Premiärer är och har alltid varit ett vågspel. Kanske var publikens makt ännu större förr, när premiärkvällar i regel innebar nykomponerade verk? Några floppar har blivit legendariska, andra är mindre kända. Axel Lindhe presenterar här  femton skandalpremiärer som har gått till historien.

 

Gioacchino Rossini
Barberaren i Sevilla
Rom 1816

Likt Mozarts Figaros bröllop baserar sig Rossinis opera på Beaumarchais pjäs. Först med att tonsätta verket var emellertid Rossinis landsman Paisiello, och för att inte reta upp hans anhängare kallade Rossini först sitt verk för Almaviva. Men Paisiellofansen saboterade likväl premiären med burop och visslingar. Dessutom halkade en av sångarna på scenen och försökte sjunga samtidigt som han försökte stoppa blodflödet från näsan, vilket fick hånskrattet att fira triumfer. Men nästa kväll vände lyckan och operan spred sig snabbt som en löpeld över kontinenten.

Giuseppe Verdi
La traviata
Venedig 1853

Bild från Skånska Operans uppsättning av La Traviata häromåret

Förutsättningarna var inte de bästa: En rundlagd primadonna, en tenor som besvärades av strupkatarr och en baryton vars röst var på nedgång. Mycket riktigt blev La Traviata ett riktigt fiasko på premiären. Dagen efter den ödesdigra kvällen skrev Verdi till en god vän: ”Gårdagens La Traviata var ett misslyckande. Var felet mitt eller sångarnas? Tiden får utvisa.” Efter några mindre revideringar sattes verket upp igen, nu med en annan sopran i huvudrollen, och succén blev oerhörd.

 

Georges Bizet
Carmen
Paris 1875

I salongen satt kolleger som Massenet, Offenbach, Delibes och Gounod och allt gick till en början bättre än förväntat. Publiken applåderade när ridån gick ner efter första akten och sångarna blev inropade flera gånger. Andra akten fick ett kyligare mottagande och ju längre kvällen led desto mer fientlig blev stämningen i salongen. På Opéra Comique spelades vanligen lättare, komiska verk och familjeföreställningar och Carmen med sina inslag av erotik, våld och tragisk kärlek var något helt annat än publiken förväntat sig. Bizet tog uruppförandets fiasko mycket hårt. Det är dock en seglivad myt att det ledde till hans död. Denna inträffade tre månader efter premiären, samtidigt som ridån gick ner efter den 33:e föreställningen av Carmen.

 

Sergej Rachmaninov
Symfoni nr 1
St. Petersburg 1897

I mars 1897 stod Aleksandr Glazunov på pulten inför premiären av Rachmaninovs 1:a symfoni. Eller stod och stod – Glazunov var rejält på lyset och verket var hopplöst underrepeterat. Framförandet blev därefter och Rachmaninov flydde från salen i panik. Han tog så illa vid sig av kritiken att han föll ned i en depression, ett mörker som inte släppte taget förrän tre år senare, då andra pianokonserten blev en succé. Det skulle dröja tio år innan han vågade ge sig på det symfoniska formatet igen.

Giacomo Puccini
Madama Butterfly
Milano 1904

Den italienska operapubliken var kinkig. På samma gång som den var tveksam till drastiska nymodigheter ställdes krav på nya grepp, och kanske påminde ariorna i Madama Butterfly för mycket om La Bohème? På premiären fylldes i alla fall La Scalas salong av gliringar och hånskratt. Eller var fiaskot bara en komplott av Puccinis motståndare? Tonsättaren drog hur som helst tillbaka sin opera och svor att aldrig mer presentera något verk i Milano. Tre månader senare fick en omarbetad version ett succéartat mottagande i Brescia.

 

Alban Berg
Altenberg-Lieder
Wien 1913

I Musikverein har publiken samlats för ett ambitiöst program under ledning av Schönberg, med bland annat musik av honom själv och av hans elever Berg och Webern. Men konserten kommer att bli kortare än någon anar. Under framförandet av Bergs Altenberglieder börjar det jäsa bland åhörarna: ”Den där Alban Berg borde spärras in på mentalsjukhus!”, hörs någon ropa från den konservativa delen av publiken. Snart utbryter slagsmål mellan Bergs supportrar och antagonister och någon mer musik hörs inte i den vackra salen den kvällen.

