Det finns tonsättare vars musik spelas mangrant. Och så finns det de som blivit ihågkomna för endast ett verk. Visst, det är sällan en tillfällighet att vissa verk faller i glömska. Men orsakerna till att en tonsättare sällan framförs är ibland komplicerad och musikhistorien kan uppvisa otaliga verk som blivit orättvist förbisedda. Det är dags att ändra på det! Så varsågoda: här är OPUS guide till 14 klassiska one-hit-wonders – plus några verk till av samma tonsättare som förtjänar ett betydligt bättre öde. 

Text: Axel Lindhe

Amilcare Ponchielli
La Gioconda
1876


Bild från vårens Gioconda på Malmöoperan.

Ponchielli verkade bland annat som lärare vid konservatoriet i Milano, där han hade Puccini och Mascagni som elever. Själv skrev han ett tiotal operor, men det enda verk som spelas med viss regelbundet är La Gioconda. Operan blev en internationell succé efter premiären och timmarnas dans från tredje akten torde tillhöra de mest kända klassiska melodierna överhuvudtaget. Musiken har använts i många populära sammanhang, bland annat av Cornelis Vreeswijk i låten Brev från kolonien.

Lyssna också på
Operan I Lituani, som låg bortglömd under större delen av förra seklet, förtjänar ett bättre öde liksom Marion Delorme, Ponchiellis sista opera.

 

Johann Pachelbel
Kanon i D-dur
ca 1680


Förstasidan av den äldsta bevarade kopian av ”Pachelbels Kanon”.

Den tyske 1600-talstonsättaren och organisten Johann Pachelbel lär ha varit den tonsättare som Bach beundrade mest av alla. Kanon är egentligen en del av verket Kanon och Gigue (för tre violiner och generalbas), men stycket framförs endast undantagsvis i sin helhet. Inte sällan används den välkända musiken som bröllopsmusik, även om den åtminstone i Sverige har fått se sig utkonkurrerad av bland annat Mendelssohn och Wagner.

Lyssna också på

Pachelbels Musicalische Ergötzung, en samling sviter för två violiner och generalbas.

 

Giovanni Battista Pergolesi
Stabat Mater
1736


Anna Netrebko och Marianna Pizzolato sjunger de berömda solopartierna i Stabat Mater.

1200-talstexten ”Stabat mater dolorosa” (Modern stod sörjande) har tonsatts av åtskilliga tonsättare genom århundradena. Ingen tonsättning har dock blivit så älskad som Pergolesis och skivinspelningarna kan räknas i hundratal. Pergolesi skrev sitt verk bara några veckor innan han tragiskt skulle komma att gå bort i tuberkulos, endast 26 år gammal. Med små medel och med en imponerande variationsrikedom i det musikaliska uttrycket gestaltas ängslan, sorg och förtröstan. En magisk lyssnarupplevelse!

Lyssna också på

La Serva Padrona, en komisk opera som driver med klassamhället 50 år före Figaros bröllop. Även Pergolesis opera Adriano in Siria är mycket hörvärd. Lyssna till exempel på arian Lieto così talvolta.

 

Luigi Boccherini
Stråkkvintett nr 11 i E-dur
1775


Alec Guinness och hans ”medmusiker” i The Ladykillers.

”You must be professionals”. Så säger den godtrogna Mrs Wilberforce till ”stråkkvintetten” med Alec Guiness i spetsen, i filmklassikern The Ladykillers från 1955. Den charmiga musiken från den tredje satsen i Boccherinis 11:e stråkkvintett går som en röd tråd genom filmen; det är stycket som männen ”övar” på i rummet på övervåningen. Cellovirtuosen Boccherini föddes i Italien, men kom att tillbringa en stor del av sitt liv vid det spanska hovet. Han komponerade bland annat otaliga stråkkvartetter och stråkkvintetter.

Lyssna också på

Kvintetten La Musica Notturna delle Strade di Madrid, ett charmigt verk som bland annat Luciano Berio gjort ett arrangemang på. Även Boccherinis Stabat mater, där influenserna från Pergolesis verk med samma namn hörs tydligt, är ett intagande verk.

