Sjostakovitjs förhållande till makten har varit föremål för otaliga diskussioner och böcker. Senast i raden är Julian Barnes fiktiva roman Tidens larm, där författaren iklär sig tonsättarens gestalt och sätter sig in i situationerna som han ställs inför. Men vilka valmöjligheter hade egentligen Sjostakovitj om vi tittar närmare på hur han faktiskt agerade? Jesús Alcalá menar att det finns anledning att ifrågasätta bilden av en tonsättare som gjorde precis vad som var nödvändigt för att behålla såväl livhank som konstnärlig integritet.

TEXT JESÚS ALCALÁ
ILLUSTRATIONER BJÖRN ÖBERG

När jag av Opus blev tillfrågad om jag kunde tänka mig att skriva om Dmitrij Sjostakovitj tvekade jag. Jag hade nyss läst Julian Barnes ”Tidens larm”, en roman som närmast kan ses som en fiktiv Sjostakovitjmemoar. Barnes är en fin berättare – flera av hans böcker är utomordentligt bra – men Sjostakovitjboken ingav en viss olust. Kanske kom det sig av att jag alltid varit emot den skönlitteratur som prövar att gå in i en annan verklig existerande människas jag. Kanske också för att Barnes har valt att utgå från den minst sagt tillrättalagda bild av Sjostakovitj som ges i ”Vittnesmål”, en bok som då den utkom för nu rätt många år sedan påstods vara Sjostakovitjs nedtecknade memoarer. Visserligen inte bokstavligen nedtecknade av honom själv utan av musikologen Solomon Volkov, men dock. I Vittnesmål är Sjostakovitj en ”förstucken dissident” som utåt låtsas vara lojal mot makten men som i så gott som alla sina verk på ett finurligt sätt väver in motstånd mot och förakt för Stalin och för det sovjetiska systemet. Volkov har sina försvarare men Sjostakovitjkännare är eniga om att Vittnesmål i stort är ett falsarium.

Till en början var jag alltså tveksam till att skriva om Sjostakovitj. Likväl blev frågorna rörande denne store kompositör svåra att motstå. Frågor som till exempel dessa: Om Sjostakovitj hade tonsatt hyllningsverk till Hitler i stället för till Stalin, om han hade komponerat musik åt Himmlers SS eller Heydrichs Gestapo i stället för åt Berijas säkerhetstjänst NKVD, om han skapat festmusik tänkt att spelas vid Hitlertruppernas inmarsch i Warszawa i stället för att ha gjort det för sovjettruppernas tänkta inmarsch i Helsingfors – skulle vi då haft lika lätt att mytifiera honom? Så som vi har gjort nu. Skulle vi inte haft problem med att kalla honom ”förtäckt dissident”? Barnes skriver att vi i Sjostakovitj musik hör det ”hemliga språk som gjorde det möjligt att smuggla saker förbi fel öron”?

 

»Om Sjostakovitj skapat festmusik tänkt att spelas vid Hitlertruppernas inmarsch i Warszawa i stället för att ha gjort det för sovjettruppernas tänkta inmarsch i Helsingfors – skulle vi då haft lika lätt att mytifiera honom?«

 

Hör vi självklart det där hemliga språket? Det är en utmanande fråga. Tillräckligt utmanande för att jag skulle tacka ja till att skriva en artikel.

Stalins Sovjet är ett skräckvälde. En inte oväsentlig del av skräcken utgörs av oförutsägbarheten. Balansgången är hisnande, det som går an och är norm ena dagen blir förräderi dagen efter. I så onda tider och utlämnade åt allestädes närvarande öron som hör allt skulle de flesta av oss ligga lågt, vara följsamma.

Vem är inte ögontjänare här? Vem kan tro sig om att kunna undvika all slags medverkan? När passeras gränserna?

