Opus fångade Daniel Lozakovich på telefon hemma i Sverige, en timme innan han skulle åka till
Genève. Den 17-årige violinistens debutskiva för prestigemärket Deutsche Grammophon får lovord
överallt, men skolan kräver också sitt.

Text: Bo Löfvendahl, foto: Lev Efimov

Kan du berätta om din skola?

– Nu går jag i en vanlig internationell internatskola som ligger i Genève, vilket är praktiskt eftersom jag har fiollärare i Genève och Karlsruhe. Skolan ger mig ett speciellt schema så att jag hinner öva och kan åka runt på konserter. Det är lite krångligt, för jag har 70 procents frånvaro från min skola. Det svåraste är att hinna med alla examinationer. Jag använder flygresorna till att plugga inför proven.

Berätta mer om vad som har hänt under det senaste året?

– Bland annat var jag hos Andris Nelsons i Tanglewood, en fantastisk erfarenhet med en av mina favoritdirigenter och dessutom med fantastisk publik. Under 2017 gjorde jag också en Asienturné med Valerij Gergiev till Japan, Korea, Kina och den asiatiska delen av Ryssland. Turnén höll på i tre veckor, så den var väldigt lång och full av upplevelser. En dag hade vi två konserter i olika städer. Men det var samma program: jag spelade Bruchs violinkonsert.

Vad är på gång närmast?

– Nu ska jag till Japan igen och sedan blir debut i New York på festivalen Mostly Mozart. Därefter ska jag till Verbierfestivalen med Gergiev.

Hur var det spela in din första skiva?

– Det är förstås en stor ära att få spela in en skiva för ett så stort och viktigt bolag. Jag fick själv välja program, så det blev Bach precis som jag ville. Jag ville liksom göra ett statement. Med Bach talar du om vem du är. Och med mitt första album med Bach vill jag visa två sidor av honom. Bland annat ingår Partitan i d-moll med chaconnen, som är det största verket för soloviolin.

Blir det fler?

– Två nya album är redan bestämda och ett tredje är på gång. Men vad det blir då får jag inte berätta.
Hinner du med något mer än att spela?

– Jag har valt detta liv och jag älskar det jag gör. Men om det bara vore musik skulle jag nog bli galen. Jag ägnar mig också en hel del åt sport. Särskilt boxning som jag tycker är väldigt kul.
Boxning – är det verkligen bra för en violinists händer?

– Ja det är faktiskt inte så dåligt. Man har så mycket skydd och det är mest axlarna som jobbar. Det skiljer sig mycket från hur man använder armarna när man spelar fiol. Och det går att kombinera: violinisten Vladimir Spivakov är också skicklig boxare.

Kan du berätta om ditt samarbete med Alexander Romanovsky?

– Jag letade efter en pianist som jag kunde arbeta tillsammans med och första gången jag hörde Alexander spela kände jag att vi passade bra ihop. Nu kommer vi att ha en stor konsert i december på Théâtre des Champs-Élysées i Paris.

 

 

Här en länk till Camilla Lundbergs recension av Daniel Lozakovichs nya cd:

LÖFTET SOM INFRIADES

 

 

 

About The Author