I vintras fick Jacob Mühlrad Micael Bindefelds stora stipendium och i oktober framförs hans nya körverk Kaddish i Berwaldhallen, då två konserter helt överraskande sålde slut på några dagar.

Text: Bo Löfvendahl, foto: Pierre Björk & Elisabeth Ohlson Wallin (foton i texten)

Är verket klart?

– Det är väl en definitionsfråga … Jag håller på att korrekturläsa det just nu. Det blir 10 minuter längre än beställt, inte 15 utan 25 minuter med kör a cappella.

Vad är det för text?

– Jag har själv sammanställt texten och den har ett väldigt tydligt tema: jag berättar min morfars historia. Det börjar med verkets kärna, ett citat från Elie Wiesel, som satt i samma koncentrationsläger som morfar, Auschwitz. Det handlar om att vi måste vittna för de döda och de levande. Resten av texten är ett stycke ur Kaddish, som är en bön för de avlidna. Namnen på hans dödade familj finns också med. Det här är mitt sätt att föra vittnesmålet vidare. Man kan säga att det är en dialog mellan mig och min morfar.

Vad hade du för förhållande till din morfar?

– Morfar förlorade hela sin familj i Förintelsen. Han ville aldrig tala med mig om det han hade upplevt, det var väldigt laddat. När jag frågade om hans tatuering på armen skojade han bort det och påstod att det var hans telefonnummer. Jag har utgått från inspelade intervjuer med honom som min pappa och morbror har gjort. Morfar fick också lämna vittnesmål när han kom till Sverige; då vägde han 39 kg. Han tyckte det var fantastiskt när jag ville bli rabbin som barn. Men sedan blev det så att musiken ersatte Gud för mig.

Kan du beskriva musiken i Kaddish?

– Den är ganska meditativ. Verket är som en monolit, ett stort block. Jag använder en del kvartstoner för att skapa en skevhet i klangen. För mig är det intressant att jobba med stora massor, där kören är ett instrument och inte en massa individuella röster.

Vad har du fått för reaktioner på Sommarprogrammet som du hade i år?

– Otroligt många har hört av sig. De tyckte om att jag var så öppen med min dyslexi och scenskräck och kunde relatera till det. Andra har sagt att det har fått dem att börja lyssna på konstmusik. I många sammanhang måste jag definiera vad konstmusik är, så då blir man en ofrivillig ambassadör – men det har jag ingenting emot!

Hur vill du beskriva din egen musik?

– Jag har fyra inspirationskällor, kan man säga: judisk-liturgisk musik, amerikansk minimalism, europeisk minimalism och esoterisk modernism som Scelsi. Tonsättare som har betytt mycket för mig är mina lärare Sven-David Sandström, Djudo Zivkovic, Pär Lindgren och Karin Rehnqvist.

Är du klar med din utbildning på Musikhögskolan?

– Jag har officiellt ett år kvar på min masterexamen … Samtidigt har jag beställningar som räcker fram till 2021. Till nästa år ska jag skriva ett soloverk för cellisten Johannes Rostamo, ett annat verk för två cello och slagverk och ett internationellt körsamarbete för bland annat Radiokören. Därefter har jag beställning på ett verk för symfoniorkestrarna i Norrköping och Gävle samt en violinkonsert för Christian Svarfvar och Joana Carneiro i Konserthuset. Vi får se!

Bo Löfvendahl

Jacob Mühlrads sommarprogram blev ett av de mest omtyckta i år. Den 26-årige tonsättaren fick hela svenska folket att lyssna när han berättade om sina släktingars öden under Förintelsen. Dessutom fick vi veta en hel del om dyslexi och scenskräck. Programmet finns kvar på sr.se. Missa inte!

 

 

 

About The Author