Köpenhamn en kväll i maj 1965. Leonard Bernstein har mottagit Sonningpriset, Danmarks motsvarighet till Polarpriset. Samma kväll dirigerar han Carl Nielsens tredje symfoni. Det visar sig bli en av de största musikhändelserna någonsin i Skandinavien. Sixten Nordström var där.

Text: Sixten Nordström

Recension i Skånska Dagbladet av undertecknad den 19 maj 1965:

Det finns inget annat ord för Bernstein än vulkan. Som en blixt från en klar himmel startade han Carl Nielsens tredje symfoni, detta i och för sig otroligt vitala och geniala verk, som i Bernsteins händer blev ett jätteverk, det kanske hittills största beviset på Nielsens storhet. Visst höjde man först förvånat på ögonbrynen inför Bernsteins dirigentshow (för att han är en medveten skådespelare samtidigt kan inte förnekas). De vilda sprången, stampningarna, hans enormt charmfulla leende både till publik och orkester och hans helamerikanska bugning till kungahuset var ingredienser, som kunde ha fått katastrofala följder. Men efter ett par minuter försvann all eventuell tveksamhet och den människa är inte född, som kan undgå att ryckas med av Bernstein.

Han lyfte plötsligt det inte så märkliga Det Kongelige Kapel till världsorkesternivå, han sög ut varje uns ur stråkarna (tänk bara på andra satsens cantilena), han exploderade med blåsarna i de väldiga utbrotten, han nästan lyfte oboisten i upp i himmelen när hans soloinsatser kom. Aldrig har någon så levt med i varje ton, så påverkat varje enskild musiker som Bernstein. Det var ett av de största ögonblicken i kapellets historia och det var en upplevelse för hela publiken. När de sista takterna kom, med blecket och framför allt pukan, trodde man att taket skulle rasa in. Att sista satsen fick bisseras var nästan nödvändigt. Inte mot något på jorden skulle jag vilja byta ut denna timme!

Det var inte bara jag som var i extas efter konserten denna ljuva kväll i maj i Köpenhamn. Publiken stod upp i bänkarna och skrek. Visst fanns det äldre Nielsen-älskare som tyckte att Bernsteins tolkning var för vild och utmanade, men de överröstades av de glädjescener som inte minst Det Kongelige Kapel brast ut i. Än i dag talar medlemmarna i orkestern om den som en av de mest minnesvärda och största i kapellets historia. Oboisten, han som lyftes i varje ton av Bernstein, är för övrigt den enda oboist eller musiker över huvud taget i en symfoniorkester som jag efter sista tonen i en symfoni sett kasta instrumentet fyra-fem meter upp i luften, ställa sig upp och applådera som en vansinnig och sluta först för att fånga upp instrumentet!

Wilhelm Hansens Musikförlag ordnade smörrebröds- och vin/ölparty efter konserten i förlagets lokaler och inklämd tillsammans med Bernstein i ett hörn bland alla noter på andra våningen kunde jag efter några timmar konstatera att han var precis lika trevlig och dynamisk privat som han var mästerlig som dirigent. Leendet var lika öppet som charmen förödande och han svarade vänligt och upplysande på alla frågor som ställdes om hans olika verksamheter. Blygsamt förklarade han hur det var möjligt att vara en av världens största dirigenter, samtidigt vara pianist i världsklass (dock inte högsta) och tonsättare i så olika genrer som opera, mässa, symfonisk musik, musikal och verk för storband och dessutom skriva musikpedagogiska böcker och leda tv-konserter med klassisk musik för både barn och vuxna. Och ofta syssla med alla dessa saker samtidigt!

”Well, that’s me”, svarade Bernstein.

Han berättade att han älskade att göra flera saker parallellt: så komponerade han till exempel de högst olika verken ”Candide” och ”West Side Story” samtidigt vid mitten av 1950-talet. Den tredje symfonin, ”Kaddish”, tillkom när han samtidigt skrev boken ”The Infinite Variety of Music”.

Bernstein talade också om att han i sin musik och sina tankar ofta var sysselsatt med människans oro, våldet i världen och storstadsmänniskans situation. Han uttryckte sin tacksamhet mot de tonsättare i vår tid som inspirerat honom och lärt honom så mycket: Igor Stravinsky, Aaron Copland och Dmitri Sjostakovitj. Jazzen betydde också mycket för honom liksom hans judiska bakgrund.

