Wilhelm Peterson-Berger föddes 1867, alltså för 150 år sedan, och dog 1942. Men han lever ännu vidare i dubbel skepnad: kompositören av blida och känslovarma pianostycken å ena sidan – musikkritikern med skoningslös och spetsigt elak penna å den andra.

TEXT: CARLHÅKAN LARSÉN
BILDER: TT

Bilden är förenklad, men ett är säkert: Wilhelm Peterson-Berger var en komplicerad, motsägelsefull och mångfacetterad natur. Tonsättare, librettist, regissör, dirigent, musikkritiker, översättare, kulturfilosofisk författare. Det är inte lätt att skapa en entydig bild av den kalejdoskopiska helheten. Man får stanna vid ett lite snöpligt men realistiskt alternativ: P.-B. var en enspännare med kluven natur. Nuförtiden skulle säkert hans psykiska status kunna etiketteras med någon bokstavskombination.

Bo Bergmans ord i dikten ” Det svenska” sammanfattar de viktigaste aspekterna:

Strid stod det jämt om ditt namn
      – men den skall blåsas av
i ett tack, och folkets famn
bevara det arv du gav.

De estetiska striderna, som Peterson-Berger utkämpade, har numera bedarrat eller övergått i mer eller mindre vetenskaplig argumentering – i varje fall utan det läsarintresse som en P.-B.-artikel hade på sin tid. Och folkets kärlek, som poeten förutspår, är inte fästad vid himlastormande visioner; den grundar sig på kärleken till enkla (men inte simpla) pianokompositioner och till tonsättningar av populär svensk lyrik, till exempel av vännen Erik Axel Karlfeldt.

Upphovsmannens skötebarn, operorna och symfonierna, tänder ingen kärlek, möjligen respekt. Senare tids symfoniinspelningar har i alla fall medfört att aktningen stigit; violinkonserten och den sista violinsonaten hedras också.

LANTMÄTARSONEN

En summering av levnadsloppet är på sin plats. Wilhelm Peterson-Berger föddes i Ullånger i Ångermanland, 1867, bodde i Umeå och Burträsk i Västerbotten under uppväxten och tog studenten i Umeå som 18-åring 1874. Fadern var en kommissionslantmätare som skrev dikter och älskade de grekiska klassikerna, den musikaliska modern förde ett piano i boet.

Efter studentexamen flyttade Wilhelm till Stockholm för musikstudier, som resulterade i organistexamen våren 1889. Så följde ett studieår i Dresden och Berlin, innan han drog hemåt mot Umeå. Till Dresden återvände han för en längre sejour 1892-1894.

Sedan blev han stockholmare och debuterade i Dagens Nyheters spalter som recensent 1896. Den posten skulle han – med en del avbrott – bekläda till 1930, då han drog sig tillbaka till sitt ägandes hus Sommarhagen på Frösön. Under sina sista år medverkade han i Östersunds musikliv, till exempel som dirigent. Peterson-Berger dog i december 1942. Hans grav finns vid Frösö kyrka.

ETT REVIR FÖR LIV OCH KONST

Från Frösö kyrka kan vår berättelse förflytta sig några steg tillbaka. 1889 besökte Wilhelm Peterson-Berger första gången Jämtland och inmutade så detta landskap som sitt revir – för liv och konst.

Nationalromantik med hull och hår. Det är ingen tillfällighet att den unge musikerns fascination inför den svenska naturens härligheter sammanföll i tiden med grundandet av Svenska Turistföreningen 1885. STF antog mottot ”Känn Ditt Land”; Peterson-Berger lärde verkligen känna och uppskatta sitt utvalda landskap. Det blev utgångspunkt för långvariga, vidsträckta fjällfärder i sällskap med likasinnade vänner – ett entusiastiskt följe naturmänniskor, som expeditionsledaren kommenderade i vått och torrt.

”Nationalromantik med hull och hår. Det är ingen tillfällighet att den unge musikerns fascination inför den svenska naturens härligheter sammanföll i tiden med grundandet av Svenska Turistföreningen 1885.”