Sjostakovitj är nyss fyllda tjugo när han 1926 deltar i en psykologisk undersökning: ”Den kreativa processens psykologi”. Han är klar med sina musikstudier och har hunnit komponera sin första symfoni. Hans skriftliga svar lyder: ”Mina studier i komposition såg jag som ett oundvikligt ont … Min kreativa förmåga hämmades av den akademiska kanon … För att inte bli slav under gamla mönster studerade jag Schoenberg, Béla Bartók, Hindemith, Krenek … Jag gjorde revolt mot de akademiska musikreglernas diktatur genom att vägra följa lärarens anvisningar … Ingen har rätt att hämma musikerns fantasi …”

Sjostakovitj gör sig inte till. Helt visst är det så han förhåller sig just då: självsäker, självständig, ivrig att visa sig rebellisk i sitt skapande. Å ena sidan ytterst begåvad och fantasifull, å andra sidan mycket skör och överspänd, en komplicerad personlighet överhuvudtaget. Så beskriver Alexander Glazunov, rektor för Leningrads Konservatorium, Sjostakovitj. Politbyrån har hört sig för om Sjostakovitj och frågat: Är han så begåvad som det sägs? Är han den bäst lämpade att skriva musik till tioårsminnet av Oktoberrevolutionen? Glazunov svarar jakande på båda dessa frågor. Och Partiet överväger och nagelfar och bestämmer sedan att ja, Sjostakovitj bedöms vara lojal och utan ideologiska avvikelser. Uppdraget är hans. Tiden är tidig vår 1927.

Sjostakovitj tar sig an uppdraget. Resultatet blir ”Oktobersymfonin”, en hyllning till Partiet. Framgången är överväldigande, så stor att Sjostakovitj skriver ytterligare en symfoni på samma tema: ”Första maj-symfonin”, en hyllning till Sovjets uppbyggnad och sovjetmänniskans danande under ledning av Partiets och Stalins visdom.

Vad uttrycker Sjostakovitj här? Sin egen övertygelse eller sin vilja att vara makthavarna till lags?

Sjostakovitj blir snabbt ett stort namn. Han får både uppdrag och konstnärsbidrag. Hans arbetstakt är hög och hans verk spänner över olika genrer. Han skriver musik till en rad filmer, alla avsedda att forma det rätta partitrogna sinnelaget. Han skriver mängder av vokala verk, allesamman lovsånger till Lenin, Stalin, Partiet, den självuppoffrande sovjetarbetaren.

Känner Sjostakovitj sig tvingad eller är han övertygad?

Senhösten 1931 skriver han en artikel om musiksituationen i Sovjetunionen. Situationen är usel och felet är tonsättarnas. De har inte brytt sig om att utveckla sovjetisk musikkultur, menar han. Och han tillägger: musiken är till för folket, och lyckas man inte skapa musik som folket förstår, ja då förtjänar man att förvisas.

 

»Senhösten 1931 skriver Sjostakovitj en artikel om musiksituationen i Sovjetunionen. Situationen är usel och felet är tonsättarnas.«

 

Premiären av Lady Macbeth från Mtsensk ligger två år framåt i tiden när Sjostakovitj för tidningen Izvestja berättar om sina musik-som-folket-förstår-planer. Jag vill skriva en ”sovjetisk Nibelungens ring … en tetralogi om kvinnor” säger han och förklarar: Först romangestalten Lady Macbeth som ska motsvara Rhenguldet. Sedan Sofia Perovskaja, hjältinnan som gjorde slut på tyrannen Alexander II. Sedan någon annan, ännu obestämd, men modig kvinna. Och slutligen en opera om den fullkomliga kvinnan, nämligen dagens sovjetiska kvinna.

Lady Macbeth blir en stor framgång. Åren 1934–35 ges 83 föreställningar i Leningrad och 97 i Moskva. Stockholm, Prag, London, Ljubljana, Zürich, Köpenhamn, Buenos Aires, Cleveland, New York … på många platser utanför Sovjet uppförs Lady Macbeth.

Recensionerna är översvallande, under två år är det så. Men så, en januaridag 1936, går Stalin på Bolsjojteatern. Han sitter och lyssnar en stund, sen lämnar han den pågående föreställningen.

Två dagar senare görs operan och Sjostakovitj ner i Pravda: Ett virrvarr av oljud är Lady Macbeth, ett stycke av ”kakofonisk och pornografisk förolämpning mot Sovjets folk”. Nu får det vara nog med Sjostakovitj, med Prokofjev, med Chatjaturian och med alla andra formalister som söker det tillgjorda i stället för det enkla och realistiskt optimistiska.

