Har man sett Milos Formans film Amadeus glömmer man inte scenen när en mörklädd gestalt med svart mask plötsligt står utanför Mozarts dörr. Av denne fick Mozart en beställning på en dödsmässa som han arbetade med under sin sista tid i livet – i praktiken blev den hans egen dödsmässa. Opus guidar dig till de främsta inspelningarna av Mozarts Requiem, världens mest mest framförda sakrala verk.

TEXT PETER APPELROS

I början av år 1791 var Mozart en väl etablerad musiker i Wien. Trots detta hade inkomsterna periodvis varit skrala under 1780-talets sista år. Det kan delvis skyllas det österrikisk-turkiska kriget (1788–1791) som försämrade förutsättningarna för musiklivet i Wien. Men Mozart var också duktig på att spendera pengar när han väl hade tillgång till dem. Mozarts sista år blev i vilket fall ett år med nya möjligheter och resulterade i en rad stora kompositioner.

Redan under vintermånaderna fick Mozart en beställning av teatermannen Emanuel Schikaneder på musik till sångspelet Trollflöjten. Schikaneder var frimurarbroder till Mozart och dessutom ägare till Theater an der Wien. Nu hade han skrivit ett libretto, Trollflöjten, som han ville att Mozart skulle tonsätta.


Litografi av Friedrich Leybold från 1857 som visar Mozart på dödsbädden med Franz Süssmayr vid sin sida. I dörren står grevens budbärare. Till vänster i bild ses Constanze i tårar. Litografins förlaga var en målning av Franz Schramm.

 

Nästa operabeställning kom under försommaren samma år. Österrikes nye kejsare, Leopold II, skulle krönas till kung i Böhmen. Erbjudandet hade först gått till Antonio Salieri, Mozarts konkurrent, men denne avböjde. Förutom att komponera operan, Titus, ingick även att Mozart skulle resa till Prag för att dirigera vid framförandet. Till Prag anlände Mozart och hans hustru Constanze den 28 augusti, och den 6 september ägde uruppförandet rum. Mozart stannade i Prag några dagar, men måste sedan skynda sig hem för att lägga sista handen vid Trollflöjen, som skulle ha premiär den 30 september.

För sin vän, klarinettisten Anton Stadler, skrev Mozart i början av oktober sin välkända klarinettkonsert. Konserten uppfördes första gången i Prag den 16 oktober, men Mozart fick själv aldrig höra den.

Det var i juli som fick Mozart besök av den hemlighetsfulle mannen som nämndes inledningsvis. Bakgrunden var att en greve Franz von Walseggs fru Anna hade avlidit i februari 1791, bara 20 år gammal. Greven var otröstlig och nu hade han skickat sin förvaltare med en förfrågan om Mozart ville skriva en dödsmässa till minnet av hustrun. 100 dukater skulle Mozart få för arbetet, vilket motsvarar 80 000 kronor i dagens penningvärde. Dödsmässan skulle bli klar på fyra veckor.


von Walsegg, en man med ”beställarkompetens”.

 

Mozart blev alltmer inspirerad av uppgiften, men samtidigt hade han resan till Prag att tänka på, och vid hemkomsten därifrån stod premiären av Trollflöjten på programmet. När han dog den 5 december var rekviet fortfarande inte färdigskrivet. Saknades gjorde Lacrymosa (från takt 9), Sanctus, Benedictus och Agnus Dei. Orkestreringen var också ofullständig på flera ställen.

Eftersom Mozart hade fått hälften av arvodet i förskott var hans änka Constanze mån om att få verket färdigskrivet. Flera kompositörer tillfrågades, bland annat Joseph von Eybler. Denne utförde kompletteringar av orkestreringen i Sequenz-blocket, men ville inte åta sig mer. Till sist övertalades Mozarts elev Franz Xaver Süssmayr att slutföra arbetet. Han ansågs dock av många som en svag tonsättare.

Det första uppförandet av Mozarts Requiem ägde rum i Wien den 2 januari 1793 vid en välgörenhetsföreställning till förmån för Constanze. I december samma år överlämnades partituret till greve von Walsegg, som uppförde verket den 14 december i Wiener Neustadt, sydväst om Wien. von Walsegg var mycket musikalisk och ville gärna ta åt sig äran av kompositionen. Visserligen påstod han detta med ett leende, men han tillstod aldrig att det var Mozart som skrivit verket. År 1799 publicerades mässan av Breitkopf & Härtel och därefter var det uppenbart att Mozart var upphovsmannen.