Engagemanget är tydligt märkbart i hans verkförteckning. Bara några titlar som exempel: ”Jämtlandsminnen” (sång och piano, 1889), ”En fjällfärd” (1893, manskörscykel),  ”Frösöblomster” (pianosolo, tre samlingar, 1896. 1900, 1914), musikdramat ”Arnljot” (”Handling i tre akter”, 1910, tonsättaren/librettisten var själv regissör), ”Same-Ätnam” (symfoni nr 3, 1917), ”Soluppgång. Kantat till 250-årsminnet av Frösö trivialskolas instiftelse” (även kallad ”Frösökantaten”, 1929).

”Arnljot” och ”Same-Ätnam” tillhör tonsättarens lödigaste verk, medan ”Frösöblomster” är de mest kända och spridda. ”Sommarsång” i första häftet har med större eller ringa framgång utförts av tusen sinom tusen pianoelever.

”‘Sommarsång’ i första häftet har med större eller ringa framgång utförts av tusen sinom tusen pianoelever.”

När generationskollegerna Wilhelm Stenhammar och Hugo Alfvén signerade den innerliga ”Sverige” respektive den flammande ”Sverges flagga” utbrast Peterson-Berger i ”Hyllning till Jämtland”. Texten skrev han själv: ”Lyft högt då din blåvita krona”. ”Livfullt och kraftfullt” enligt en kännares beskrivning. Man kan därtill citera början på vikingen Arnljots hälsningssång till Jämtland. Librettisten ville gärna identifiera sig med den gestalten:

Alltjämt de mäktiga fjäll sig välva högt över solglänsta sund och skogar, som gamla slumrande ättehögar, så sagoblå. /…/ Hit har jag längtat! Det skalv i bröstet var gång jag följde med blicken svalornas väg om våren, var gång jag mindes hur luften blånar i Jämtars land.

DAGS FÖR ARNLJOT IGEN?

”Arnljot”, tidigt utnämnd till nationalopera, har inte spelats sceniskt på många år. Stockholmsoperan levererade utdrag 1967 och 2010. Handlingen, med fläkt/dyningar av tysk Übermensch-filosofi och stormig/en stormvåg av storvulen lokalpatriotism, må vara svårhanterlig – men är övriga kvaliteter räddningslöst förlegade? Någon dristig operaregissör med wagnerianskt vikingalynne kanske kan väcka den till liv? Norrlandsoperan kunde ta upp utmaningen i ungdomsstaden Umeå. Som taldrama i friluftsmiljö fortlever ”Arnljot” alltsedan 1935 på Frösön.

”Handlingen, med fläkt/dyningar av tysk Übermensch-filosofi och stormig/en stormvåg av storvulen lokalpatriotism, må vara svårhanterlig – men är övriga kvaliteter räddningslöst förlegade?”

”De mäktiga fjäll” fascinerade den stockholmsbaserade kulturpersonligheten P.-B. Han hittade Frösön och lät bygga sitt näste där. Det blev Sommarhagen, med utsikt över den ”sagoblå” Storsjön, i en mix av byggnadsstilar med inslag av fornnordiska hallar, nynorska fjällstugor och schweiziska alpvillor – med en inredning som anstod en sentida vikingaättling. Huset restes 1914, och i ensamt majestät slog han sig ner där för gott 1930, lämnande Stockholms musikliv åt dess öde.

IDÉBURNA SYMFONIER

Symfonikern Peterson-Berger förtjänar ett särskilt avsnitt. De fem numren i raden mötte mycket olika respons. Undra på det, hans ovänner i musiklivet var talrika, den stränge granskaren fick själv erfara hur kritik kunde svida. Upphovsmannen avsåg att hans symfonier skulle framstå som burna av idéinnehåll och byggda på utommusikaliska intryck eller tankar. Sålunda beskriver upphovsmannen nummer 1, ”Baneret” med orden ”det är idéernas banér, som kompositören höjer i sitt verk”. En sats kallas ”Mellan fejderna”, medan finalen heter ”Mot nya vårar”. ”Sunnanfärd”, nummer 2, i sin tur berättar om en dionysisk nordbos längtan mot den apolliniska södern – den antika kulturen. Detta var inget självupplevt – P.-B. fick inte tillfälle att besöka Italien förrän 1920.