 

Gregorio Allegri
Miserere
ca 1638

Allegris Miserere ansågs vara så överjordiskt vackert att påven Urban VIII förbjöd kopiering, publicering och uppföranden av verket utanför Sixtinska kapellets murar. Det gav verket en aura av mystik, ända tills Mozart som 14-åring hörde stycket och skrev ner tonsättningen ur minnet. Så skrev i alla fall Leopold Mozart, Wolfgangs far, i ett brev. Sant eller inte – konststycket är kanske ändå lite lättare att ta till sig än man först kan tro. Under verkets cirka 12 minuter långa speltid upprepas samma musik ett flertal gånger.

Lyssna också på

Allegris klangfulla och dramatiska Missa Vidi turbam magnam.

 

 

Léo Delibes
Lakmé
1883


Leah Partridge i en Lakméuppsättning på Florida Grand Opera häromåret.

Som körledare vid Théâtre Lyrique i Paris arbetade Delibes med både Berlioz och Bizet. Men han har inte blivit lika väl ihågkommen som sina kollegor. Hans mest kända opera är Lakmé, men uppriktigt sagt spelas verket inte speciellt ofta i sin helhet. Däremot har Blomsterduetten från första akten blivit synnerligen populär och hörs inte minst i reklamsammanhang. Men Delibes var även en skicklig balettkompositör, där musiken till Coppélia är den mest kända.

Lyssna också på

Messe brève för damkör och orgel. Stämningsfullt och gripande.

 

 

Engelbert Humperdinck
Hänsel und Gretel
1893


Hans och Greta på Malmöoperan häromåret.

Humperdincks namn hörs inte speciellt ofta idag, men han var långtifrån någon okänd figur under sin levnad. Han var god vän med bland annat Mahler och Richard Strauss, och inspirerades av dem i sitt eget komponerande. Den kollega som gjorde starkast intryck på honom var emellertid Wagner. Kanske inte så konstigt, med tanke på att Humperdinck under en längre period arbetade som assistent åt honom i Bayreuth. Humperdinck komponerade åtskilliga operor men det är bara sagooperan Hans och Greta som har fått en fast plats på repertoaren.

Lyssna också på

Königskinder. Likt Hans och Greta med en historia från fablernas värld, dock sällan spelad utanför tysktalande länder. Även Humperdincks känslosamma orkesterverk Morisk rapsodi, inspirerat av en semesterresa till Spanien och Marocko, är mycket hörvärt.

 

Michail Ippolitov-Ivanov
Kaukasiska skisser
1895

Ippolitov-Ivanov verkade bland annat som dirigent vid Bolsjojteatern och som lärare vid Moskvakonservatoriet. Han var även dirigent och musikdirektör i Georgiens huvudstad, Tbilisi, och vistelsen där födde ett livslångt intresse för landets folkmusik. Som så många andra ryska tonsättare i sin generation studerade han för Rimskij-Korsakov. Hans absolut mest spelade verk är orkestersviten Kaukasiska skisser, och speciellt finalavsnittet Sardarens intåg.

Lyssna också på

Från Ossians sånger – Tre musikaliska bilder för stor orkester är musik med massor av atmosfär. Rachmaninovs tonsättning av Sankt Johannes Chrysostomos-liturgin må vara mer känd, men Ippolitov-Ivanovs version är även den hörvärd.

 

Paul Dukas
Trollkarlens lärling
1897


Trollkarlens lärling är ett av de åtta verken i Disneys klassiska musikfilm Fantasia från 1940.

Dukas verkade bland annat som professor vid Pariskonservatoriet och som musikkritiker för flera franska tidningar. När det gällde det egna komponerandet var han emellertid synnerligen självkritisk och inte sällan föll hans alster offer för lågorna i öppna spisen. Orkesterverket Trollkarlens lärling gjorde Dukas berömd, men det är också det enda verk som har nått någon ryktbarhet av denne franske tonsättare och pedagog. Trots förstörelselustan lämnade han efter sig flera fina verk som sällan framförs.