Långt ifrån alla Pravdaläsare är lydiga partikamrater som bara sväljer vad Partiet säger. En del av dem invänder, bland annat Maksim Gorkij som ju faktiskt är den främste företrädaren för den ”socialistiska realism” som Pravda förespråkar i sin recension. Gorkij skriver direkt till Stalin, beklagar att Pravda gjort det till en vana att skriva ”smörja” och ber Stalin fundera på om den ”nonsens” tidningen skrivit om Sjostakovitj går att försvara.

Gorkij får inget svar. Och Pravda upprepar ett par veckor senare sin kritik. Den här gången handlar det inte bara om kritik, nu stadfästs ett musikpolitiskt program.

Pravdaartiklarna sammanfaller tidsmässigt med de stora utrensningarna. De sammanfaller också med inrättandet av en ny myndighet: Kommittén för kulturfrågor (Kulturkommittén).

Tillfälligheter?

Säkert är att NKVD:s informanter rapporterar om hur andra kulturpersonligheter reagerat på Pravdas kritik. Isaac Babel har hörts säga: Det är ingenting att bry sig om. Ingen tar det på allvar.
Vsevolod Mejerhold sägs ha yttrat: Sjostakovitj är tagen av kritiken och förstår den inte och vill vänta med att tonsätta mitt nya drama. Abram lezjnev har enligt uppgift sagt: Jag ser det hela som ett utslag av samma ’ordning’ som den som bränner böcker i Tyskland.

Någon på NKVD drar en röd cirkel runt Lezjnevs namn i rapporten. Lezjnev grips, torteras, döms och avrättas. Också Babels och Mejerholds tid är nu utmätt.

Ingen från NKVD söker upp Sjostakovitj. Ingen informant rapporterar om honom. Ryktena om att Sjostakovitj vill ta sitt liv är oriktiga: ”Pratet om att jag bär en cyanidkapsel är svammel … Jag kan inte förstå vad som händer … men vad jag säkert vet är att ingen vill skada mig … Ryktena om att jag vill ta mitt liv är ingenting annat än rent struntprat…” (brev till vännen Vera G. Dulova. 23-03-1936).

Sjostakovitj säger inte på vad han grundar sin vetskap att ingen egentligen vill honom ont. Kanske är det på samtalet han haft med chefen för Kulturkommittén, P. M. Kerzjentsev. ”Dmitri D. [Sjostakovitj] har varit hos mig och jag har förklarat … På min fråga om vilka slutsatser han dragit av Pravdaartikeln svarade Dmitri D. att han accepterat Pravdas instruktioner och vill visa det genom sitt kreativa arbete. (Kerzjentsevs brev till Stalin och premiärminister Molotov. 07-02-1936).

Under sex månader är Sjostakovitj ute i kylan. Han syns inte, hörs inte, är försvunnen. När spanska inbördeskriget bryter ut i juli 1936 blir han emellertid ombedd att skriva musik till ett teaterstycke om Spanien. Det blir Var hälsad, Spanien!, en svit för alt och orkester, en musik med tydliga spanska influenser. Sjostakovitj komponerar också en ny symfoni, sin femte. Pravda skriver uppskattande om hur optimism och enkla melodier nu präglar musiken. Inför uruppförandet den 30 november 1937 säger Sjostakovitj att verket är ”en sovjetisk konstnärs konstruktiva och kreativa svar på rättvis kritik”.

I fortsättningen möts Sjostakovitj av idel lovord. En och annan kamrat i musiken surnar till och skriver till Stalin: I de senaste åtta, tio Pravdarecensionerna av Sjostakovitjs musik är ordvalet exakt detsamma. Vilket verk som än kommenteras heter det ”genuin musikalisk skönhet sprungen ur insikten om det genuina livet … musik som fångar människans djupa och sanna känslor”.
Stalin påverkas inte. Sjostakovitj har nu en alldeles särskild ställning.

Förstås kan vi inte veta vad Sjostakovitj innerst tänker och känner. Kanhända är han olustig inför de många yrkesmässiga och politiska uppdrag han får.