”Same-Ätnam” räknas vanligtvis som det främsta konstverket i symfoniernas rad. Musikens tänkta miljö är här samelandet och dess folk, och tonsättaren har bland annat använt jojkar som material. I fjärde symfonin, ”Holmia”, intar kompositören en annan hållning. Lennart Hedwall tolkar den förslagsvis som en mera lättsam orkesterrapsodi, med fokus på ”Holmia” = Stockholm. ”Solitudo” – ”Ensamhet” – tillkom först på 1930-talet, när Peterson-Berger dragit sig tillbaka till Frösön och reflekterade över tillvaron: hans medvetet hänsynslösa sätt att utöva kritikervärvet och hans ofta iakttagna svårigheter att dra jämnt med gamla vänner ledde över till en oönskad ”solitudo”. Därtill skall läggas att han såg sig själv som förföljd av hämndlystna kotterier av svenska tonsättare och konsertinstitutioner. (Knappast med full rätt: hans musik spelades påfallande rikligt i radio.)


VISSELBLÅSARE FÖRE SIN TID

P.-B. var också självtänkare i det svenska kulturklimatet, särskilt i fråga om musikkultur. När han kritiserade exempelvis Kungliga Musikaliska Akademiens organisation och funktioner mötte han givetvis mothugg och sura miner från etablissemanget – idag skulle han närmast tilldelas hedersbenämningen visselblåsare. Kritikern var berättigad, men den framfördes av fel person vid fel tidpunkt – så kan man beskriva läget.

”När han kritiserade exempelvis Kungliga Musikaliska Akademiens organisation och funktioner mötte han givetvis mothugg och sura miner från etablissemanget – idag skulle han närmast tilldelas hedersbenämningen visselblåsare.”

Man kunde karakterisera honom som en man med två huvuden. En tämligen djuptänkande intellektuell kulturfilosof med kreativ ådra – men ofta socialt klumpig eller ombytlig, och principiellt hänsynslös i sin kritiska praxis. Dessutom egocentrisk av en gammal vana som stadfästes alltmer.

Läsekretsen intresserade sig väl i många fall mera för skribentens drastiska retorik och drypande hån, mindre för kulturfilosofi och musikstilar. Men kritikens syfte var egentligen hedervärd. P.-B. var emot tom virtuositet och  bristande konstnärligt allvar. Det är klart att han föredrog Wagner framför Donizetti. Avigsidan var att han inte såg något gott i nya stilriktningar; han blev inte bara konservativ utan stockkonservativ.

 

STIFTELSEN & SÄLLSKAPET

Wilhelm Peterson-Berger gifte sig aldrig och efterlämnade inga arvingar. Tillgångarna övertogs av två ”arvtagare”:

Wilhelm Peterson-Berger Stiftelsen, som förvaltar Sommarhagen på Frösön – ett viktigt turistmål i Jämtland.

Wilhelm Peterson-Berger-sällskapet har som mål att främja framföranden, inspelningar, forskning med mera av och om P.-B. I tillgångarna ingick de inkommande Stim-avgifterna för offentligt framförd musik.

 

TVÅ BERÖMDA ÖRFILAR

Det svenska musiklivets skandalkrönika berikades med två uppträden där P.-B. var inblandad. Han mottog vid två tillfällen örfilar av uppretade musikpersonligheter.

Sedermera operachefen, löjtnant John Forsell hade 1897 mottagit ett bistert brev till sångaren Forsell. Det skrivna angreppet besvarades av Forsell med en örfil i en operakorridor och det ilskna utropet ”Tack för brevet!”. Resultatet blev kort och gott vilt rabalder med inlägg för och emot, medan skämtpressen gottade sig åt de komiska poängerna.

