OBS! Detta är en återpublicering av en intervju som ursprungligen publicerades i OPUS #8, julen 2006.

 

Sven-David Sandström är den kanske mest tongivande kompositören inom nutida svensk konstmusik. Men idag drömmer han sig långt bortom det akademiskt exakta – mot ursprunget: att få beröra. Bäst har han lyckats om vi alla faller i gråt, precis som Sven-David Sandström själv ofta lite generat gör när han går på konserter.



TEXT LARS COLLIN     FOTO MATS BÄCKER

 

Han kallar sig lite avväpnande för en löjlig estet: vill se bra ut, färgar håret, alltid välklädd. Efter vårt möte i hans tillfälliga arbetsrum i Kungliga Operans repetitionslokaler i Gäddviken ska han vidare på ett viktigt möte. Han tar emot i svart kostym och spetsiga lackskor i halvmörkret framför sitt nästan renrakade skrivbord.

Men att vara tonsättare innebär framför allt hårt, disciplinerat arbete. Därför är dagens lackskor ett skinande undantag. Sven-David Sandström jobbar alltid i joggingställ och gympadojor. Det är helt enkelt skönast, mjukt och ledigt och sitter inte åt – så att han kan koncentrera sig på det verkligt viktiga: huvudet och partituret.

– Alla frågar om jag har varit ute och sprungit. Men jag har ett fritt jobb och det gäller att hitta en sorts stadga. Ett av tonsättarens stora problem är förmågan att sätta sig och få kraft och inspiration. Det finns ju en sorts inbillning i musik, och den abstraktionen är både spännande och svår. Den lär man sig leva med, säger han.

 

Sedan framgången med orkesterverket Through and through från 1972 har Sven-David Sandströms stora symfonier, slagverkskonserter, körverk, musik till modern dans, med mera genomsyrats av samma snåriga, nästan omedvetna arbetsprocess: att skriva ner en vision och mäta den i tid. Fast det har blivit lite lättare med åren, medger han.

– Jo, samtidigt som inspirationen eller fascinationen kanske minskar. Man förstår, eller inbillar sig att man förstår, mer. När jag var yngre hade jag en annan orsak till att göra musik.

Vilka var dina motiv?

– Jag ville göra något för att bli något, visa att jag var någon. Det är så fult att säga att man vill visa upp sig, men jag tror att all mänsklig kraft ligger i att göra något bra – bättre än någon annan. Att hitta den energin hela livet är inte så enkelt, men det mystiska är att konstnärer ändå fortsätter. En konstnärs djupaste frihet är att få göra precis vad man vill. När jag var ung kände jag mig ganska inlåst. Sven-David Sandström är uppfostrad i en strikt frikyrklig miljö omgiven av ord som moral och synd. Hans musik har med tiden också klätts i mer andliga färger, som den Bachinspirerade High Mass. Ett gigantiskt verk med fem solister, Radiokören och Eric Ericssons Kammarkör som fick sitt uruppförande i Berwaldhallen 1994. Snacka om musik som rehabilitering.

– Jag fick aldrig höja rösten, aldrig bli arg och få utbrott. Men jag hade uppenbarligen mycket kraft i mig, ingen barnslig kraft utan något djupare. Ibland undrar jag om det fanns en sorts öppning i konsten som gjorde den fascinerande.

Ett sätt att få luft?

– Ja, frihet kallar jag det. Jag kan inte heller låta bli att komponera. Och jag har gett mig sjuttsingen på att om jag jobbar hårt blir resultatet bättre än om jag går och tjatar. Det gäller ju att visa upp resultat, även i konst, säger Sven-David Sandström som sedan åtta år är professor i komposition vid Indiana University i USA.

 

Han startade också Tonsättarskolan i Visby. Var Sven-David Sandström än undervisar uppmanar han sina elever att ständigt skriva, om så bara tio sekunder om dagen. Det blir trots allt fyra minuter per månad.

– Många går och väntar på de där tio sekunderna hela livet. Jag sitter härute tio timmar om dagen: mellan åtta och sex på kvällen. Det är egentligen obegripligt. Men jag tar aldrig med mig några papper hem, det skulle bli odrägligt för omgivningen.

