Skivindustrins kris är inget som har gällt för svenska BIS records. Visst har omsättningen minskat en del, men på det hela taget har utgivningen av klassiska skivor varit en lönsam affär även under 2000-talet. Landets störste musikmecenat kallar han sig själv och menar att han sponsrar det svenska musiklivet med fem miljoner varje år. Gungor och karuseller kan väl någon använda som motargument, men faktum kvarstår: med över 2000 utgivningar sedan 1973 är BIS ett av Skandinaviens mest påtagliga bidrag till den klassiska musikhistorien. Robert von Bahr heter mannen bakom framgångssagan – skivbolagsdirektören som tog den svåra vägen, och lyckades.

Text: Hanna Höglund, foto: Peter Knutson (ej sista bilden)

– Spara tunnelbanebiljetten! Den gäller på Roslagsbanan också.

Jag ska intervjua Robert von Bahr, skivbolaget BIS grundare och en av de mest legendomspunna personerna inom svensk klassisk musik. Han är en udda fågel som ständigt går klädd i shorts. Karismatisk men med självdistans – kallar sig själv ”en gammal get i kortbyxor”. Och aldrig har jag varit med om ett intervjuobjekt som varit mer mån om att jag inte ska göra av med pengar i onödan på min kollektivtrafikresa ut till kontoret i ett industriområde i Stockholmsförorten Åkersberga.

Anekdoterna om Robert von Bahrs närmast Ingvar Kampradska snålhet är många och till stor del också sanna ska det visa sig. Han återanvänder frimärken och kuvert till företagsposten, de står i en risig papplåda på bordet framför oss på von Bahrs kontor fullt av skivor. De minst sagt knapriga pepparkakorna som han bjuder på till fikat är köpta urbilligt för en krona paketet på Coops utförsäljning efter jul. Och när jag är klar med tepåsen – Lipton Yellow Label, ingen lyxig premiumsort här inte – åker den ner i hans kopp eftersom han ”alltid använder samma tepåse sju, åtta gånger”.

Men blir det gott? undrar jag.

– Ja! Svarar han med hörbart utropstecken efteråt.

Han har alltid varit sparsam, säger han. Och framför allt är nog Robert von Bahr mycket medveten om hur man bygger en image med hjälp av sina udda personlighetsdrag men också vänlighet. Han bangar inte för att själv åka jorden runt två gånger under tre års tid för att sälja in en skiva som han tror på. Han är schysst mot sina artister. Åtminstone så länge de inte hänger sig åt divalater.

– … men det gör å andra sidan bara b-artisterna, säger von Bahr. De riktigt stora som Birgit Nilsson och Elisabeth Söderström har alltid varit chosefria.

Robert von Bahr är också något så ovanligt som en affärsman med ett hjärta som klappar för nutida konstmusik, trots att den är i stort sett omöjlig att sälja och dessutom i ett cd-format som i princip är utdött inom alla genrer utom klassisk musik. Så har det omöjliga heller aldrig skrämt denne man som en gång i tiden var stämledare i basstämman i Radiokören när man uruppförde Ligetis legendariska ”Requiem”, känt från Stanley Kubrick-filmen ”2001: A space odyssey”. Han gillar en utmaning. Och är dessutom bra på att läsa partitur.

I år fyller Robert von Bahr alltså 75. Och BIS blir otroliga 45 och gör inga ansatser att slå av på utgivningstakten. Även om von Bahr med stolthet snålar på allt vardagligt är han samtidigt sällsynt generös när det kommer till att spela in klassisk musik. Varför?

– Det är ju ingen annan som gör det! Ännu ett utropstecken.

Lite senare berättar han att BIS sponsrar den samtida konstmusiken med fem miljoner om året. Då sitter vi i hans Tesla, en elbil som är miljövänlig men också gratis att köra när man som von Bahr numera byggt sig ett självförsörjande miljöhus med solpaneler. Anledningen?

– Sparsamhet!

Ett utropstecken till. Och så en stunds eftertanke.

– Miljötänket är min andra kärlek efter musiken.