Tonsättaren Moses Pergament uppsökte sin kritikerkollega i dennes hem 1929 och läxade upp honom impulsivt och handgripligen sedan han kallat Pergament ”en utländsk parasit”. De försonades senare och stod därefter på vänskaplig fot. Men Forsell och P.-B. knöt aldrig några vänskapsband.

 

HÄNSYNSLÖS SMAKDOMARE

Under 30 år i början av 1900-talet var Wilhelm Peterson-Berger Sveriges mest inflytelserika/uppskattade/respekterade/fruktade/hatade musikrecensent. På DN:s kultursidor, under signaturen P.-B. publicerade han omkring 3000 recensioner av olika musikaliska framföranden.

TEXT PETER LÖFSTRÖM

Utgångspunkten var tydligt deklarerad: »All konstkritik skall vara icke blott hänsynslös utan även – personlig!«

Det personliga innebar för Peterson-Bergers del en estetik starkt präglad av nationalromantiska ideal och en uttalad avsky för allt modernistiskt. Det förvånar alltså inte att det slog gnistor om Peterson-Bergers recensioner, som regelmässigt väckte debatt – och hade många läsare.

Såhär kunde det låta (om pianisten Wera Schapiras tolkning av Liszt): »Allt detta slammer säger oss nutidsmänniskor ingenting annat än att pianisten borde kunna bli en god boxare – alltså en indirekt uppmaning till recensenterna att också börja öva sig i s k ädelt självförsvar.«

Eller (om Donizettis opera Lucia di Lammermoor):

»… det i toner grundaste som sövt något land och någon tid.«

Eller, om »koloraturdivan« i titelrollen (samma recension):

»Hon kunde sina tricks: konstfärdighet, inte konst«.

Lovorden sitter långt inne: hos en annan, tjugoårig kvinnlig sångsolist tycker sig P.-B. under vissa delar av konserten möjligen kunna ana »ett litet halvgånget konstnärstemperament, som utförde sina första fosterrörelser.«

Typiskt för hans kritik är att den rör inte bara de musikaliska tolkningarna utan i lika hög grad den musik som framförs, granskad utifrån tonsättaren Peterson-Bergers konservativa ideal, där somligt platsar, annat icke.

Efter att ha lyssnat till uruppförandet av Hilding Rosenbergs första stråkkvartett (1923) frågar han sig vad det finns för mening med att »stänga in aningslösa människor i en hemsk lokal och tortera dem till samma vanvett som musiken uttrycker«.

I en del av recensionerna ger Peterson-Berger fritt spelrum åt sin antisemitiskt färgade kultursyn. När ett par stycken av italienaren Alfredo Casella (1883–1947) framförs av Budapest-trion 1928 beskriver Peterson-Berger musiken som »skämtmusik utan individuell karaktär, uppfunnen och alltjämt odlad av judar, vilka i likhet med andra folk av icke-europeisk härkomst sakna medfött tonalitetssinne och blott ha ett mer eller mindre inlärt«.

Han konstaterar att »halvkakofonisten« Casella visserligen inte är jude, men: »I sådant fall är han en degenererad och judiskt påverkad europé.«

En konflikt med den judiske tonsättaren och musikkritikern Moses Pergament (1893–1977) mynnade ut i ett omtalat handgemäng, där Pergament ska ha tilldelat Peterson-Berger en örfil i dennes hem. Bakgrunden var dels Moses Pergaments recension av ett av P.-B:s musikstycken som han hade beskrivit som torftigt, lamt och schablonmässigt, dels Peterson-Bergers mothugg i en recension där han indirekt kallar Pergament för »utländsk parasit«.

