Dags för Dag Wirén? Alla har hört hans serenad, men att det finns mer att upptäcka visar en ny cd.

Det brukar sägas att Hugo Alfvéns ”Midsommarvaka” och Dag Wiréns ”Serenad” är de oftast spelade svenska klassiska kompositionerna, globalt sett. Det kan nog stämma. När man lyssnar till Wiréns eleganta stråkorkesterstycke piggnar man till. Han har sina sprittande rytmer att falla tillbaka på, och pregnanta melodier. En mellankrigstidens protest mot det dystra förgångna, som snart skulle komma åter.

Det märkliga är tonsättarens snarlika mentalitet även då han vänder en allvarlig sida till. Det framgår när Islands symfoniorkester, dirigerad av Rumon Gamba, kan visa både spänst och känslighet i den här musiken, som ingalunda är så lättspelad som allt avspänt lyssnande kunde förleda en att tro. Den fylliga stråkstyrkan hittar poängerna och blir sällan tungfotad – det skulle ju inte heller passat.

De två äldsta verken som presenteras är sinfoniettan opus 7a och serenaden opus 11, bägge från 1930-talet. Opus 7 är bångstyrig, nästan oborstad. Serenaden är däremot borstad och spirituell, gamängartad ibland och med gnolklara vismelodier.

En kärna bildar tredje symfonin, som hör till 1940-talet. Den är expansiv i dynamiken; man märker att upphovsmannen menar allvar, även när han ter sig lekfull. Han hanterar sitt sparsmakade musikaliska material med klar strategi: tematiska metamorfoser. Carl Nielsen är en lämplig referenspunkt, men även, faktiskt, Sibelius. Återstår att nämna 1950-talets ”Divertimento” – lite råare, lite åt Stravinsky-hållet. Men absolut: tydligt igenkännlig Dag Wirén, en pålitlig guide i vår nyklassicism.

Carlhåkan Larsén

Höjdpunkt Symfoni nr 3, sats 2, är något att upptäcka.

Testa också Fortsätt Wirén-njutningen med någon annan inspelning – två cd med Norrköpingsorkestern och Thomas Dausgaard kan nämnas (CPO)

 

Dag Wirén
Sinfonietta, Serenade for strings, Symphony no 3, Divertimento
Iceland Symphony Orchestra, Rumon Gamba, dirigent
Chandos CHSA 5194

About The Author