Lyssna också på

Symfoni i C, lekfulla och spännande tongångar, och kantaten Velléda. I likhet med Ravel lyckades Dukas aldrig vinna den prestigefyllda tonsättartävlingen Prix de Rome, men med Velléda knep han i alla fall en andraplats. Även Polyeucte, uvertyr för orkester med ekon av Wagner, är hörvärd.

 

Carl Orff
Carmina Burana
1937


Bild från en Carmina Burana-uppsättning vid Masadaklippan i Israel.

”Allt jag hittills har komponerat, och som du olyckligtvis har publicerat, kan förstöras. Med Carmina Burana börjar mina samlade verk”, skrev Orff till sin förläggare efter den triumfartade premiären. Och den anslående rytmiken och de passionerade och suggestiva körpartierna är verkligen medryckande – det är inte förvånande att musiken till Carmina Burana inte bara hörs i konserthusen utan också på balett- och operascener, och inte minst i reklamfilmens värld.

Lyssna också på

Catulli Carmina och Trionfo di Afrodite. Andra och tredje delen i triptyken Trionfi, som inleds med Carmina Burana.

 

Samuel Barber
Adagio for strings
1936


I Oliver Stones Vietnamklassiker Plutonen från 1986 fick Barbers Adagio illustrera de mest gripande scenerna. Stycket har sedan dess använts i mer än 20 större amerikanska filmer och tv-serier.

Det finns tonsättare som av någon anledning ofta kommer i skymundan. Barber har tyvärr blivit en av dessa. År 2010 fanns skäl att fira 100-årsminnet av hans födelse, men det överskuggades av en annan jubilar vid namn Gustav Mahler. Undantaget från livet i tonsättarskugga har blivit verket Adagio för stråkar, som nästan har blivit synonymt med tonsättaren. Men Barber hann också med att komponera konserter, operor, baletter, symfonier och mer än 100 sånger under sitt liv. Violinkonserten hörs då och då, men tråkigt nog hittar sällan andra verk vägar in i konserthusen.

Lyssna också på

Den uttrycksfulla cellokonserten och First, second and third Essay for orchestra. Den första essän fick sin premiär 1938 under ledning av Toscanini, uppföljarna kom 1942 och 1978. Missa inte heller Knoxville: Summer of 1915, en stämningsfull tonsättning av texter av James Agee.

 

Gustav Holst
The Planets
1918

Samma verk – två omslag. Båda med syfte att sälja.

”The artist is born again and starts afresh with every new work”, lär Holst ha sagt till vännen Vaughan Williams. Uttalandet summerar Holsts tonsättargärning på ett bra sätt – hans produktion spretar i många riktningar. Ändå är han nästan enbart känd för en bredare publik för orkestersviten Planeterna, kanske den mest spelade engelska musiken överhuvudtaget. Även om det är ett fantastiskt verk kan man bara beklaga att Planeterna så till den milda grad har fördunklat hans övriga produktion.

Lyssna också på

Den fascinerande ”orientaliska sviten” Beni Mora, inspirerad av en cykelsemester i Sahara och Japanese Suite, komponerad för dansaren och koreografen Michio Ito.

 

Ottorino Respighi
Romtrilogin
1916-1928


Motiv för första delen i Respighis Romtrilogi.

Visserligen är det inte bara för ett verk som Respighi blivit ihågkommen, utan tre. Men han kan ändå sägas ha blivit något av en one-hit-wonder med sin Romtrilogi: Roms pinjer, Roms fontäner och Romerska fester. Det är till och med så att det bara är de två första av tonpoemen som framförs regelbundet. Men det finns åtskilligt mer intressant musik att utforska av denne italienare.

Lyssna också på

Trittico Botticelliano – fascinerande färgprakt som bär på tydliga intryck av Respighis lärare Rimskij-Korsakov. Vetrate Di Chiesa (Kyrkfönster) – sällan spelat, men ett verk med en känslosam innerlighet. Sinfonia Drammatica – här hörs ekon av såväl Richard Strauss som Mahler.