När det gäller Gustav Mahler hyllade Peterson-Berger först hans musik men gjorde avbön och redovisade öppet sina skäl. En del av Mahlers musik är »ren fullblodsmusik som kommer att stå sig«, medger han. »Men de stora mammutsymfonierna, som blott visa hur en jude kämpar för att bevisa sin andliga tyskhet – stackars vilseledda varelse – dem skola vi snart ej orka höra (…)«

Hur motbjudande dessa formuleringar än låter i dag, inte minst mot bakgrund av nationalsocialisternas samtida framväxt på den tyska politiska arenan, kan det finnas anledning att se dem mot bakgrund av den utbredda vardagsantisemitism som präglade samtiden, inte minst i Sverige. I det ljuset är det desto mer paradoxalt att P.-B. senare uppträder som en av de första kritikerna av den nazistiska våldsideologin.

I det ljuset är det desto mer paradoxalt att P.-B. senare uppträder som en av de första kritikerna av den nazistiska våldsideologin.

I ett par artiklar i DN 1933 skriver han om det »ofattbara barbari« som har drabbat Tyskland genom »en sinnessjuk politiks omänskliga ingrepp«. I artiklarna finns visserligen inget uttalat avståndstagande från de rasistiska utfall mot judiska musiker som förekommit i hans recensioner under flera år. Däremot är P.-B. rak i sin kritik mot nazisternas övergrepp på den tyska kulturen.

I takt med ett alltmer minskat ömsesidigt förtroende mellan P.-B. och DN blev det efterhand glesare mellan recensionerna. Till detta bidrog inte minst de många privata konflikter som ständigt surrade kring P.-B. och tog sig uttryck i tillspetsade formuleringar i hans artiklar och i ursinniga insändare från de angripna.

Utöver skärmytslingen med Moses Pergament kan nämnas den så kallade Forsellska örfilen, en fällning i pressens opinionsnämnd eller kontroversen med violinisten Willy Burmester, som vägrade genomföra en av sina konserter om inte Peterson-Berger lämnade salongen.

Hundra år efter sin tid som aktiv musikkritiker framstår Wilhelm Peterson-Berger allt tydligare som representant för en »benhård konservatism« (Nationalencyklopedins ordval). Både som tonsättare och kritiker arbetade han mot ett konkret mål, adekvat sammanfattat i Svensk Uppslagsbok (1955): »en i nationell och germansk anda sanerad, gedigen musikkultur«.

Detta har präglat synen på hans eftermäle som tonsättare, något som P.-B. själv tycks ha förutsett. I ett brev skriver han: »Jag ser att jag, om jag fortsätter att kritisera, alltmer försvårar, ja, omöjliggör förverkligandet av mina mål som konstnär – åtminstone dem som sammanhänger med ett officiellt erkännande av vad jag kan.«

 

MER LÄSNING

Lennart Hedwall, före detta ordförande i Peterson-Berger-sällskapet, står för analyser av symfonierna i sin ”Den svenska symfonin”, 1983. Han publicerade samma år en bildbiografi, ”Wilhelm Peterson-Berger” och deltog i utgivningen av sammelverket ”Wilhelm Peterson-Berger – en vägvisare”, 2006. Krönet på den hittillsvarande utforskningen av tondiktaren och kritikern utgörs av Henrik Karlssons 500-sidiga biografi från 2013.

Bland Peterson-Bergers egna böcker, blott antikvariskt åtkomliga, märks de två volymerna ”P.-B.-recensioner”, 1923, och ”Melodins mysterium”, 1937. Postumt utkom ”Minnen”, 1943.

 
Gillade du den här artikeln?

Om svaret är ja och du vill läsa fler texter av det här slaget rekommenderar vi en prenumeration på Opus – musikvärldens mest exklusiva magasin om klassisk musik och opera. Opus bjuder på initierade reportage från kunniga skribenter, det senaste från svenskt och internationellt musikliv och recensioner av de hetaste inspelningarna och föreställningarna.

Ett förmånligt prenumerationserbjudande hittar du genom att klicka på denna länk.

 

About The Author