Som uppvuxen i en invandrarfamilj vet Robert Trevino hur det är att vara ”den andre”. Det är en erfarenhet han säger sig vilja använda i sin nya roll som chefsdirigent för Malmö symfoniorkester. Ingela Hofsten har träffat en orkesterledare med ett patos för konstens roll i samhället, men som också vill ha full frihet att sätta den repertoar han vill.

TEXT INGELA HOFSTEN FOTO HÅKAN RÖJDER OCH CHRISTIAAN DIRKSEN (STUDIOPORTRÄTT)

 

Dodgen hade flak, var ”kräkgrön” och rostig. Det var i den Robert Trevino blev frälst. Inte i religiös mening, han bekänner sig inte till någon tro, men i musikalisk. Han var åtta, hans pappa körde bilen och skulle ratta in en radiokanal med rock. Istället strömmade lacrimosat ur Mozarts requiem ur bilhögtalaren.

– Det var som att bli träffad av blixten, jag kunde liksom se och känna allt på riktigt!

Robert Trevino ler. Han har berättat historien förut, inser säkert att den passar fint i sådana här texter, precis som den framgångssaga han brukar berätta. Den som handlar om hur han växer upp i en mexikansk immigrantfamilj i amerikanska södern, som stundtals behöver söka socialhjälp för att få mat på bordet, och som trakasseras av invandrarfientliga grannar.

Och om hur han själv, fast besluten att bli musiker, börjar stiga upp klockan fyra varje morgon för att hinna öva på sin fagott före skolan, ser klassiska konserter i en offentlig kanal på tv och jobbar extra för att ha råd med musiklektioner – tills läraren slutar ta betalt, imponerad över pojkens målmedvetenhet.


I höst tillträder Robert Trevino posten som chefsdirigent för Malmö Symfoniorkester. 

 

Robert Trevino är fjorton då han hör en tolkning av Beethovens sjua som han tycker är bedrövlig. Det får honom att lägga undan fagotten för att satsa fullt ut på det som han redan har börjat nosa på: dirigering.

Snart är det bara det som gäller. Han lämnar den vanliga skolan för att studera för några av världens stora på området, som David Zinman, Kurt Masur och Leif Segerstam.

2013 får han sitt internationella genombrott, vid ett inhopp på kort varsel på Bolsjojteatern, då han dirigerar Verdis Don Carlos. De ryska recensenterna blir överväldigade. Något år senare gör han succé med ett nytt inhopp, nu hos Londonsymfonikerna. Sedan dess har han dirigerat en lång rad av världens främsta orkestrar. 2017 blev han konstnärlig ledare för Baskiska nationalorkestern i San Sebastian. Samma år dirigerade han för första gången Malmö symfoniorkester och en tid därefter tackade han ja till att efterträda Marc Soustrot på posten som chefsdirigent i Malmö från och med hösten 2019.

Nu står Robert Trevino på pulten i Malmös konserthus och berättar om hur han som tonåring hörde sin lillasyster snyfta i rummet intill, skräckslagen av ett stort åskväder. Hur han lät henne sova i sin säng. Lillebror anslöt också. De 120 musikerna framför honom brister ut i ett samfällt ”åååh”, och när Robert Trevino lyfter sin dirigentpinne igen har det som han benämner ”katastrofmomentet” i fjärde satsen i Beethovens sexa fått ännu mer känsla.

Det är mitten av augusti och orkestern är samlad för en första repetition av verket, som ska uppföras under den stora Beethovenfestivalen i oktober. Tonsättarens samtliga symfonier ska då spelas vid fyra tillfällen under loppet av två veckor. Att Robert Trevino gör en sådan satsning beror på att han vill få orkestern riktigt samspelt i standardverken utifrån hans sätt att jobba, innan han och de tar sig an nyare och svårare repertoar. Men också på att han ser likheter mellan vår tid och den då Beethoven levde.

– Beethoven var den första kompositören som skrev för folket, till skillnad från sina föregångare som nästan bara gjorde musik på beställning från överheten. Och han hade nåt att säga.

– Hans symfonier är väldigt tydligt uppdelade i två kategorier. Den första är i samma stil som Haydns och Mozarts. Genial, men utan tydligt syfte. Från nummer två finns det ett sånt. Då har han börjat förlora hörseln och bestämmer sig för att, genom sin musik, försöka förena mänskligheten i en känsla av kärlek och möjlighet att skapa en gemensam framtid. Att han såg demokratier, ideologier, normer komma och gå påverkade hans tonspråk.