Greve von Walsegg avled själv år 1827. Elva år senare upptäcktes Mozarts handskrivna originalmanuskript bland hans efterlämnade handlingar. Det fördes till Wien, där det förvaras på hovbiblioteket.


Confutatis-satsens tillblivelse gestaltat av Tom Hulce (Mozart) och F Murray Abraham (Salieri) i ”Amadeus”.

 

 

De bästa inspelningarna – från Walter till Butt

Traditionella

Den första skivinspelningen gjordes 1937 med Bruno Walter som dirigent. Bland solisterna märks svenska Kerstin Thorborg, i USA känd som ”altarnas Caruso”. Bruno Walter gjorde en ny inspelning 1956 i New York.

Idag tycker många att de ”stora” dirigenternas tolkningar känns tungfotade. Man har använt sig av stora orkestrar och körer, där körerna inte når upp till den standard vi är bortskämda med idag. Herbert von Karajans tre inspelningar från 1961, 1975 och 1986 är exempel på detta, liksom Georg Soltis inspelning från 1991.

En övergång till ”modern tid” representeras av Neville Marriners och Peter Schreiers inspelningar. I Marriners inspelning på Philips (1990) låter kören bra och är placerad långt fram i ljudfältet. Viss romantisering kvarstår, och solisternas insatser erinrar mer om opera än om kyrkomusik. Marriners tidigare Decca-version från 1977 och Schreiers inspelning från 1982 är båda svagare kort.


Sir Neville Marriner

 

I vilken kategori ska man placera Nikolaus Harnoncourts Requiem från 2003? Förvisso spelar Concentus Musicus på originalinstrument, men Arnold Schoenberg-kören är stor, solisterna har relativt fylliga röster, och tolkningen överlag anknyter mer till äldre tolkningstraditioner än sentida. Det behöver inte vara fel. För helt klart är Mozarts Requiem under Harnoncourts ledning är en framgång. Den storartade Arnold Schoenberg-kören ger dirigenten möjlighet att förverkliga sin vision i alla lägen. Solisterna (Schäfer, Fink, Streit, Finley) bidrar till en upplevese på högsta nivå. Obs! Harnoncourt gjorde redan 1981 en inspelning med Wienoperan. Den bör undvikas.

 

Inspelningar med gosskör

Min egen favorit under många år var Christopher Hogwoods inspelning från 1983. Det var också var den allra första tidstrogna tolkningen. Hogwoods gosskör förmedlar en härlig körklang och dessutom har han valt sångsolister med slankare röster. Hogwood använder sig av Maunders revideringar.


Christopher Hogwood

 

Men tiden står inte still, och jag måste erkänna att Hogwoods inspelning har blivit omsprungen av Bruno Weil och hans Tafelmusik-ensemble från 1999. Körarbetet är mer disciplinerat och Weils inspirerade ledning är svårslagen. H.C. Robbins Landons bearbetning används.

Från år 2011 kommer Stephen Cleoburys tolkning med King’s College-kören. Süssmayrs bearbetning ligger till grund, men på skivan ingår inte mindre än fem exempel på bearbetningar av Maunder, Beyer, Druce, Levin och Finnissy. Dessutom medföljer en dokumentär-cd. Bonusspåren ger utgåvan ett mervärde, men tolkningens kvalitet når inte riktigt upp till Weils nivå.

 

Moderna tolkningar

John Eliot Gardiners inspelning från 1986 är stilbildande för moderna tolkningar (tidstrogna orkestrar, professionella körer, teknisk perfektion). Inspelningen har fokus på dramatik och dynamik och står sig väl än idag. Monteverdikören lämnar inget i övrigt att önska, solistkvartetten (Bonney, von Otter, Blochwitz, White) håller världsklass och Gardiner själv är i högform.


 Anne Sofie von Otter och Barbara Bonney har inte bara sjungit Mozarts Requiem tillsammans. Här ses de under en föreställning av Rosenkavaljeren.

 

Två inspelningar föreligger med Philippe Herreweghe, från 1991 och 1997. Jag har lyssnat på den senare. Som ofta med denne dirigent saknas något av bett och drama där det behövs och helhetsintrycket blir därför platt. Detta förstärks av långsamma tempi.

Enoch zu Guttenberg (2005) presenterar en starkt personlig tolkning med betoning på drama och uttryck. En del har funnit att hans tolkning ger nya insikter, men jag tycker att den är manierad med sina ovanliga accenter och crescendi på enstaka noter.