När Stalin vintern 1939 tror sig kunna göra processen kort med Finland skriver Sjostakovitj festmusiken till Röda arméns tänkta inmarsch i Helsingfors (Svit om finska teman). När NKVD-chefen Berija beslutar att NKVD ska ha sin egen Sång- och dansensemble tackar Sjostakovitj ja till att tjäna som rådgivare och ”hovkompositör”. Två av hans kompositioner för NKVD, sviterna ”Rysk flod ” och ”Segerrik vår”, ska komma att höra till Berijas favoriter.

Och Berija, den fruktade chefen för säkerhetstjänsten och mannen bakom Katynmassakern, blir för Sjostakovitj nyckeln till Stalins gunst.

 

”Käre Iosif Vissarionovitj!

Idag pratade jag i telefon med kamrat L.P. Beriia. Han sade till mig att han hade pratat med Er om mina enskilda angelägenheter … Lavrentij Pavlovitj berättade att Ni hade full förståelse för min situation. Nu har allting rett upp sig på ett utomordentligt sätt. I juni kommer jag att få en femrumslägenhet. I juli kommer jag att få en datja i Kratovo och 60 000 rubler för inredningen. Allt detta gör mig obeskrivligt glad.

Jag ber Er att ta emot min allra hjärtligaste tacksamhet för Er omtanke och hjälp. Jag önskar Er lycka, hälsa och många levnadsår till fortsatt stor glädje för vårt älskade moderland och vårt storartade folk”

Sjostakovitjs brev till Stalin, 27 maj 1946

 

”Käre Iosif Vissarionovitj!

För bara några dagar sedan flyttade jag med min familj till en ny lägenhet. Det är en mycket fin och trivsam lägenhet. Jag vill tacka er av allt mitt hjärta för all den omtanke ni visar mig. Nu vill jag främst säga att jag ska göra mitt allra bästa för att göra skäl för mig och förtjäna er omsorg om mig… ”

Sjostakovitjs brev till Stalin 31 januari 1947

 

Sjostakovitj gör verkligen sitt allra bästa. Till trettioårsdagen av revolutionen skriver han en kantat, Fosterlandets poem. Poemet är Stalin själv, den store ledaren. Till Iosif Vissarionovitjs sjuttioårsdag tonsätter han ett oratorium, Skogarnas sång, vars avslutande sats Ära vare Stalin är en hyllning till Ledaren.

 

”Käre Iosif Vissarionovitj!

Några brännande frågor i vårt musikliv som berör mig personligen får mig att störa Er. Jag ber Er att ta emot mig för ett samtal. Jag är i stort behov av Er hjälp och Ert råd.”

Sjostakovitjs brev till Stalin 16 februari 1950

 

Vilka musikfrågor Sjostakovitj vill avhandla med Stalin och vilka råd han hoppas få förblir en hemlighet. Skulle det kanske kunna handla om efterverkningarna av den utfrysning Sjostakovitj råkade ut för ett par år tidigare? Det är svårt att tro. Stalin hade ju själv ställt allt till rätta i och med att Sjostakovitj utsågs till Sovjets främste delegat vid en internationell konferens i New York. Upphävt var Kulturkommitténs förbud som hade omöjliggjort framförandet av en del av Sjostakovitjs musik. Glömt var att Sjostakovitj ansetts ha utnyttjat sin ställning som ledamot i styrelsen för Muzfond, en stödfond för musiker. Han hade under 1946-47 tilldelat sig själv 230 000 rubler (vid denna tid är genomsnittslönen 400-500 rubler per månad).

Tre veckor efter samtalet med Stalin får Sjostakovitj Stalinpriset. Skvallret går om sambandet mellan samtalet och priset. Men Sjostakovitj behöver inte prata sig till några priser. Han har redan fått och kommer framöver att få Sovjets och Partiets allra högsta utmärkelser: Stalinpriset (nio gånger); Leninpriset (tre gånger); Leninorden (tre gånger); Hammaren och Skärans Guldmedalj; Arbetets Röda Fana; Det Socialistiska Arbetets Hjälte; Oktoberrevolutionens orden; Folkets Konstnär…

Och han har nog och övernog med officiella befattningar: ledamot av Ryska Rådsunionens Högsta Sovjet, ledamot av Leningrads stadsfullmäktige, ledamot av Politbyråns Centralkommitté för tillsyn av grammofoninspelningar, ordförande för Leningrads tonsättarförening, ordförande för radions Barnmusikkommitté, ledamot av Sovjetunionens Tonsättarförenings Organisationskommitté, ledamot av redaktionsrådet för Tonsättarföreningens tidskrift Sovetskaja muzika, ledamot av Sovjetunionens Tonsättarförenings Budgetkommitté, ledamot av Muzfond, ordförande i ett tiotal prisutdelnings – och musiktävlingskommittéer, Sovjets delegat vid flera internationella kongresser.