I mars är det dags för nästa tonsättare att porträtteras i Malmö: Stravinsky.

– Han var en helt annan typ som inte skrev för folket utan för sig själv. Men han verkade ju också i en tid av stora förändringar, som liknar vår tid.


Även Beethoven-noter som spelats av orkestern otaliga gånger behöver gås igenom.

 

Två tonsättarfestivaler kring välkända kompositörer som verkade under förra och förrförra seklet, alltså. Hur rimmar det med Robert Trevinos uttalade ambitioner att nå nya lyssnarskaror? Och var är den samtida musiken, de kvinnliga tonsättarna?

Han ser lite irriterad ut över frågan, säger att det finns max fyra dirigenter i världen som har bredare repertoar än han och:

– Jag är allergisk mot checklistor. När det gäller kvinnliga kompositörer gillar jag inte det uttrycket. Jag tycker man ska säga kompositör, rätt och slätt, eftersom jag tror att kvinnor som komponerar vill bli uppmärksammade för sin musik, inte för sitt kön.

– Men det är komplicerat. Man ska förstås skapa möjligheter för kvinnor, men man glömmer ofta det där med kvalitet då man talar om jämställdhet. Med det sagt: Det viktigaste är att lägga kraft på nästa generation och se till att kompensera för alla århundraden av ojämställdhet. Vi som institution måste hitta institutionella sätt att arbeta med detta.

När det gäller att nå ny publik påpekar han att hans första konsert som chefsdirigent ägde rum utomhus under Malmöfestivalen i augusti och var gratis. För orkestern var inte detta något nytt, den har framträtt på festivalen många gånger, men Robert Trevino är uppfylld:

– Efteråt mötte jag folk på stan som highfivade och sa att de skulle komma och höra mer av oss.

Han nämner också det samarbete orkestern har med El Sistema-verksamheten i stan, samt planer på olika sorters öppna arrangemang, utan att bli detaljerad.

– Jag har massor av kontakter att ta. Och så kommer jag vara aktiv i stan, folk kommer se mig. Jag ska ha en egen bostad här.

Vilket inte betyder att han slutar resa. Nej, han har kvar sin tjänst i San Sebastian och fortsätter ta uppdrag världen över. Någon klimatångest känner han inte av.

– Det där är inget jag funderar över. Jag måste resa, det är ju så jag försörjer mig.


Som många dirigenter har Robert Trevino något dansant över sig då han ”slår”. Men på frågan ”Gillar du att dansa?” blir han överraskad: ”Hur visste du det? Tyvärr hatar min fru att dansa, så det blir inte så ofta. Men om jag gör det blir det gärna till mexikansk tejanomusik.”

 

När Robert Trevino talar om sin uppväxt kallar han sig och sin familj som tillhörande ”de andra”, men då jag frågar hur han ser på situationen för mexikaner i USA idag glider han undan, säger att han visserligen har politiska åsikter, men dem håller han för sig själv. När jag invänder att det han sagt om Malmö som en spännande stad bland annat på grund av sin blandade befolkning och stadens ambitioner på mångfaldsområdet skakar han på huvudet:

– Det är inte politik eller ideologi, det handlar bara om inkludering, kärlek, medkänsla – om att vara human! Orkesterns roll måste vara att skapa musik för alla människor.

På så vis tycker han sig skilja sig från många andra artister, säger han.

– Det som utmärker mig som dirigent är att jag anser att konsten måste sättas in i ett större sammanhang. Jag tänker väldigt mycket på konstens roll i samhället och dess koppling till filosofi, ekonomi och så vidare.

Inte minst handlar det om att ge någonting tillbaka.

– Att jag är framgångsrik nu beror på att människor ställt upp för mig. Privat, men också genom att betala skatt, så vi kunde få utbildning och socialhjälp. Det har jag inte glömt. Och jag tycker att vi människor har en plikt att ge tillbaka. Jag har fått dörrar öppnade för mig. Jag ska fortsätta hålla dem öppna och kanske öppna fler.

 

Robert Trevino

Född 1983
Aktuell som nytillträdd chefsdirigent för Malmö Symfoniorkester
Familj Hustrun Julia Siciliano, konsertpianist. ”Men barn har vi inte tid med, jag har vigt mitt liv åt konsten.”
Bor Har bostäder i Ann Arbor i Michigan, San Sebastian och Malmö, men tillbringar större delen av sin tid på hotellrum världen över.
Fritid ”Jag jobbar nästan jämt, men när jag väl är ledig tar jag av mig slipsen, släpper loss och njuter.”

 

 

 

About The Author