Sony har släppt en mycket välkommen box med 70-talsinspelningar med svarta tonsättare.

Skivorna i den nyligen återutgivna Sony-cd-boxen ”Black Composers Series” släpptes en och en i original mellan 1974 och 1979. Dirigenten Paul Freeman som dog 2015 är hjärnan och hjärtat bakom projektet som för 40 år sedan skulle sätta välbehövligt ljus på svarta kompositörer från USA, Europa och Sydamerika från 1700-talet och framåt.

Med tanke på hur vita konsertprogrammen är inte minst i Sverige än idag så kommer denna behändiga, remastrade och inte minst allmänbildande box på nio skivor och en bonus-cd inte en sekund för tidigt.

Det här är inget annat än en guldgruva av stilar och komponister. Här finns något för alla öron: 1700-talsklassicism av Joseph Bologne eller Chevalier de Saint-Georges som han också kallades, ett oerhört fett tidigt 1800-tals-rekviem av den brasilianske brasilianske José Maurício Nunes Garcias – det perfekta alternativet till Mozarts. Här hittar man också neoklassicism och hardcoremodernism: Ulysses Kays symfoniska essä ”Markings” från 1966, till minne av Dag Hammarskjöld, borde omgående bli ett svenskt repertoarverk med sitt karga, seriösa stundtals gastkramande mitten-av-1900-talet-tonspråk med skallerormsrasslande slagverk. Eller Nadia Boulanger-studenten George Walkers trombonkonsert som Christian Lindberg spelade in på 90-talet. Walker är för övrigt den enda svarta kompositör som vunnit ett Pulitzerpris.

Hela boxen finns också på Spotify, rätt in i mobilen bara. Så nu kan ingen, ingen, på konserthusens planeringsavdelningar – när frågan om diversifiering av repertoaren kommer upp – längre säga att, ”Jamen vi vet inte var vi ska leta efter den här musiken. Vi vet så lite om de svarta kompositörerna och hur musiken låter. Håller den att spela idag?”. Och så vidare. För all den informationen finns. Och har funnits i 40 år medan vi i konstmusikbranschen var upptagna med att göra annat.

Det enda som saknas i den här boxen är fler kvinnor. På den punkten kunde 70-talet inte leverera. Inspelningarna är också formade av sin tids klangideal på gott och ont. Freeman ger tillsammans med London Symphony Orchestra skön swingkänsla åt William Grant Stills ”Afro-American Symphony” från 1931. Men soundet låter också daterat ibland, inte minst i Chevalier de Saint-Georges första symfoni. Här blir 1700-talslättheten långsam och klangfärgen i stråket en annan än vad man är van vid idag. Men det är bara att hoppas att nyfikna musiker därute nu kastar sig in i studiorna, och spelar in nya fartiga tolkningar ögonaböj! Allt annat vore faktiskt kulturskymning.

Hanna Höglund


Höjdpunkt
Olly Wilsons elektroakustiska orkesterstycke ”Akwan” från 1972.


Black Composers Series vol 1-9 (+bonus cd “Symphonic Spirituals”)
Medverkande: London Symphony Orchestra, Helsinki Philharmonic Orchestra, Detroit Symphony Orchestra, Baltimore Symphony Orchestra, med flera.
Dirigent: Paul Freeman
Sony

About The Author