Johanna Paulsson har läst Per F. Bomans nyutkomna biografi om Karin Rehnqvist, den första om en kvinnlig tonsättare i Musikaliska Akademiens skriftserie.

Text: Johanna Paulsson

Om det är någonting som kännetecknar Karin Rehnqvists musik så är det ropandet. När barnen var små brukade hon kalla hem dem till middagen genom att kula. Alltså samma slags locksång som traditionellt har använts vid fäbodarna för att ropa in korna och annan boskap. Eftersom ungarna tyckte att det var så pinsamt kom de hem direkt. Anekdoten är en av de lättsammare inslagen i Per F. Bomans nya Rehnqvistbiografi, men säger en del om både tonsättarens musik och humor.

Bromans bok är samtidigt den första om en komponerande kvinna i Musikaliska Akademiens skriftserie om svenska tonsättare. Men Rehnkvist är van vid att vara just ”första dam”. Hon var den första kvinnan i kompositionsklassen på Kungliga Musikhögskolan och blev för tio år sedan landets första kvinnliga professor i komposition. Däremellan tröttnade hon på konserthusens mansdominans och grundade föreningen Kvast, Kvinnlig Anhopning av Svenska Tonsättare. På flera sätt är hon alltså en förgrundsgestalt i svenskt musikliv.

 

De folkmusikaliska inslagen har blivit Rehnqvists signum, lockrop som snart fick internationellt gehör. Hennes sätt att använda sig av kulning och folkton i konstmusiken är samtidigt väsensskilt från förra sekelskiftets nationalromantik. Det har inte handlat om citat, utan om ett fullständigt förnyande av formlerna.

Och för att förstå hur Rehnqvist fann sin röst i den svenska folkmusiken måste man backa bandet. Ja, bokstavligen backa bandet. För det var genom att sjunga in en polska på rullband och sedan spela upp den baklänges som hon hittade sin egen stil.

Det där infallet hon fick i elektronmusikstudion på Musikhögskolan i början av 1980-talet blev nämligen grunden till genombrottsverket ”Davids nimm” för tre soloröster. Läser man titeln baklänges får man, med viss modifikation, de tre första orden i den ursprungliga vispolskan ”Minns du vad du lovte mej”. Soundet blir säreget – inte olikt ett påhittat science fiction-språk framfört av vildvittror. Men så har hon också kallat sig för ”musikens Pippi Långstrump”.

Liten Karin (född 1957) växte upp i småländska Nybro, sjöng i kyrkokören och sysslade med konståkning. Det senare räckte till en trettonde plats i distriktsmästerskapet, men musiken blev hennes liv och yrkesliv. Tonsättaren och trebarnsmamman Rehnqvist har heller aldrig dragit sig för att tala om föräldraskapet. Minidramat ”Sleep now” handlar till och med om livspusslet. Dessutom har hon komponerat ett ansenligt antal verk för barn. Alltifrån stycken för flickkör till operarysaren ”Sötskolan” med libretto av Kerstin Perski.

 

Duons andra opera ”Strandad”, som småningom ska få sin världspremiär på Kungliga Operan, tycks bli en både angelägen och annorlunda musikdramatik. En kvinna flyter i land efter att ha undkommit en naturkatastrof, men anklagas senare för att ha övergivit sin familj. Vulkanutbrottet är tänkt att kännas ända ut i bänkraderna, men historien kunde, som Broman påpekar, lika gärna handla om tsunamikatastrofen, Estoniakatastrofen eller nutida flyktingkatastrofer. Tsunamin upplevde Rehnqvist själv på nära håll när familjen 2004 semestrade på Koh Lanta i sydöstra Thailand. Även där, en bit ifrån det värst drabbade området, fick de fly undan vågorna. På över ett år kunde hon inte komponera: ”Min inre klang var bruten”, har hon sagt.


Karin Rehnqvist dirigerar sitt eget stycke ”Här är musiken!” under invigningen av Kungliga Musikhögskolans nya lokaler 2017.

 

Ett kapitel i Bromans biografi heter just ”Katastrofer”. Det kommer först mot slutet och handlar om Rehnqvists svårmodiga sida. Klangen är ofta kärv, om än kommunicerande. Musiken sjunger och ropar, oavsett om det handlar om vokalverk eller orkesterstycken. Det händer att den larmar men aldrig att den gör sig till. Soundet må vara mer inspirerat av naturen och fäbodarna än av staden. Men Rehnqvist vet också hur man ställer den nya konstmusiken mitt på torget. Närmare bestämt Hötorget. ”Ropade någon?” är namnet på den ”happening” för två folksångerskor, brassinstrument, försäljare och publik som framfördes under hennes Tonsättarweekend på Stockholms konserthus 2006. Fyra år senare komponerade hon stycket ”Hymn” som var en bröllopsgåva till kronprinsessparet. I verkförteckningen finns inga typiska titlar som symfonier eller stråkkvartetter. Rehnqvist är påhittigare än så och till Kronos-kvartettens framtidssatsning ”Fifty for the Future” bidrog hon med stycket ”The Riddle” (”Gåtan”).

 

”Över himlen kröp huggtandsmörkret”, heter det bland annat i ”Blodhov” som uruppförs under Point Music-festivalen i Göteborg i maj. Det är en kammarmusikalisk monodram som återberättar en historia från de fornnordiska gudarnas machovärld ur kvinnornas perspektiv. Stycket bygger på en diktsvit av isländska Gerdur Kristný och musiken är komponerad för tyska Ensemble Recherche med folksångerskan Lena Willemark som sångsolist. Hon har länge varit starkt förknippad med Rehnqvists musik, där pukorna sjunger och kvinnorösterna står för fanfarerna. Som i ”Puksånger – lockrop”, för att bara nämna något av Rehnqvists mest kända verk.

 


Boken om Karin Rehnqvist ingår i den serie porträtt av svenska tonsättare som ges ut av Kungliga Musikaliska akademien och Gidlunds förlag. Författaren Per F. Broman (f. 1962) är professor i musikteori och biträdande dekan vid Bowling Green State University i Ohio, USA. Han skrev också biografin över Sven-David Sandström i samma serie.

 

About The Author