belöning.


Den första konserten i USA hölls i Castle Garden inför 6 000 personer.

 

1852 ingick Jenny äktenskap med sin unge ackompanjatör, tysken Otto Goldschmidt. Därmed lämnade hon operascenen och allt vad det innebar av rampfeber, stress och hets och lynnesutbrott. Paret bosatte sig efterhand permanent i England, i stillsammare men ganska storstilade miljöer, som Wimbledon och South Kensington. Jenny fortsatte att sjunga och beröra vid konserter – solistpartier i oratorier (Bach, Haydn, Händel, Mendelssohn) och svenska folkvisor stod på agendan.


Bild från ett framförande av Mendelssohns Elias i Exeter Hall i London.

 

Sin sista tid tillbringade hon hos dottern Jenny, bosatt i Great Malvern (inte så långt från Stratford on Avon); där finns också hennes grav. I Westminster Abbey har hon hedrats med en plats i den s k Poet’s Corner. Vid Framnäs invid Djurgårdsbrunnsviken i Stockholm restes 1924 en av dottern Jenny Goldschmidt-Maude bekostad bronsstaty, utförd av Erik Rafael-Rådberg, på säkerhetsavstånd från det närbelägna monumentet över den lättsinnige Bellman.

 

År 1943 stiftades i Stockholm ett Jenny Lind-sällskap, för att främja minnet och ge stöd åt talanger och forskning. Statyn på Djurgården fungerar som kultplats på födelsedagen den 6 oktober, då ett fackeltåg drar dit. Dagen är både födelsedag och namnsdag: Jenny har förunnats en speciell ynnest: vid en revision av vår namnsdagskalender 1901 flyttades Bruno och Jenny gjorde entré!

Tidernas erbjudande?

”Kontraktet var unikt i sitt storslagna upplägg och hade generösa villkor: Jenny skulle ge 150 konserter inom loppet av ett år. För detta skulle hon få 1 000 dollar per konsert. Jenny skulle sjunga minst två gånger per vecka och minst fyra nummer per konsert. Alla utgifter för resor, husrum och mat skulle betalas av Barnum, och han skulle även bekosta lönerna för en kammarjungfru, en betjänt och en sekreterare som skulle sköta Jennys ekonomi. Det var ett erbjudande som hon inte kunde tacka nej till. »Om tre år kommer jag inte behöva sjunga ett ord mer i mitt liv«, skrev hon i ett brev till sin väninna Amalia Wichmann efter att ha undertecknat kontraktet. Jenny avslutade sitt samarbete med P.T. Barnum efter den 93:e konserten, som ägde rum i Philadelphia den 9 juni. Hon hade vid det laget tjänat 176 675 dollar – motsvarande runt 40 miljoner kronor idag!”

… ur Nicholas Ringskog Ferrada-Nolis essä om Jenny linds USA-turné 1850-52, publicerad i Opus 23.


Den 21 augusti 1850 avreste Jenny Lind från Liverpool ombord på ångfartyget Atlantic. Efter elva dagar anlände hon till New York, där P.T. Barnum efter en lång pr-kampanj regisserat ett praktfullt mottagande: stora blomsterark med texten Welcome Jenny Lind hade rests, flaggor hade hissats och 30 000 människor hade samlats i hamnen för att få en glimt av stjärnan.

 

Amerikabrev

Jenny i New York:

”Jag blef emottagen så det var grufligt åt det! Jag har gifvit 6 konserter i en sal som håller 11 000 människor; den har varit öfverfull hvarje gång. Här går det till i stort.”

Jenny i Boston:

”Första biljetten, som i förgår såldes här gick ända upp till 625 dollars Konsertbiljetterna såldes nämligen på auktion. Det är grufligt hvad de tycks ha godt om pengar här!”

