Den är en av musikhistoriens främsta skapelser. Samtidigt är den det verk som nog fått utstå de mest skilda behandlingarna – från romantiskt känslosvallande monument till överspeedade tolkningar med barockpolisiära förtecken. Vilken version av H-mollmässan passar just dig? Häng med Opus på en resa genom 50 år och 50 inspelningar av Bachs stora mästerverk.

Text: Peter Appelros

Varför Bach skrev sin stora mässa i h-moll vet man inte. Det finns inga uppgifter om att den framfördes i sin helhet under hans livstid och en del musikforskare har hävdat att Bach kan ha satt samman mässan som en sorts mästarprov, som ett arv till eftervärlden. Bach kan dock mycket väl ha haft planer på ett framföra verket, då en mässa sällan var något man komponerade enbart med tanke på framtiden på 1700-talet.

H-mollmässan är ett av våra största körverk. Med det följer såklart att det finns olika uppfattningar om hur verket bör framföras. Före 1960-talet använde man sig av de ensembler, solister och körer som fanns till hands – för det mesta stora orkestrar och körer väsensskilda från dagens spänstiga barockspecialister. Ibland har ordet ”romantiserad” använts om de här tidiga inspelningarna.

Efterhand har ensemblens kvalitet och musikhistoriska medvetenhet blivit allt viktigare. Men fortfarande finns många valmöjligheter. Ska det vara en stor eller liten ensemble? Snabba eller långsamma tempi? Tidstrogna eller moderna instrument? Gossar i sopran- och altstämmor?

»Fortfarande finns många valmöjligheter. Ska det vara en stor eller liten ensemble? Snabba eller långsamma tempi? Tidstrogna eller moderna instrument? Gossar i sopran- och altstämmor?«

Själv vaknade mitt intresse för h-mollmässan med Nikolaus Harnoncourts inspelning från 1968. Harnoncourt hade en lätthet, spontanitet och transperens som man inte hört tidigare. Jag har haft svårt att hitta några inspelningar för 1968 som har annat än historiskt intresse. Möjligen går det att hävda att Karl Richters inspelning från 1961 är ett försök till nyorientering med snabbare tempi, högre precision och bättre balans. Men den har inte stått sig väl. Takthållningen stel och ovig, och med dagens mått låter det hela ganska fantasilöst.

Harnoncourt bröt ny mark med den första tidstrogna tolkningen år 1969.

Idag finns det över 250 inspelningar av H-mollmässan. Medvetenheten har ökat om hur barockmusik bör framföras. Stil, tempi, dynamik har förändrats. Orkestrar, instrument och röster har anpassats. Men hur är det med känsla, övertygelse, energi, passion och nyansskillnader? Inte för att det alltid var välbeställt med sådana kvalitéer på de gamla inspelningarna. Men kan det vara så att den tekniska perfektionen på dagens upptagningar ibland sker på bekostnaden av det själfulla? Alternativt att respekten för verket är så stor att man inte vågar släppa loss en personlig tolkning?

Detta var huvudfrågeställningarna inför min genomlyssning av drygt femtio inspelningar av Bachs stora mästerverk. 


TRADITIONELLA INSPELNINGAR

I sin renodlade form karaktäriseras de traditionella inspelningarna av en stor orkester som spelar på moderna instrument, en stor kör bestående av blandade röster och ett solistled med lite fylligare röster. Det finns ganska många av denna typ av inspelningar från mitten av 1900-talet och framåt. De blir dock mindre vanliga mot slutet av 1990-talet.

Känns namnen Celibidache, Giulini, Jochum, Karajan, Klemperer, Marriner, Münchinger och Solti bekanta? De har alla spelat in h-mollmässan och vid återhörandet av deras inspelningar kan man finna många fina insatser och poänger. Tyvärr drar bristande inspiration, svajiga körer och långsamma tempi ofta ner helhetsintrycket. Ingen av dessa inspelningar kan egentligen rekommenderas.
    
Innan vi helt avfärdar den traditionella stilen: låt oss stanna en stund vid Helmuth Rilling. Tillsammans med kören Gächinger Kantorei har han gjort fyra officiella inspelningar av H-mollmässan. Och det finns mycket att glädja sig åt i hans produktioner. Kören är bra och solisterna ofta mycket bra. Visserligen kan Rilling upplevas som lite stelbent, taktfast och långsam. Å andra sidan låter han i de senaste inspelningarna (från 1999 och 2005) sångsolisterna få blomma ut på ett härligt sätt.

Svenska Radiokörens chefsdirigent Peter Dijkstra har också H-mollmässan i sin diskografi. Dock med en annan radiokör, nämligen den i Bayern.