När Stalin dör i mars 1953 är Sjostakovitj Sovjetunionens absolut främste och mest namnkunnige tonsättare. Han är därtill hög tjänsteman och, i egenskap av fullmäktigeledamot och ledamot av Ryska Rådsunionens Högsta Sovjet, lagstiftare. Han är då 46 år och har 22 år kvar att leva.

Chrusjtjov betyder töväder och Brezjnev står trots allt mycket långt från Stalin. Det går att, utan att riskera livet, fjärma sig från makten. Sjostakovitj gör inte det. Tvärtom, han närmar sig makthavarna ytterligare. Han blir ledamot av Högsta Sovjet, han blir ordförande för Sovjets Tonsättarförbund. Och han blir medlem i Partiet.

Rädslan gör mycket med oss, mycket som inte är vackert, och mod kan vi förvisso aldrig kräva av andra, endast och i bästa fall av oss själva. En konstnär kan dessutom drivas långt och vara beredd att offra mycket, ibland till och med sin värdighet, för möjligheten att få skapa och leva ut sitt konstnärskap. Vill man kan man också med Julian Barnes Sjostakovitj säga att feghet förutsätter uthållighet och en vägran att ändra sig – vilket på sätt och vis är ett slags mod det också. Men likgiltigheten?

Sjostakovitj anförtrodde sig sällan åt någon, inte heller åt dagböcker. Han var däremot en flitig brevskrivare. Jag läser hans bevarade brev och slås av hur förvånande lite han bryr sig om sina medmänniskor och sin omvärld. Han nämner aldrig de hundratusentals som fängslas, avrättas, deporteras, svälter. Aldrig uttrycker han medkänsla för vänner och kollegor som rensas ut. Han förefaller aldrig ens fundera över förhållandena hemma eller ute i världen.

 

»Sjostakovitj nämner aldrig de hundratusentals som fängslas, avrättas, deporteras, svälter. Aldrig uttrycker han medkänsla för vänner och kollegor som rensas ut.« 

 

Breven, åtminstone de som bevarats, snuddar aldrig vid Sovjetunionens blodiga kuvande av det ungerska folket 1956 eller vid övervåldet under Pragvåren 1968. Inte ens i försiktiga ordalag står han upp för Pasternak, Solzjenitsyn, Sacharov eller för sina personliga vänner Mstislav Rostropovitj och Galina Visjnevskaja. Tvärtom fördömer han uttryckligen Sacharov.

”Talen jag håller är inte mina egna ord, jag läser bara upp vad Partiet skrivit”, säger Sjostakovitj i sina påstådda memoarer, Volkovs Vittnesmål. ”Underskriften jag tecknar på uppropen mot dissidenter betyder inget, uppropen är dikterade av andra.” Om Volkov med liknande citat menar sig försvara Sjostakovitj och ge honom moralisk upprättelse väljer han nog fel väg. Bättre hade varit att tiga om kompositörens mänskliga tillkortakommanden.

Lidija Tjukovskaja, en av Sovjets många modiga människorättsförsvarare, förebrådde Sjostakovitj hans hållning: ”Han visar att genialitet och skurkaktighet är förenliga.” Jag tänker att hennes ord kanske är alltför hårda. Om genialiteten har hon rätt – men skurkaktigheten? I varje fall måste vi hålla i minnet vilket slags omänskligt samhälle det var som så kunde deformera sina medborgare.

Julian Barnes Tidens larm är den senaste i raden av Sjostakovitj-böcker. I boken skildras tonsättaren fiktivt genom författarens ögon, ett grepp som mött genomgående positiv kritik i media. 

About The Author