 

En rysk jude erövrar USA

Leonard Bernstein föddes i Lawrence, Massachusetts, den 25 augusti 1918. Fadern, son till en lärd rabbin, var en rysk-judisk invandrare från Ukraina som hade flytt från progromer i hemlandet. När han kom till Ellis Island hette han Shmuel Yosef ben Yehuda, men fick av immigrationsmyndigheten namnet Samuel Joseph Bernstein. Samuel och hustrun Jennie slog sig ner i Lawrence, nära Boston, där han blev en framgångsrik affärsman. Leonard blev deras första barn, men döptes till Louis – namnet Leonard tog han i 16-årsåldern. För övrigt kallades han livet igenom av de flesta för Lenny.

Fadern omhuldade de judiska traditionerna. Det var också i den judiska synagogan, i den judiska liturgin, som Leonard fick sina första musikupplevelser. Men det var inte med gillande fadern såg på sonens musikaliska ambitioner. Fadern ville helst att han skulle ägna sig åt affärslivet eller bli en lärd rabbin som farfadern – Lenny var ju så duktig i skolan. Men vid tio års ålder visste Lenny att han skulle ägna sig åt musiken. Då hade en släkting gett honom ett piano, vilket han flitigt trakterade.


Stilstudie av en ung dirigentbegåvning år 1946.

 

Det blev Harvard University för Bernstein. Här kom han i kontakt med den store dirigenten Sergej Koussevitskij, chefdirigent för Boston-symfonikerna, som blev både hans vän och förebild som dirigent. Sedan blev det berömda Curtis Institute i Philadelphia och där fanns Fritz Reiner, också han en av tidens stora dirigenter.

Ekonomiskt hade dock Bernstein inte det lätt, för fadern vägrade hårdnackat att betala hans studier. Då trädde ytterligare en av de stora dirigenterna in i hans liv, Dimitri Mitropoulos, som hade insett Bernsteins begåvning och gav honom ett månatligt underhåll. Även Mitropoulos blev hans vän och mentor.

Förhållandet till fadern var i många år dåligt och de sågs sällan. Först senare i livet försonades de och Lenny återvände till hemmet för att fira alla de stora judiska högtiderna med familjen. Med åren växte förstås faderns stolthet över sonen och berömda är hans ord: ”How did I know he was going to become Leonard Bernstein!”

 

Studierna för Reiner avslutades med att denne gav honom de högsta betyg han någonsin utdelat. Sedan var det dags för ett nytt, avgörande kapitel i Bernstins liv: han tillbringade somrarna i Tanglewood, vid den berömda sommarakademien, och blev assistent åt dirigenten Sergej Koussevitskij. Han tog starka intryck av Koussevitskijs sätt att dirigera och blev samtidigt intresserad av vår tids musik och litteratur och av att på ett pedagogiskt, medryckande sätt missionera för den klassiska musiken.

Bernstein hade också börjat komponera. Det blev några sånger, bland annat sjöng vännen Jennie Tourel ”I hate music: Five kid songs for soprano and piano”. Transkriptionen av Coplands ”El salón Mexico” för piano blev det första av honom som kom ut i tryck. Samtidigt arbetade han på sin första symfoni.

Fast det var inte bara klassisk musik Bernstein sysslade med på sitt huvudinstrument piano. Han hade blivit intresserad av jazz också och han sågs lika ofta på jazzklubbarna som i konsertsalen. För övrigt satsade han inte helhjärtat på pianot. Visst var han en tekniskt driven pianist, men hans begränsade repertoar och hans övriga engagemang satte käppar i hjulet för konsertpianistbanan. Bernstein hade ändå redan bestämt sin framtida inriktning: dirigentbanan.