Värd att lyfta fram är även Ralph Allwood, vars inspelning från 2009 i grunden har en traditionell ansats (även om en manlig altsångare används). Allwood är relativt okänd i Sverige, men hemma i England har han en lång och diger meritlista som kördirigent. Resultatet är ett livligt och inspirerat framförande och bättre kör än Rodolfus Choir får man leta efter!


TIDSTROGNA INSPELNINGAR

År 1968 förändrade Nikolaus Harnoncourt för all framtid förutsättningarna för framföranden av h-mollmässan. Harnoncourt använde en relativt liten, skalbar kör och en orkester som spelade på tidstrogna instrument. Stor vikt lades vid inlevelse och textens betydelse. Hela lyssningsintrycket förändrades med ens.

Det finns inte här plats att gå igenom alla inspelningar som följde i Harnoncourts anda. Många är sämre än förlagan, t.ex. Gustav Leonhardt och Franz Brüggen (båda släpiga och saknar flyt), John Elliot Gardiner (tekniskt perfekt, men själlös), Philippe Herreweghe (alltför mjuk och försiktig) och René Jacobs (saknar nerv och känsla). Vi lämnar därför dessa därhän och koncentrerar oss på de mest spännande.

Hit hör den brittiske dirigenten Richard Hickoxs inspelning tillsammans med Collegium Musicum 90 och en blandad medelstor kör. Hickox har en tydlig idé med sitt framförande och lyckas med dramaturgi, fraseringar, tempi, balans och samarbetet mellan instrumental- och sångsolisterna, ja allt fungerar! En inspelning som man verkligen njuter av.

»Hickox har en tydlig idé med sitt framförande och lyckas med dramaturgi, fraseringar, tempi, balans och samarbetet mellan instrumental- och sångsolisterna, ja allt fungerar!«

Masaaki Suzuki och Bach Collegium Japan är knappast okända. För drygt 20 år sedan startade de tillsammans med svenska skivbolaget BIS sitt stora projekt med att spela in alla Bachs större körverk. H-mollmässan kom år 2007. Här finns mycket snygga saker. Gerd Türk och Robin Blaze sjunger Benedictus respektive Agnus Dei närmast magiskt och kören är strålande. Även om det någon gång kan bli kyligt och snabbt (t.ex. Et unum Dominum), är den här inspelningen värd allt beröm.

Att pris och kvalitet inte alltid hör ihop är budgetutgåvan från 1997 med Diego Fasolis ett tydligt bevis på. Fasolis samarbetar med orkestern Sonatori della Gioiosa Marca och en mycket bra blandad kör. Även om Fasolis verkar ha svårt att hitta den riktiga nerven i Kyrie-delen växer inspelningen efterhand, inte minst i Credo-delen.

Innan vi lämnar den tidstrogna avdelningen måste Peter Dijkstras inspelning från 2016 med Bayerska radiokören och Concerto Köln nämnas. Trots fina ensembler är detta en kylig och ganska trist tolkning, särskilt i arior och duetter (även om det finns många fina detaljer i körarbetet).


MINI-KÖRER

År 1982 lanserade Joshua Rifkin konceptet ”en stämma – en röst”. Rifkin menade att Bach själv ofta inte förfogade över mer än en röst per stämma, det vill säga körer bestående av endast fyra personer. Med Rifkins koncept förändrades h-mollmässan i kammarmusikalisk riktning. Resultatet blev transparent och dunlätt, men kanske lite magert i körsatserna.

Rifkin har fått efterföljare i Andrew Parrott, Marc Minkowski, Sigiswald Kuijken, John Butt och Lars Ulrik Mortensen. Det rör sig om mycket kvalificerade inspelningar. Sedan Rifkin och Parrott har det skett en utveckling, så att de tidigare inspelningarna inte riktigt når fram till den kvalitet som kännetecknar de senare fyra. Mellan Butt och Mortensen är det i närmaste dött lopp. I båda finns en fantastisk spel- och sångarglädje. Om jag ändå tvingas välja någon, blir det Mortensen som har lyckats bättre med sopran- och altsolisterna. Butt har även för bråttom i den allvarliga Agnus Dei-satsen, som blir ruschig. Men det är hårfina skillnader och ibland tycker jag att Butt har fördel.


DVD- OCH BLURAYINSPELNINGAR

Det förekommer åtta olika filmatiseringar av h-mollmässan. Karl Richters inspelning från 1969 erbjuder klassiska solister som Gundula Janowitz och Hermann Prey, men är långsam, stel, och tungfotad. Av de mer moderna inspelningarna drar dåvarande Thomaskantorn Georg Christhoph Billers senare inspelning det längsta strået. Han samarbetar med Freiburger Barockorchester, som spelar på tidstrogna instrument, och Thomanerchor där gossar sjunger sopran- och altstämmorna. Inspiration, bett och precision präglar denna inspelning från 2013.