 

 

Max Bruch
Violinkonsert nr 1
1864-68


Finns i nära nog varje professionell violinists hem.

”Om femtio år kommer han att räknas som en av tidernas stora kompositörer, medan jag främst kommer att bli ihågkommen för min violinkonsert i g-moll.” Så sade Bruch i en intervju 1911 där han jämförde sig med Brahms. Bruch visade sig vara en god spågubbe: Idag är han nämligen nästan uteslutande känd för sin första violinkonsert (han skrev tre, men det är bara den första som framförs regelbundet). Detta gällde även under hans levnad, något som med åren kom att göra Bruch till en bitter gammal man. Och inte blev hans humör bättre av att han med förläggaren enats om en engångsutbetalning vid publiceringen av violinkonserten …

Lyssna också på

Skotsk fantasi för violin och orkester. Ett av de få verk som spelas jämförelsevis regelbundet vid sidan om violinkonserten. In memoriam för violin och orkester var enligt tonsättaren själv hans bästa verk för violin.

 

”ALBINONIS” ADAGIO

Albinonis berömda Adagio i g-moll förekommer i otaliga sammanhang, inte minst som soundtrack till filmer (bland annat till Fucking Åmål), och The Doors och Yngwie Malmsteen har gjort covers på verket. Men det mest anmärkningsvärda med Adagio i g-moll är kanske tillkomsthistorien: Efter andra världskriget påstod musikvetaren och Albinonispecialisten Remo Giazotto att han upptäckt ett fragment av Albinoni i Dresdens stadsbibliotek, och att han med hjälp av detta fullbordat stycket. Något fragment har dock inte återfunnits och med största sannolikhet är den berömda tonsättningen komponerad av Giazotto själv i sin helhet.

 

VERISMENS FÖRBANNELSE

1889 vann en 25-årig okänd tonsättare, Pietro Mascagni, Sonzogno-tävlingen för unga kompositörer med Cavalleria rusticana. Inspirerad av hans makalösa framgångar med verket satte sig landsmannen Ruggero Leoncavallo ner och skrev Pagliacci (bilden nedan),  som även den blev en stor publikframgång. ”Cav & Pag”, som de ofta benämns i engelskspråkiga länder, är båda typiska exempel på verk i operastilen verismo, det vill säga verk där man i handlingen utgår från realistiska och verklighetsnära händelser.

Både Mascagni och Leoncavallo skrev flera andra operor, men ingen av dem lyckades upprepa sina succéer. För övrigt är de inte ensamma om sina veristiska one-hit wonders. Samma öde drabbade Umberto Giordano – främst ihågkommen för Andrea Chénier – och Francesco Cilea, med sin opera om den franska 1700-talsskådespelerskan Adriana Lecouvreur.

Den som vill utforska dessa italienska tonsättare närmare kan exempelvis lyssna på Giordanos Fedora (som fick sin Skandinavienpremiär i Stockholm häromåret) och Cileas L´Arlesiana. Hos Mascagni är den lättsamma komedin L´amico Fritz väl värd att utforska närmare. Leoncavallos La Bohème har fallit i skuggan av Puccinis version, och Leoncavallos opera når kanske inte samma musikaliska höjder, men står inte långt efter Puccinis när det handlar om dramatiskt uttryck.

 

ONE-HIT-WONDERN SOM BLEV CIRKUSMUSIK

Lyssna till marschen Gladiatorernas intåg, och jag kan slå vad om att dina tankar går till doften av sågspån, viga trapetsartister och leende clowner. Men Julius Fucík var ingen cirkusartist, utan en tjeckisk tonsättare (med studier för bland annat Dvorák) och militärkapellmästare som komponerade över 400 verk. Näst efter Gladiatorernas intåg är Florentinermarsch hans mest kända stycke. Och den smäktande valsen Winterstürme visar att Fucík även behärskade annat än marscher.

 

 

About The Author