 

Dirigentkarriären börjar

Efter Tanglewood, där Bernstein själv kom att undervisa i många år, blev han assistent till Koussevitskij i Boston. 1943 blev han så assistent till Arthur Rodzinski, chefdirigent för New York Philharmonic Orchestra. Här sker redan första året det stora genombrottet. Över en natt stiger hans berömmelse som en raket och närmaste tiden är alla tidningar fulla av reportage om vad som hände. Och det som hände var att Bruno Walter (1876–1962), en av världens största dirigenter genom tiderna, skulle gästdirigera New York-filharmonikerna i Richard Strauss ”Don Quixote”. Men i sista stund insjuknade han och utan att ha fått repetera med orkestern dirigerade Bernstein konserten. Uppståndelsen blev enorm – fast i sanningens namn var Bernstein redan ett stort dirigentlöfte. Annars blir man inte biträdande dirigent för New York-filharmonikerna …

 

Som sagt, omskriven överallt och på foto och intervjuad i varenda tidning blev förstås resultatet att Bernstein inbjöds att dirigera runt om i världen – 25 år gammal. Två år senare uppträdde han för första gången i Israel, i Tel Aviv. Det blev början till hans livslånga samarbete med Israels filharmoniska orkester. Det blev många besök i Israel och bland de symfonier han spelade in på skiva fanns hans egna.

Resten av historien om Leonard Bernstein är just – historia. 1957 blir han den förste amerikanen att utnämnas till chefdirigent för New York-filharmonikerna. Han hade posten till 1969, då han lämnade utsågs han till hedersdirigent på livstid.

Under åren som gått hade han också prövat på att dirigera opera: första gången, 1953, var på La Scala i Milano, där han ledde Cherubinis ”Medea” med Maria Callas i huvudrollen. Sedan blev det bland annat Verdis ”Falstaff” på Metropolitan och ”Rosenkavaljeren” i Wien. Många operagästspel blev det dock inte.

… och så kom ”West Side Story”

Den kanske viktigaste milstolpen i Bernsteins karriär kom 1957. Då presenterades musikalen ”West Side Story”, som man nog vågar kalla den största och viktigaste musikalen hittills. Inget verk har betytt så mycket för genrens vidareutveckling som den, och i dag är den mer aktuell än någonsin i sin behandling av temat ”Vilket gäng behärskar gatan i dag?”
Men Bernstein fick också kritik för att han inte enbart ägnade sig åt den klassiska musiken. Inte nog med att han komponerade musikaler och filmmusik, han hoppade ibland in i bandet på någon jazzklubb han besökte på nattkröken.

 


Repetition med London Symphony år 1970.

 

Och alla var inte helt bekväma med hans yviga manér när han dirigerade, eller intogs av hans enorma utstrålning och karisma. Inte heller alla sympatiserade med hans politiska ställningstagande. Bernstein var inte direkt politiskt engagerad, men han var intresserad av samhällsfrågor. Han protesterade mot Vietnamkriget, 1973 for han till Washington för att leda en konsert kallad ”A plea for peace” där han dirigerade Haydns ”Mässa i krigstid”. Det blev konserter till förmån för Amnesty International och en fredsresa med Europeiska Ungdomsorkestern till Hiroshima inför tjugoårs-minnet av bomben.

Hustrun Felicia var också socialt engagerad. De två var ett omskrivet par, men inte i alla sammanhang så trevligt omskrivna. Författaren Tom Wolf kallade dem ”radical chic” och en gång skrev han en elak artikel i New York Magazine. ”These radical chic evenings” kallade han tillställningarna hos paret Bernstein där en rad kända människor med mycket pengar hade samlats för att ge stöd och pengar till fängslade ”Svarta pantrar”, en socialistisk organisation som arbetade för afroamerikaners rättigheter.

Många stördes också av Leonard Bernsteins sexuella läggning. Han gifte sig och fick tre barn med den chilenska skådespelerskan Felicia Montealegre Cohn. Men Bernsteins homosexuella böjelser gjorde att han också hade många manliga älskare livet genom. Under några år levde han till och med samman med en av dem. När hustrun insjuknade i cancer lämnade han dock honom och flyttade tillbaka till Felicia och vårdade henne tills hon dog.

 

De sista åren

Fram till sin död 1990 fortsatte Leonard Bernstein att dela sin tid mellan dirigering, komponerande, tv-framträdanden och bokskrivande. Trots alla engagemang blev det ändå många kompositioner, däribland tre symfonier. Den första har titeln ”Jeremiah” och är tillägnad Bernsteins far. Andra symfonin kallas ”The Age of Anxiety”, inspirerad av W.H. Auden, komponerad för piano och orkester. ”Kaddish” kallas tredje symfonin. Utgångspunkt är den judiska bönen med samma namn och den sjungs på armeniska och hebreiska. Den låg klar 1963 och när Bernstein fick höra nyheten om mordet på Kennedy tillägnade han honom symfonin och den fick titeln ”To the beloved memory of John F. Kennedy”.