 

Den innersta kretsen

Louise Johansson, Jennys fostersyster, hörde inte till celebriteterna i Jennys entourage – men var oumbärlig som uppassande följeslagare. Hon förde också dagbok om livet bakom kulisserna: Jenny var lynnig, nervös, elak. Till sist fick Louise nog och gifte sig. Jenny sörjde för hennes ekonomi.

Henrik Mattias Munthe, hovrättsråd och Bellmansångare, var Jennys förmyndare och skötte pengar och affärer. De hade känt varandra sen barnsben. Det fanns många beslut att fatta, även när Jenny gift sig och bodde i England. Lika oumbärlig som Louise.

H C Andersen: Jenny betecknade honom som en kär vän. Han friade oupphörligen och lika ofta fick han korgen. Han var inte hennes typ … När de träffades, i Köpenhamn eller på kontinenten gladdes de omåttligt. Andersen skrev henne en hyllningsdikt.

Felix Mendelssohn var en kompositör och människa som Jenny beundrade starkt. Han var hennes typ! De träffades oroande ofta i Berlin. Louise anade oråd, Felix var redan gift. Jenny sjöng gärna solo i hans oratorium Elias. Han dog, 39 år gammal, 1849, vilket Jenny tog hårt.

Fredrika Bremer fanns med i de Uppsalakretsar som Jenny introducerats i. Deras samröre var inte problemfritt, men när de möttes i Havanna rådde frid och fröjd: Fredrika refererade: ”Under palmerna på Cuba talade vi blott om Sverige” – Jenny längtade hem.

 

Familjeförsörjaren

Jenny och Otto (på bilden nedan) fick tre barn. Familjen var ekonomiskt oberoende men föräldrarna var inte overksamma, Otto ledde t ex en Bachkör och Jenny gjorde sitt sista konsertframträdande först 1883. Välgörenheten flöt fortfarande i breda strömmar, och Herrans tukt och förmaningar hade högsta prioritet i Jennys sociala sammanhang. Så länge de levde stöttade hon sina stackars föräldrar med bostad och apanage, fastän hon hade klart för sig att de inte torde ha uppfyllt hennes moralideal i fråga om livsföring utan kanske kunde hemfalla åt flärd, slöseri och dryckenskap.

 

Sångfågelböcker

En gedigen Jenny Lind-hyllning har troligen redan hittat en plats på många operavänners bokhyllor: Ingela Tägils på olika vis mångsidiga biografi Näktergalen (bilden nedan). Tägils fågelperspektiv kan infogas i en lång tradition i fråga om Lind-litteratur: de första skildringarna av den fabulösa soprankarriären utkom redan under sångerskans livstid (1820–1887). Tillrättalagda fakta, förskönande anekdotstoff och ren panegyrik har bjudits en bred läsekrets. Men seriöst stoff har också samlats i ladorna. Bland de fullskaliga biografierna märks böcker av Tobias Norlind, Moses Pergament och Nils-Olof Franzén. Ingela Tägil har den fördelen att hon dessutom är röstforskare och sångare och har auktoritet i fråga om sångteknik och tonbildning, röstklang och konstnärlig gestaltning – de strategier som styr den mänskliga stämman, helt enkelt.

 

 

Profetian som blev uppfylld

Tidigt fann Jenny Lind att livet på scenen inte var hennes rätta element och den närgångna uppmärksamheten plågsam. Att vara idol var ingen idyll. Därmed blev Erik Gustaf Geijer sannspådd: i två strofer hade han tidigt analyserat hennes kallelse:

O! föll uti ditt unga hjärta
En gnista av den låga blott,
Som giver fröjd, som giver smärta,
Blev snillets gudalån din lott,

Låt uppåt då dess flamma flöda:
Den mot sitt ursprung tar sin fart.
Ack! Vet den skall ditt liv föröda!
Men vet, den är av himmelsk art

Jenny Lind bevarade och begrundade Geijers profetia: ”Genom dessa ord slungades jag ut på öppna havet”. Uppmaningen hade kommit då hon skulle dra till Paris för att fullborda sin sångutbildning.

About The Author