Hur Robert von Bahr blev som han blev? Låt oss rulla tillbaka bandet och följa ledtrådarna bakåt. Till uppväxten i en skilsmässofamilj som knappast var så flärdbetonad som von i namnet antyder.

– När man måste jobba ihop varje femma och vet precis hur lång tid det tar och vad det kräver, då blir man sparsam. Jag har aldrig fått en spänn av mamma och pappa. Bakom mina tillgångar ligger jävligt hårt jobb.

Nej, han må ha adligt, rysk-finsk-svenskt påbrå men tillbringade stora delar av den långt ifrån idylliska barndomen med att flytta runt mellan sin pappas och hans nya kvinnors allt mer kyffiga små lägenheter i Stockholm.

– Till slut bodde vi i en etta-och-en-halva och jag i själva halvan.

På skolloven åkte han till Finland till sin mamma som var prima ballerina. På somrarna innebar det att de bodde i ett litet hus med utedass i finska skärgården och skulle det handlas mat fick den icke simkunnige Robert själv ro över fjärden för att komma till affären. Det var inget gullegull, men minnena från Finland är ljusare än de från Stockholm.

– Musikintresset kom helt och hållet från min mamma. När mamma jobbade bodde jag i princip på finska operan. Men pappa ville i och för sig också gärna umgås i en krets av konstnärsmänniskor. Jag minns att han brukade bjuda hem Sixten Ehrling och andra kända musikpersoner till oss.

När pappans dåvarande flickvän kastade ut en då sextonårig Robert von Bahr (”Vi kom inte överens men jag var nog inte helt lätt att ha att göra med heller”) var han redan van att klara sig själv. Han hade jobbat som blomsterbud sedan han var liten och bekostade ett hyresrum med egna pengar, och när han hade gjort lumpen tog han flera jobb parallellt med att han utbildade sig till musiklärare och sångpedagog och läste juridik.

Och här kommer en typisk von Bahr-berättelse som låter lika osannolik som den är sann: En nattkassörtjänst på Stockholms spårvägar ledde till att han fick upp ögonen för gamla enkronors värde. De äldre mynten hade högre silverhalt än de nya och en idé föddes om att göra sig en hacka på det. På den tiden stod det nämligen inget i lagboken om att man inte fick smälta mynt:

– … så med sedlar köpte jag loss så många enkronor jag kunde och tog kontakt med en silversmed, ”Silver-Carlsson” på David Bagares Gata, som gick med på att smälta ner mynten åt mig när jag gick av mitt pass halv fyra varje morgon.

Och på dessa silverpengar tjänade han dessutom en hel del. Sedan gick han över till tioöringar.

– På dem var det extremt bra ränta! Säger han nöjt.

När detta så småningom blev olagligt bytte han till schweiziska francs.

– Jag åkte tre gånger per två veckor med bil till Schweiz och hämtade francs. Betalade soppan med hjälp av Revox-bandspelare som jag köpte i Schweiz och sedan sålde hemma. Alla visste att av von Bahr kunde man köpa en Revox billigt!

Så småningom hade han, numera också musiktekniker på Stockholms konserthus, arbetat ihop det som skulle komma att bli grundplåten till skivbolaget BIS. Ett bolag som Robert startade med sin dåvarande fru, flöjtisten Gunilla von Bahr, i åtanke eftersom han tyckte att hon var så bra att hon borde bli utgiven. När kombinationen av flöjtspel och nutida musik inte visade sig gå hem hos skivbolagen bestämde han sig för att starta eget. De så kallade ”Solflöjt”-skivorna med hustrun kom så småningom att bli stora BIS-succéer.

– På den tiden gick inspelningarna väldigt annorlunda till. Man packade in all utrustning i bilen, åkte och spelade in någonstans och medan artisten snarkade i en soffa satt jag och klippte rullband på natten och försökte hålla koll på alla bitar som trillade ner på golvet.

– Det hände att man undrade: var hamnade nu det där dess-et någonstans? Men på morgonen var det klart och artisten fick höra resultatet på plats. Jag kan sakna det sättet att jobba på.