Bernstein porträtterad av Arnold Newman i New York 1968.

 

Det blev också en mässa, ”A Mass: A theatre piece for singers, players and dancers”. Inte alla mottog den med beundran och glädje – texten består av delar av den katolska mässan, och katolska kyrkan avrådde sina medlemmar från att uppleva denna ”blasfemiska” tillställning. Nämnas bör förstås också ”Chichester Psalms”, för goss-sopran, blandad kör och orkester. Texterna har Bernstein här tagit från Psaltaren och det sjungs på hebreiska.

 

Finns det plats för en ”Lenny” i dag?

Det har gått 53 år sedan konserten i Köpenhamn och drygt ett kvartssekel sedan Bernstein dog. Frågan infinner sig naturligt om det är möjligt för någon att axla den enormt breda roll som han hade i världens musikliv?

Jag tror det inte. Att kunna spela både klassiskt och jazz på piano finns det nog en hel del som kan, kanske till och med på den nivå där Lenny befann sig. Att sedan vara en dirigent i världsklass kräver total hängivenhet och tål inga sidouppgifter. Att som i Lennys fall ändå därutöver skriva böcker, prata musik i tv med såväl barn som vuxna, så att alla fattar, är bara det en gudagåva. Lägg därtill att han hunnit komponera musik med såväl klassisk inriktning som lyckats med konststycket att komponera världens bästa musikal – jo, West Side Story är det menar jag – mäktar nog ingen med. Men osvuret är bäst. För nog vill man hoppas att en renässans för den renässansmänniskotyp som Bernstein var ska kunna vara möjlig även i högspecialiseringens tidevarv.

 

 

SE KONSERTEN PÅ YOUTUBE!

Tro det eller ej – Bernsteins framträdande från Sonning-konserten finns förevigat på Youtube!

 

VISSTE DU …

Att Bernstein blev den förste amerikan med internationellt anseende som fått hela sin skolning i USA. I princip har alla andra under kortare eller längre tidsperioder vistats i Europa, och då framför allt i Paris, där under decennier den teoretiska läromästaren nummer ett var Nadia Boulanger.

 

BERNSTEIN – PEDAGOGEN

Knappast någon i vår tid har betytt så mycket för spridningen av den klassiska musiken som Leonard Bernstein. Han varvade dirigerandet med bok-skrivande, komponerande och lärarjobb. Han föreläste på Brandeis universitet och som lärare i dirigering efterträdde han Koussevitskij i Tanglewood. Samtidigt finputsade han sina pedagogiska manér så att de hade nått fulländning den dag år 1955 när han presenterade det första programmet i tv-serien ”Omnibus”. I fortsättningen sågs också New York-filharmonikerna i rutan och så kom den verkliga succén med musikprogrammen för barn, ”Young People›s Concert”. Bernstein fångade in den största publik den klassiska musiken någonsin mött och han blev Mr Music – först med det amerikanska folket, sedan med hela världen. Avspänt sittande på dirigentpulten ledde han på sitt charmfulla sätt barn och vuxna genom sonatformen, fuga, rondo och genomföring så att alla förstod. Vill man i dag bekanta sig med vad ha sade är det bara att skaffa boken ”Att uppleva musik”, för den innehåller manusen till ”Omnibus”.

 

… OCH TEATERKOMPOSITÖREN

Hela livet var Bernstein intresserad av teater och film, varför det också kom filmmusik från hans hand. Marlon Brando var med i ”On the waterfront” och Gene Kelly fanns med i ”On the town”. Jerome Robbins, som var en av de viktigaste personerna när ”West Side Story” tillkom och som stod för både koreografi och idé, samarbetade med Bernstein redan i ”Fancy Free” och ”Facsimile”. Ett annat praktfullt musikalverk blev ”Candide”. En opera hann det också bli: ”Trouble in Tahiti”.


Dansscen från en holländsk uppsättning av West side stroy 2016.

About The Author