 

Igor Stravinsky
Våroffer
Paris 1913

Saker kastades mot scenen. Folk pucklade på varandra med paraplyer och utmanade varandra på duell. Saint-Saëns stormade ursinnigt ut från teatern: “Om det där är en fagott, då är jag en babian!” “Ett plågsamt och enfaldigt barbari,” skrev Le Figaros kritiker. “Ett verk av en galning … rena kakofonin,” var Puccinis åsikt. Men frågan är hur mycket tumult som egentligen försiggick inne i Théâtre des Champs-Élysées den sägenomspunna kvällen? Att Saint-Saëns skulle uttryckt sin avsky kan i alla fall avfärdas. Han var nämligen inte där.

Erik Satie
Parade
Paris 1917

Saties partitur innehåller stämmor för bland annat skrivmaskin, mjölkflaskor och mistlur(!). Lägg därtill att Picassos kostymer av kartong gjorde att dansarna hade svårt att röra sig, och det är kanske inte förvånande att åhörarna luftade sitt missnöje. Recensionerna i tidningarna var inte heller nådiga och Satie blev så ursinnig att han skickade ett vykort till en av sina kritiker och talade om för honom att han var en skitstövel och andra otryckbara tillmälen. Dispyten kom att sluta i domstol där tonsättaren dömdes till fängelse för ärekränkning.

 

Béla Bartók
Den sällsamme mandarinen
Köln 1926

Balettpantomimen Den sällsamme mandarinen, med sitt våldsamma och erotiska innehåll, blev tillsammans med Bartóks expressionistiska musik helt enkelt för magstarkt för publiken i Köln, som helt sonika tågade ut ur lokalen i protest. Verket förbjöds av stadens överborgmästare Konrad Adenauer (sedermera västtysk förbundskansler) och några fler föreställningar, med något enstaka undantag, blev det inte under Bartóks levnad. Stycket kom under flera decennier att endast framföras som svit.

 

Edgard Varèse
Déserts
Paris 1954

I Déserts hade Varèse skapat en speciell ljudvärld med kraftfullt slagverk och inslag av elektronisk musik på tonband, något som delade åhörarna. Kanske även konsertprogrammets upplägg gjorde sitt till för att chockera, för verket hade nämligen placerats mellan en inledande Mozartuvertyr och Tjajkovskijs Pathétique-symfoni! Kritiken i pressen var hård: ”Ett verk komponerat av en galning, med smällande på kastruller och solonummer för spolande toaletter…” var ett av omdömena.

Iannis Xenakis
Metastaseis
Donaueschingen 1955

Publiken trodde inte sina öron. Det här var musik som från en annan planet: En enda långsamt svällande ton spred sig i lokalen. Känslan av att sitta i ett flygplan, omgiven av surrandet från flygplansmotorer som varvar upp för att strax ge sig iväg längs med startbanan var påtaglig. Så småningom sökte sig Xenakis matematiskt strukturerade ljudvärld vidare med flitigt användande av glissando, och nådde en enormt glödande intensitet, för att återigen falla tillbaka. När sista tonen klingat ut blandades buanden med hurrarop. De intensiva publikreaktionerna varade till och med längre än själva stycket!

 

Hans Werner Henze
Das Floss der Medusa
Hamburg 1968

Henze hade själv dedicerat sitt verk till Che Guevara. Studenter i publiken svarade därför med att pryda dirigentpodiet med en bild av den kubanske revolutionären, tillsammans med röda flaggor, vilket fick kören att tåga ut från scenen i protest. Tumult utbröt och polis fick tillkallas för att bringa reda i lokalen. Någon föreställning blev det inte, utan Henze skanderade istället “Ho, Ho, Ho Chi Minh!” tillsammans med studenter ur publiken, varefter han lämnade scenen.

 

Karlheinz Stockhausen
Fresco
Bonn 1969

Vid ett tillfälle hävdade han att han härstammade från planeten Sirius, och ett av Stockhausens verk kräver luftburen stråkkvartett med varje musiker i egen helikopter. Men mest skandal blev det med verket Fresco, för fyra ensembler som spelar samtidigt i olika lokaler i samma auditorium. Under repetitionerna ifrågasatte musikerna Stockhausens extremt långsamma glissandon, och under konserten sattes plakat upp av orkestern: ”Stockhausen-zoo. Mata inte djuren”. Allt var planerat att pågå i fyra-fem timmar, men en del musiker gav upp redan efter någon timme, andra protesterade genom att istället spela folkmusik, eller genom att lämna över instrumenten till publiken.