Är det någon av BIS över 2000 utgåvor genom åren som du är extra stolt över?

– Nummer 15 från 1975 där Birgit Nilsson sjunger romanser för första gången på skiva öppnade många dörrar och gav oss internationell distribution. Det var fantastiskt och väldigt nervöst att jobba med henne. Hon såg att jag satt och skakade där i aulan i Nacka där vi spelade in, kom fram till mig och sa ”Nu ska du inte vara nervös. Vi spelar in precis som vanligt och du säger vad du tycker. Och förresten heter jag Birgit, inte fru Nilsson”. Jag blev helt stum. Sedan sjöng hon sönder micken!

På riktigt?

– På riktigt. Jag önskar att jag hade ramat in den.

En tuff marknad och åldrande lyssnarskara till trots ser Robert von Bahr ljust på den klassiska skivbranschens framtid.

– Jag tror att det kommer att finnas en nischmarknad för klassisk cd även i framtiden men annars är det digitala tjänster som gäller, streaming.

Var ser du BIS om tio år?

– Jag hoppas och tror att det består av personer med samma inställning som jag, att driva en verksamhet som handlar om att ge lyssnarna ett val. Möjligheten att upptäcka om de tycker om den här nutida musiken eller inte. Min mardröm är att någon tar över som styckar upp bolaget i småbitar och kastar resten åt vargarna.

Vem som tar över efter honom vet han inte just nu.

– Bara att det är något som jag inte kan negligera.

Det är inte bara åldern som gör att han tänker extra mycket på bolagets framtid. För tio år sedan svajade det nämligen ordentligt i tillvaron när han diagnosticerades med cancer i bukspottskörteln, en sjukdom med mycket dyster prognos.

– Jag tog beskedet rätt kallt. Det var kanske femton minuter av kris men sedan gick jag vidare, säger han på typiskt sakligt vis.

Han hann genomgå operationer och till och med skicka ut avskedsbrev till dem han kände innan det visade sig att cancern inte alls var cancer utan en ännu ovanligare om än mindre dödlig diagnos: Castlemans sjukdom. Castlemans är också anledningen till att han numera går klädd i shorts året om, såväl hemma som på jobbet och på klassiska musiktillställningar runt om i världen, trots att folk kanske höjer på ögonbrynen och undrar. Benen får inte bli för varma, annars är risken stor att han får svåra bölder och sår. I början hade han så svåra smärtor ”på Allan Pettersson-nivå” som han själv uttrycker det, att han faktiskt började fundera på dödshjälp. Sedan kom det en ny medicin som gjorde stor skillnad.

– Den har hjälpt bra. Jag blir helt sänkt just när jag tar den men annars tänker jag inte så mycket på sjukdomen. Jag har annat att göra!

Till exempel promota skivor på det typiska von Bahr-sättet:

– Det räcker inte att skicka någon en platta om man vill att de ska lyssna. Man måste åka dit, räcka över skivan personligen och säga ”Här! Det här är bra”. Då lyssnar de.

Men han behöver också finnas till hands för den femtonåriga sonen och sambon, israelisk-svenska flöjtisten Sharon Bezaly. Paret skilde sig för några år sedan men är nu tillsammans igen. Totalt har det hunnit bli tre äktenskap, lika många skilsmässor och sju barn för Robert von Bahr.

Hur har skilsmässorna påverkat dig?

– Sorg! Säger han med emfas. Och fortsätter:

– Min första fru Gunilla lämnade mig för en gitarrist som jag själv hade sammanfört henne med. Andra skilsmässan var på mitt initiativ för att jag hade träffat Sharon. Och det är jag inte stolt över.

– Men det gick inte att backa, det var en sådan där relation man får en gång i livet. Och jag har kompenserat min andra fru, Marianne, så gott jag har kunnat.

Och så handlar det om att fortsätta driva BIS som med något enstaka undantag gått med vinst under alla dessa år. Hur har han lyckats med det?

– Det låter självförhärligande men det beror på affärsmannamässighet. Jag är bra på affärer och alltid ärlig.