Den mest imponerande inspelningen från senare år kommer från Japan och Masaaki Suzuki (2014). Suzukis son, Masato, har gjort en egen bearbetning av verket som bygger vidare på Joseph Eyblers första revideringar, innan partituret lämnades vidare till Süssmayr. Högsta kvalitet på körsång noteras, liksom att Suzuki har hittat den rätta balansen mellan verkets dramatiska och meditativa kvaliteter. Solistkvartetten (Sampson, Kielland, Sakurada, Immler) gör ett lysande jobb. Lyssna på Recordare!


Masaaki Suzuki

 

I gruppen moderna inspelningar har jag också lyssnat på Jordi Savall (1991), Michel Corboz (1995) och Charles Mackerras (2002) utan att finna att de har något särskilt att tillföra.

 

I en klass för sig

John Butt och hans Dunedin Consort vill söka sig tillbaka till ursprunget. Det har vi bland annat fått erfara i deras inspelningar av Bachs körverk med konceptet ”en-röst-per-stämma”. När det gäller Mozarts Requiem (2014) har Butt gått tillbaka till det första uppförandet i Wien i januari 1793, vilket resulterat i en tolkning av närmast kammarmusikaliskt snitt.

Kören, där solisterna ingår, består av 16 medlemmar. Lyssningsupplevelsen är fantastisk, men är inte lätt att jämföra med andra inspelningar. Känslan är snarast att man lyssnar på en grupp solister än på en kör. Den höga kvalitén imponerar, men jag har svårt att rekommendera Butt som ett förstahandsalternativ. Hellre ser jag tolkningen som ett spännande och kvalificerat komplement till andra versioner av verket.


Butt och Dunedin Consort i en utökad version för Bachs Matteuspassion

 

Fyra vinnare!

• Testvinnare totalt sett, och i klassen moderna tolkningar, är Masaaki Suzuki och Bach Collegium Japan. Tillsammans lyfter de teknik, nyanser och inlevelse till nya nivåer. Hedersomnämnande till John Eliot Gardiner vars inspelning från 1986 stått emot tidens tand väl och fortfarande känns fräsch.

 

• I klassen traditionella tolkningar finner vi, kanske något förvånande, en sentida kandidat: Nikolaus Harnoncourt. Hans inspelning från 2003 ligger i bästa bemärkelse nära en äldre tradition, men utan de äldre inspelningarnas brister.

 

• Önskar man en inspelning där gossar som sjunger sopran- och altpartierna, och dessutom är en tydlig representant för den tidstrogna stilen, kan Bruno Weils tolkning rekommenderas.

 

• John Butts version är en stor inspelning i ett litet format. Men på grund av den kammarmusikaliska karaktären är det kanske inte den enda inspelning man vill ha.

 


Vinnarskivan: Suzuki och Bach Collegium Japan på svenska BIS!

Vad dog Mozart av?

Orsaken till Mozarts död kan inte med säkerhet fastställas. På dödsbeviset angavs ”Hitziges Frieselfieber”, en diagnos som saknar motsvarighet i dagens terminologi men som antyder feber i kombination med spridda utslag. Detta skulle kunna ha orsakats av en streptokockinfektion som lett till reumatisk feber. Eftersom antibiotika inte fanns vid denna tid kunde hjärtklaffarna angripas med dödlig utgång. En streptokocksjukdom kunde också ge njurpåverkan, så kallat nefritiskt syndrom, orsakande bland annat kroppssvullnad vilket observerades i samband med Mozarts död.

 

Det allra första framförandet?

En dödsmässa över Mozart hölls i Mikaelskyrkan i Wien den 10 december 1791. Den organiserades av Emanuel Schikaneder, Mozarts frimurarbroder och samarbetspartner kring Trollflöjten. Det finns uppgifter om att Mozarts eget Requiem uppfördes vid detta tillfälle. Det mest sannolika är att det endast rörde sig om Introitus- och Kyrie-satserna. Musiker och sångare fanns tillgängliga, om än i begränsad omfattning.


Mikaelskyrkan i Wien.

 

Tidiga framföranden

I början av 1800-talet blev det blev en tradition att Mozarts Requiem framfördes vid stora kompositörers jordfästningar, t.ex. Joseph Haydn (1809), Carl Maria von Weber (1826), Ludwig van Beethoven (1827) och Franz Schubert (1828). I Sverige gavs verket för första gången på Riddarhuset år 1805, ett jämförelsevis mycket tidigt framförande.


Vid Världsutställningen i Bryssel 1958 visade man Mozarts originalmanuskript. Någon passade då på att riva av och stjäla en bit från sista sidan. Där stod: ”Quam olim d: C:”. Det betyder att fugan Quam olim skulle tas da capo efter Hostias. Det kan ha varit de sista ord Mozart skrev i sitt liv.

 

 

 

 

 

About The Author