Steve Reich
Four Organs
New York 1973

Uruppförandet skedde utan mankemang 1970. Men vid ett framförande i Carnegie Hall tre år senare hade publiken inte samma tålamod. Dirigenten Michael Tilson Thomas har berättat hur en kvinna ur publiken slog med skon på scenen för att få musikerna att sluta, en annan åhörare gick fram och tillbaka och ropade: ”Stop, stop – I confess!” New York Times kritiker Harold Schonberg jämförde lyssningsupplevelsen med att få ”glödheta nålar instoppade under fingernaglarna.”

Harrison Birtwistle
Panic
London 1995

Last Night of the Proms förknippas med flaggviftande gemenskap och nostalgisk fosterlandsstämning. Men Birtwistles verk framkallade helt andra känslor hos publiken i Royal Albert Hall. Musiken sågades längs med fotknölarna av kritikerna, med rubriker som ”Bestialisk kakafoni” och ”Last Fright of the Proms”. Inte heller BBC undgick kritik och tv-bolaget blev nedringt av ilskna tittare som ansåg att verket var en skymf mot den engelska publiken.

Våroffer – Århundradets skandal … eller?

Stravinsky har berättat att han flydde in bakom scenen där koreografen Wacław Nijinsky stod på en stol och ropade ut takten till dansarna. Så otvivelaktigt förekom oväsen under framförandet. Men hur stökigt var det egentligen? Forskare som har försökt att gå till botten med händelseförloppet har haft svårt att hitta säkra fakta. Vittnesuppgifter och tidningsartiklar ger motsägelsefulla uppgifter – det finns exempelvis inga säkra uppgifter på att polis tillkallades.

Var missnöjesyttringarna spontana, eller var allt planerat av impressarion Sergej Djagilev själv? Efteråt gick han, Nijinsky och Stravinsky på restaurang. Djagilev var belåten: ”Det var precis vad jag ville”. Männens goda humör, och att orkester och dansare tycks ha genomfört föreställningen utan avbrott, gör det svårt att tro att det skulle förekommit regelrätt upplopp. Efter att ridån gått ner lär dessutom Stravinsky ha hyllats med ovationer, även om de verkar ha blandats med burop. Så kanske denna omtalade premiär har en tendens att bara bli ”bättre” ju längre tiden går? Hursomhelst har både musiken och baletten blivit klassiker med enorm livskraft.

En nutida uppsättning av Våroffer med originaluppsättningens kläder och koreografi.

Konsten att framkalla succé eller skandal

Idag är det sällsynt att någon medvetet försöker framkalla skandal eller succé. Men traditionen att hyra in ”klackörer” har en historia som går tillbaka till antiken. Framför allt i Frankrike blev fenomenet utbrett, och under 1800-talet var claqueurs en etablerad institution i Paris.

Beroende på vilka effekter man ville uppnå kunde olika typer av klackörer hyras in: Rieurs skrattade högt vid komiska avsnitt. Pleureurs (gråterskor) satt med näsdukarna i ögonvrårna och bisseurs klappade vilt i händerna och ropade på dacapon.

Klackörerna var en maktfaktor att räkna med och ofta tog ledarna för dessa claqueurs sitt jobb på stort allvar. De mest inflytelserika klackledarna var till och med närvarande på repetitionerna, för att få möjlighet att diskutera hur deras klackörer på bästa sätt kunde förhöja stämningen.

Varèse – skandalernas mästare

Flera 1900-tals tonsättare kan föräras epitetet ”skandal-tonsättare”, men en kandidat är definitivt Edgard Varèse. Nitton år gammal avbröt han en bana som ingenjör och tog sig till Paris för att studera komposition. Premiären av Våroffer verkar han ha genomlevt oberörd, kanske beroende på att han några år tidigare själv hade åstadkommit tumult med verket Bourgogne. Snart tog Varèse båten över till USA, där han kom att tillbringa en stor del av sitt liv, och inspirerad av New Yorks storstadslarm tillkom verket Amériques. Stycket bär på tydlig inspiration från Våroffer, och partituret innehåller stämmor för sirener och ”lejonvrål”. Varèse drömde om att skapa nya ljudvärldar, en dröm som kom att slå in med elektronmusikens intåg, och han kallas ibland ”elektronmusikens fader”.

