Det var i Cremona som ett antal italienska mästare satte en ny standard för hur man bygger en fiol. 300 år har gått, men den stolta fiolbyggartraditionen lever i högsta grad vidare. En av dagens instrumentmakare är svensk. Möt Jens G Johansson – jämtlänningen som bytte gitarrerna mot violiner och blev prisbelönad fiolbyggare i Stradivarius hemstad.

Text: Åsa Johansson, foto: Francesca Fumagalli

Jag ville egentligen göra gitarrer. Jag letade efter någonstans i Europa där jag kunde göra praktik men på nittiotalet fick man inte mycket hjälp av internet så jag hittade ingen. Den enda som var i närheten av det jag ville göra var en fiolbyggare i Cremona, så det är en slump att jag hamnade här.

Det säger Jens när vi träffas. Jag och fotografen Francesca har precis kört till Cremona genom det platta slättlandet norr om Bologna. Här ligger de bördiga fälten längs floden Po som alltid gömda i en fuktig dimma. Inte underligt att det mesta handlar om jordbruk – men inte bara. Cremona är även ett mecka för fiolbyggande och här har man byggt några av världens mest berömda instrument. Staden är Antonio Stradivarius (1644-1737) hemstad, och andra berömda fiolbyggare som Andrea Amati och Nicoló Guarnieri kom också härifrån. Idag finns det cirka 110 fiolbyggare i Cremona som arbetar i sina små bottegor, Italiens svar på verkstäder. Och hade det inte varit för fiolerna hade nog Cremona förblivit en typisk italiensk småstad. Den inre stadskärnan är vacker med den utsmyckade domkyrkan, uteserveringar och barn som leker på torgen. Här ligger även stadens violinmuseum, Museo del violino, som är värt ett besök.

 

Vi står i köket i det som en gång var en stor renoverad bondgård femton minuters bilväg från Cremonas centrum. Utöver Jens verkstad har de fyra rum som man hyr ut till besökare. Jens tar oss med på en rundtur och vi smyger förbi en grupp personer som har ordnat en tai chi-kurs i en av de stora luftiga salarna. Sedan öppnar han dörren till sin lilla verkstad. Inredningen är enkel. Ett par arbetsbänkar med verktyg, lackburkar och fiolmodeller. Stora fönster som släpper in mycket ljus. Åttaårige sonen Jacopo följer med och hittar genast en träbit som han vant ställer sig och börjar slipa på.

 

Drömmar om att bli rockstjärna

 

Jens historia börjar i östra Odensala i Östersund.

– Pappa hade en snickarverkstad i källaren och jag tyckte om att hålla till där. Jag var ingen höjdare i skolan, jag satt mest och drömde om att bli rockstjärna. Jag och ett par kompisar hade ett band som hette Zig Zag som senare blev Eckstas. Vi spelade någon slags poppig grunge med flummig rockgitarr och sjöng på svenska. I slutet på åttiotalet när vi var runt femton år fick vi till och med turnera i Sverige, Norge, Finland och Ryssland, berättar han.

På gymnasiet valde Jens målarlinjen för att slippa sitta framför böckerna.

– Där lärde jag mig färglära, något jag har nytta av idag säger han medan han i ögonvrån håller koll på vad Jacopo gör med sin träbit.

Drömmarna att få bygga gitarrer började sakta ta vid. Jens fick nys om Carl Malmstens skola på Söder i Stockholm som hade en utbildning för endast fyra studenter som fick lära sig att bygga gitarrer. Men det krävdes behörighet. Efter gymnasiet skrev han in sig på en träslöjdslinje på Vindelns folkhögskola för att få den behörighet som krävdes. Det kändes som om han äntligen var på rätt väg. Men så fick han det där EU-stipendiet som skulle komma att ändra allt.

– Jag hade fått ett stipendium och det var bråttom att hitta en praktikplats om jag skulle få behålla pengarna, fortsätter Jens.

Hastigt packade han sina väskor. Cremona blev Jens nya hemstad och utan att han visste det då, hade hans framtid fått sig en ordentlig skjuts på vägen.

– Jag ville göra praktik hos en gitarrbyggare men som sagt, jag hittade ingen.

1996 åkte han till Cremona och stannade i tre månader hos fiolbyggaren Edgar Russ där han byggde sina första fioler.

– Jag trodde att jag skulle bli uttråkad – jag drömde ju om rock’n’roll – men när jag började arbeta med min första fiol var jag fast.