Ett särskilt omnämnande går till Jordi Savall för en intressant inspelning med unga musiker från klostret Fontfroide i södra Frankrike. Förutom en mycket vacker film från inspelningen, där klostret med omgivningar avbildas, finns mässan även på sacd.

Jordi Savall, tidig musik-gigant med en sevärd H-mollmässe-dvd på sitt cv.


DAGS FÖR ROMANTISKA TOLKNINGAR IGEN?

Dagens stora orkesterdirigenter (Barenboim, Chailly, Janssons, Muti, Rattle, m.fl.) ger sig inte på h-mollmässan. Specialiseringen är idag större än den var för några årtionden sedan och man kan ana en ängslan för att beträda minerat område. Men visst hade det varit spännande med någon av dessa stora mästare och deras orkestrar som variation till alla ensembler på tidstrogna instrument?   

»Specialiseringen är idag större än den var för några årtionden sedan och man kan ana en ängslan för att beträda minerat område.«

Alldeles oavsett vem som framför Bachs mästerverk handlar det, såklart, om att tolkningen ska förmedla de känslor som text och musik föreskriver. I h-mollmässans fall förtvivlan (Kyrie), glädje (Gloria), energi (Cum sancto spriritu), sorg (Crucifixus) och innerlighet (Agnus Dei). 

SNABBGUIDE – hitta direkt till din favorit!


Bästa historiska  inspelning

Harnoncourt (1968)
Fortfarande står sig Harnoncourts första inspelning väl. Hans tolkning lade grunden för alla tidstrogna inspelningar.

Bästa traditionella inspelning
Allwood (2009)
Allwood har en modern orkester och en blandad kör, men stilen närmar sig de tidstrogna inspelningarna. För den som önskar något ännu mer traditionellt rekommenderas Rilling 2005.

Bästa tidstrogna inspelning
Suzuki (2007)
Allt det tekniska finns förstås på plats. Någon gång kan man känna av viss ”kyla”. Men som helhet finns inlevelse och känsla. Ljudmässigt en fullträff på sacd.

Bästa minimalistiska inspelning
Mortensen (2013)
Lite tunt kan det bli i vissa körer. Men hos Mortensen är det sångarglädje som gäller. Liksom hos Butt för den delen.


Bästa DVD/Bluray
Biller (2013)
En produktion som såväl beträffande tolkning, kör, solister och orkester står på egna ben, och som kan konkurrera med de bästa på cd/sacd.

 

ETT 25-ÅRIGT PROJEKT

1724 Sanctus-satsen komponeras och framförs i Leipzig vid jultid. Bach hade blivit utnämnd till Thomas-kanor i staden året innan.
1733 Kyrie- och Gloria-satserna komponeras som en missa brevis. Mässan tillägnas den nyblivne kurfursten August III i Dresden. Bach hoppas kunna bli hovkompositör där, vilket inte infrias. Det finns inga uppgifter om att mässan framförs i Dresden vid denna tidpunkt.
1748-49 Satserna Credo, Osanna, Benedictus och Agnus Dei komponeras. Såsom brukligt var vid denna tid ”lånar” Bach en del musik från egna tidigare verk.

FYRA HISTORISKA PREMIÄRER

1859 Första dokumenterade framförandet av hela h-mollmässan äger rum i Leipzig under leding av Karl Riedel.
1926 Delar av h-mollmässan spelas in i Albert Hall, London. Royal Choral Society sjunger under ledning av Edward Bairstow. Resultatet ges ut på fyra 78-varvsskivor.
1929 Den första kompletta inspelningen av h-mollmässan görs i Kingsway Hall, London. Dirigent är Albert Coates och operasångarna Elisabeth Schumann och Friedrich Schorr medverkar.
1968 Den första inspelningen med originalinstrument görs av Nikolaus Harnoncourt.

TRE BETYDANDE SVENSKA INSPELNINGAR

1990 Högman, Groop, Crook, Salomaa. Mikaeli kammarkör, Drottningholms barockensemble. Dir. Anders Eby. Proprius PRCD 9070/71.
1991 Bonney, Groop, Hedlund, Lundberg. Eric Ericsons kammarkör, Drottningholms barockensemble. Dir. Eric Ericson. Proprius PRCD 2014/15.
1998 Högman, Hoffman, Esswood, Parkman, Arvidson. Adolf Frediks Bachkör, Drottningholms barockensemble. Dir. Anders Öhrwall. Swedish Society Discofil SCD 1092-93.

 

About The Author