Däri ligger kanske förklaringen till den omöjliga, möjliga succén som är BIS. Robert von Bahr berättar så entusiastiskt om sina nya skivor som är på väg ut på marknaden att jag håller på att missa mitt tåg tillbaka. I sommar väntar bland annat en utgåva med musik av tonsättaren Jeff Beal, mannen bakom musiken till tv-serien ”House of cards” vars ledmotiv fick von Bahr att hoppa högt i soffan med sina udda ackordkombinationer. Flöjtsolist: Sharon Bezaly förstås. von Bahr älskar sina flöjtister. Han vinkar fram mig till datorn och sätter på mig hörlurarna.

– Lyssna på det här! säger han.

Utropstecken.

Självklart måste jag stanna och lyssna.

 

Roberts favoritinspelningar genom åren

”Nummer 500 med Sibelius violinkonsert för första gången i sin originalversion. Leonidas var solist på skivan och det var nära att vi fick bryta inspelningen på grund av en sällsynt svårspelad passage. Men när jag hotade med att vi skulle ta in en annan violinist bet Kavakos ihop och spelade rätt.”

 

”Första skivan med Bach-kantater med Bach Collegium Japan. Ingen trodde att ett gäng japanska sångare och musiker skulle kunna göra Bach. Då. Men dirigenten Masaaki Suzuki som är djupt troende gör ett sällsynt noggrant arbete. Han läser till och med igenom texterna tillsammans med sina orkestermusiker inför varje stycke och översätter från tyska till japanska så att de vet exakt vad de förväntas uttrycka i varje fras. ”

”En av mina stoltaste upptäckter är musiken av Alfred Schnittke. Jag minns när jag tog med cd:n The Russian Cello med Thorleif Thedéen och Roland Pöntinen och musik av Schnittke, Sjostakovitj och Stravinskij hem till paret Schnittke i Moskva på 80-talet så att de skulle kunna få höra inspelningen. Jag tog med en cd-spelare också för det fanns inga sådana i Moskva då. Och Schnittkes fru Irina snubblade på sladden och tappade sin bricka full med skinka och annat som hon hade köat i timmar för att kunna bjuda på. Även cd-spelaren trillade rätt i golvet. Efter det var stämningen något tryckt kan man säga. Men det ordnade sig – Sony hade gjort en spelare som tålde det mesta och vi blev vänner till Schnittkes död. ”

Bildresultat för pöntinen schnittke the russian

Sant eller falskt om Robert von Bahr

Det sägs att Robert von Bahr blir tokig om man kallar Herbert von Karajan för ”Karajan” bara.

FALSKT
– Däremot vill jag själv inte bli kallad för ”Bahr”. För von Bahr är vad jag heter.

Det sägs att Robert von Bahr distribuerade BIS-skivor med barnvagn på 70-talet för att det var gratis att åka tunnelbana då.

SANT
– Och det blev ett bra pr-trick dessutom. Jag hamnade till och med på Rapport med min barnvagn. Efter det var det inte svårt att få napp hos skivbutikerna.

Det sägs att Robert von Bahr återanvänder ostämplade, urgamla lågvalörfrimärken till BIS-breven.

SANT
– Det får man inte men det funkar! Framför allt köper jag oanvända frimärken billigt på auktion. Det är också ett bra pr-knep. Mottagarna tycker att breven blir vackra med alla märkena på. En del sätter till och med upp dem på väggen.

Fakta

Namn Robert von Bahr
Ålder 75
Yrke Skivbolagsdirektör. Grundade skivbolaget BIS 1973. Antalet utgivna skivor uppgår till över 2 000. Omsättningen förra året var på 17,8 miljoner med en vinstmarginal 10 %.

Vad står ”BIS” för?

– BIS betyder ”om igen” på italienska, men kan också uttydas som ”Best in show” eller ”Bloody interesting stuff” om man vill vara lite rolig. BIS var också min morfarsfars byline när han skrev musikkritik i finska Hufvudstadsbladet.

About The Author