 

»Jag trodde att jag skulle bli uttråkad – jag drömde ju om rock´n roll – men när jag började arbeta med min första fiol var jag fast.«

 

Väl tillbaka i Sverige sökte han in på Carl Malmstens skola i Stockholm och blev antagen.

– Det är en fantastisk skola. Jag lärde mig otroligt mycket. Men varje skollov åkte jag tillbaka till Cremona för att arbeta med Edgar.

 

Gick ut med högsta betyg

 

Jens gick ut Carl Malmstens skola 1999 med högsta betyg. Som den första av skolans gitarrelever gick han ut med 5,0, fick gesällbrev, blev utvald till årets gesäll 1999 och den högsta utmärkelsen för sitt gesällprov, den stora silvermedaljen.

– Lärarna sa att jag skulle satsa på gitarrerna, att jag inte skulle kasta bort min talang på fioler, men jag hade redan klart för mig vad jag ville göra.

Jens berättar att hans lärare inte riktigt förstod varför han valde fiolerna istället för att bygga gitarrer – det var ju gitarrbyggande de hade lärt honom.

Under hela tiden som vi pratar i Jens verkstad fortsätter sonen Jacopo att arbeta på sin lilla träbit. Han slipar och tar fram nya redskap. Ibland hjälper Jens till och visar tålmodigt och lugnt hur man bäst går till väga.

Strax intill ingången till verkstaden står två stora kassaskåp.

– Det är dyra instrument som jag restaurerar. Det är instrument som kan kosta miljontals euro.

Är du inte nervös att arbeta med så dyra och gamla instrument?

– Man får inte tänka på det. Då blir det omöjligt att arbeta. Jag försöker studera instrumenten så detaljerat det bara går för att sedan kunna använda mig av de detaljerna när jag gör mina egna, berättar han.

Tonen är lugn och ger ett blygsamt, observerande intryck. Utan att verka osäker. Hans rörelser är varsamma. Som en som är van att arbeta med händerna.

– Det som jag älskar med att göra violiner är att allt arbete görs för hand. När man bygger gitarrer är maskiner ofta inblandade.

Han visar de olika delarna av fiolen. Till locket, som väger runt 60 gram, använder man Italiensk rödgran från Val di Fiemme i Dolomiterna. Den växer långsamt på över 1800 meters höjd i nordöstlig riktning där det blåser en konstant svag vind. Rödgranen har långa fibrer och måste klyvas med yxa. En såg skulle förstöra fibrerna. De långa fibrerna ger flexibilitet samtidigt som violinen är slitstark. Bitarna får normalt ligga och torka i fyra fem år innan de säljs.

– Jag åker själv och väljer de bitar som jag vill köpa. Sedan lagrar jag biten själv i minst 10 år, jag litar inte på att försäljarna vet exakt hur länge granen legat och torkat.

Han håller fram en bit som ligger och väntar på att bli förvandlad. Det ser ut som vilken bit virke som helst. För oss utomstående är det nästintill otänkbart att den ska kunna bli till en vacker fiol.
Till botten, sargen, hals och snäcka använder man flammig lönn från Balkanhalvön. Till greppbrädan ebenholts.

– Botten är minst lika viktig som locket. Mellan locket och botten sitter ljudpinnen, det är viktigt att samspelet mellan de tre delarna fungerar för att få en fin klang. Tjockleken på botten är minst lika betydelsefull som den på locket, det är något jag lärt mig efter hand, berättar han.

Snäckan skär man ut för hand och det är genom den man enklast kan förstå vilken mästare som står bakom instrumentet.

– Den kan man skräddarsy och alla fiolbyggare har sin egen stil. Halsen däremot måste bytas ut när den blir för svag, men man behåller alltid snäckan för att kunna känna igen mästarens hand.

– Mina instrument ser antika ut redan när de föds eftersom jag gör kopior av gamla mästarinstrument. Min lack kokar jag själv och jag patinerar den så att den ser äldre ut. Jag har valt att bygga kopior för att de är så vackra. Det är också något speciellt att spela på ett instrument som känns gammalt. Eftersom jag restaurerar så många gamla dyrgripar blev det också naturligt att bygga kopior. Men det är en utmaning att göra det bra, blir det dåligt är det rent ut sagt pinsamt.

 

»Eftersom jag restaurerar så många gamla dyrgripar blev det också naturligt att bygga kopior. Men det är en utmaning att göra det bra, blir det dåligt är det rent ut sagt pinsamt.«

 

Myter om Stradivarius

 

Många är myterna om Stradivarius instrument. En av dem gäller just lacken. Många studier har gjorts på Stradivarius fioler, även kemiska analyser, för att få fram svaret på det som man trott var den stora hemligheten bakom hans fantastiska instrument.