Welin och ”motorsågsmassakern”

”… Jag satte in den roterande kedjan i tangenterna för att tillfoga instrumentet ett sista och avgörande hugg. Sågen drev in i en järnbult, slog bakut och fortsatte vidare in i mitt högra ben. Rent instinktivt släppte jag hanen som reglerar motorn, innan den fasansfulla kedjan hade lyckats stympa mig för livet. Jag var nu naken, blodig och chockad men jag kände inte någon smärta. Av Dramaten hade jag fått låna en byst av Beethoven, som jag gravitetiskt förde fram mot publiken, höjde långsamt och sedan stilla satte ner på golvet. Ur Stig Carlsson-högtalare hördes Pavane över en död prinsessa av Ravel. Leo svepte mig i en purpurröd mantel med fem stora vita bokstäver på ryggen. Där stod WELIN. Jag dansade runt som en boxare som erövrat någon titel…”

Så berättade Karl-Erik Welin själv om happeningen på Moderna Museet 1964, där han gick lös på pianot med brinnande dynamitpatroner, järnspett, borrmaskin, maskingevär och motorsåg. Publiken reagerade med skräckblandad förtjusning, men reaktionerna i pressen var bistra. En tidning skrev: ”Bäva månde Stockholms kyrkoråd den dag Karl-Erik Welin beslutar att också ge sin sista orgelkonsert.” Helt säkra på hur happeningen på Moderna Museet gick till ska vi nog inte vara. Anekdoterna om Welin är många, och han broderade gärna ut hågkomster om olika händelser lite extra.

Nyfiken på mer?

Stravinskys Våroffer

För några år sedan gjorde musikjournalisten Ivan Hewett ett program i BBC:s programserie ”Twenty Minutes” där han försökte gå till botten med vad som verkligen hände vid premiären av Våroffer. I programmet, ”I Predict a Riot”, finns möjlighet att höra såväl brittiska som franska forskare, och programmet går fortfarande att lyssna till via webben.
BBC var också inblandade i ett annat projekt i att försöka återskapa händelseförloppet från 1913. Resultatet blev filmen Riot at the Rite (bilden), som bland annat kan ses på Youtube.

Varèses Déserts

Premiären på Déserts sändes i radion och på Youtube kan man höra originalutsändningen. Ungefär fem och en halv minuter in i klippet hörs de första protesterna från publiken, och efteråt kan man lyssna till ett fascinerande mischmasch av applåder och burop. Sök på ”Varèse Deserts premiere” på Youtube.

 

Lyssna på skandalverken

Axel Lindhe tipsar om hörvärda inspelningar

 

Gioacchino Rossini
Il barbiere di Siviglia
Allen, Baltsa m fl
Academy of St Martin in the Fields/Marriner
Philips/ Decca

 

Giuseppe Verdi
La traviata
Cotrubas, Domingo m fl
Bayerisches Staatsorchester/ Kleiber
Deutsche Grammophon

 

Georges Bizet
Carmen
Troyanos, Domingo m fl
London Philharmonic Orchestra/Solti
Decca

 

Sergej Rachmaninov Symfoni nr 1
(Symphonies Nos 1-3, m m)
London Symphony Orchestra /Previn
EMI

 

Giacomo Puccini
Madama Butterfly
Gheorghiu, Kaufmann
Orchestra of the Accademia Nazionale di Santa Cecilia / Pappano
EMI / Warner Classics

 

Alban Berg
Altenberg-Lieder
Margaret Price
London Symphony Orchestra/ Abbado
Deutsche Grammophon

 

Igor Stravinsky
Våroffer
Kirov Orchestra/ Gergiev
Philips/Decca

 

Erik Satie
Parade
Satie: Ballets, Piano Works & Rarities
Diverse artister
Warner Classics
Béla Bartók
Den sällsamme
mandarinen
Budapest Festival Orchestra/ Fischer
Philips

 

Edgard Varèse
Déserts
Chicago Symphony Orchestra/ Boulez
Deutsche Grammophon

 

Iannis Xenakis
Metastaseis
(Orchestral Works vol. 5)
Luxembourg Philharmonic
Orchestra/Arturo Tamayo
Timpani

 

Hans Werner Henze Das Floss der Medusa (The Raft of the Medusa)
Fischer Dieskau m fl
NDR Sinfonieorchester/Henze
Deutsche Grammophon

 

Harrison Birtwistle Panic
BBC Symphony Orchestra/ Davis
Argo

 

Någon inspelning av Stockhausens Fresco finns inte att tillgå. Inte heller Welins ”motorsågsmassaker” har förevigats på skiva, vilket kanske inte är så konstigt. Däremot har musikern Johannes Bergmark försökt sig på att göra en rekonstruktion av den beryktade happeningen. Resultatet finns att se på hans hemsida, bergmark.org.

About The Author