– Jag tror inte det stämmer, säger Jens.

Han tror istället att det finns många andra orsaker till Stradivarius storhet.

– Han arbetade länge och mycket. Jag gör runt sju instrument per år. Det tar en månad att bygga en fiol och en månad att lackera. Stradivarius gjorde tjugofem fioler per år under hans mest produktiva period. För varje nytt instrument ändrade han en liten detalj. Tyckte han det blev bättre behöll han den – om inte tog han ett steg tillbaka. Ingen fiol är den andra lik.

– Men det går inte att komma undan att Stradivarius violiner har en fantastisk och djup klang. Sedan hör det till saken att man alltid spelat på hans bästa instrument. Om ett instrument inte används så håller det inte samma höga standard efter ett par år.

Jens berättar att man genom att knacka på botten kan avgöra om man behöver göra den tunnare eller inte för att få perfekt klang. En fiolbyggares mardröm är vargtoner som kan vara svåra att rätta till. Hans första fioler för över tjugo år sedan hade vargtoner men han har sedan dess ändrat mycket i sitt byggande och har aldrig problem med det längre.

– Varje bit trä är annorlunda. Det gäller att förstå hur man bäst ska kunna arbeta med det man har framför sig.

Jens har kunder i Europa, Asien och Nordamerika, och så klart i Sverige.

– Jag blev väldigt glad när Kalle Moraeus från Orsa spelmän köpte en av mina violiner. En dröm vore också att få lyssna på världsberömde ryske violinisten Vadim Repin när han spelar på ett av mina instrument. Det vore stort.

 

Från Cremona via Japan till LA

 

Så fort Jens var klar med Carl Malmstens skola åkte han tillbaka för att arbeta med Edgar Russ i Cremona. En dag kommer en japan in i verkstaden. Han undrar om inte Jens vill komma till Tokyo och bli ansvarig för avdelningen för restauration av stråkinstrument hos Kurosawa Violin, en av Japans mest välkända instrumentförsäljare.

– Väl i Tokyo satt jag i skyltfönstret och arbetade. Folk stannade till och tittade. Men det störde mig inte alls. En dag går en man förbi, jag antar att han såg mitt svenska namn, så han gick in och frågade om jag ville gå ut och ta en öl efter jobbet?

Mannen var svenske skådespelaren Peter Stormare. En fin vänskap tar vid.

– Jag vill hela tiden lära mig mer. Efter två år i Tokyo ville jag gå vidare. Jag skickade fem handskrivna brev till verkstäder som restaurerar violiner i USA för att fråga om jag fick komma och arbeta hos dem. En i Los Angeles, två i Chicago och två i New York. Jag fick svar från alla fem och kunde välja.

Det blev Hollywood i Los Angeles och den välrenommerade verkstaden, Hans Weisshaar Inc.

– Jag fick låna Peters hus när jag bodde i Los Angeles. Peter filmade Prison Break under den tiden, så jag vaktade hans hus, berättar Jens medan han skakar på huvudet till Jacopo som håller fram en alldeles för stor borr för sin lilla träbit.

– Sedan åkte jag tillbaka till Cremona och öppnade min egen verkstad, Studio Restauro och kort därefter föddes Jacopo.

Jens berättar ödmjukt att han hösten 2016 vann guldmedalj i en internationell fiolbyggartävling i Rom. Inte för inte är hans instrument eftertraktade av professionella musiker världen runt. Men är man intresserad av att köpa ett instrument måste man ha tålamod, Jens har en väntelista på över två år.

I höst kommer andra barnet med Jens nya sambo.

– Jag skulle gärna arbeta mer i Sverige men det är svårt att lämna vardagen i Italien och Cremona, säger han medan han nickar uppmuntrande till Jacopo som håller fram sin lilla färdigslipade träbit.


FAKTA

Namn Jens Gösta Johansson
Yrke Violinmakare
Bor Cremona, i norra i Italien
Ålder 43 år
Född Odensala, Östersund
Familj Sonen Jacopo 8 år, sambon Francesca och nytt barn på väg i augusti

 

 

Cremona – fiolens hemstad

Antal invånare: 70 000
Antal violinverkstäder: 110
För att boka ett besök hos någon av dem, gå in på cremonaviolins.com
Ett besök på violinmuseet är ett måste i Cremona. Titta på hemsidan för information: museodelviolino.org

 

About The Author