– Livet förändras i olika åldrar. Nu är jag 64 år och tänker så olika mot när jag var 25 år. Tidigare hatade jag etablissemanget. Men man kan inte gå omkring och hata sig själv. Nu tillhör jag den äldsta generationen tonsättare – och de unga tycker att jag är gammal och skriver gammal musik. Det är okej.

 

Om Sven-David Sandström tidigare var en mycket modernistisk och teknisk tonsättare, har han en helt annan inställning i dag. Inspirationen kommer mycket från reaktionerna på hans verk.

– Då skulle det vara en ideologiskt rätt riktning. Nuförtiden är jag helt fokuserad vid resultatet, att den vanliga åhöraren ska bli tillfredsställd. Vad det är behöver jag inte veta, men en upplevelse i största allmänhet: av kraft, spiritus, glädje, sorg – vanliga mänskliga känsloyttringar. Konst lever totalt på dessa väldigt genuina saker som vi i musikvärlden förteg under hela modernismen. Jag har helt tappat intresset för att konst ska vara akademisk. Jag får ofta på pälsen för det, men jag står helt enkelt på en annan sida i dag.

 

»Jag har helt tappat intresset för att konst ska vara akademisk. Jag får ofta på pälsen för det, men jag står helt enkelt på en annan sida idag.«

 

Vad hände?

– Behovet kom successivt. Genom att jag jobbade med koreografen Per Jonsson i tio år fann jag också musik väldigt fysisk. Han inspirerade mig att hitta rörelseenergin i musiken. Allt det här, säger han och gestikulerar med armarna i kontorsstolen, att dansen och musiken liksom fastnar i luften. Hisnande hopp, det är fantastiskt.

I samband med att han började tonsätta Per Jonssons dansverk, tröttnade Sandström på de nästan matematiska satser som länge hade omgärdat själva komponerandet.

– Det var så komplicerat. Jag hade gett strukturerna en nästan religiös sanning. Det hämmade mig, för jag ville egentligen säga något annat. Per var totalt utan akademisk bildning – bara känslor. Han levde i en sorts abstrakt skönhetsvärld. Det fascinerade mig och smittade av sig på mig.

 

 

I sitt senaste stora verk, passionsberättelsen Ordet med text av Katarina Frostenson, står just skönheten i centrum. För vissa kritiker blev det för mycket.

– En dansk recensent skrev att det här är förskräckligt gammaldags och opportunistiskt – men oerhört vackert. Det är så jag vill ha det.

Vad får du tillbaka av musiken i dag?

(lång paus) – Många säger att de hör att jag har frikyrkoursprung. Det är möjligt. Jag har alltid känt att frikyrkan har gett mig ett behov av att saker ska betyda något. Där var musiken till för att ta fram budskapet: att öppna människors hjärtan. Det tror jag fortfarande väldigt mycket på. Jag tillåter mig att bli rörd. Jag gråter när jag lyssnar på bra musik. När jag lyssnar på opera gråter jag ofta, jag kan inte stå emot. Jag vet inte varför, och vill inte veta heller.

Att han bara blir blödigare med åren har han efter sin pappa, menar Sven-David Sandström. Sonen minns fortfarande när fadern, som var viceföreståndare i kyrkan och ofta satt vid podiet, föll i gråt över musik.

– Jag var så generad. Nu sitter jag själv på konserter och kan inte låta bli att det börjar rinna… Jag kan ju inte börja snyta mig och hålla på. Men det tycker jag är bra, det är livets enkelhet och komplexitet.

– Jag har också en utvecklingsstörd dotter som har betytt mycket för mig när det gäller att ta bort det akademiskt analytiska runt konsten. Jag har fått en enkelhet i uppfattningen om livet. Hon är som Per ungefär. Per och Anna var väldigt goda vänner. När han kom hem till oss gick Per alltid in till Anna på hennes rum och pratade med henne som en kompis, vilket också är något att beundra. Komponerandet i sig är en komplex och avancerad process. Men det är sådana här saker som får mig att tänka mycket på vad som är värt något i livet, säger Sven-David Sandström.

Sedan går vi ut och äter marsipantårta med operapersonalen.

Mer läsning!

Opus var även med vid uruppförandet av Sven-David Sandströms Matteuspassion i Berlin. Det reportaget hittar du här!

 

SVEN-DAVID SANDSTRÖM

Född: 30 oktober 1942 i Borensberg, Östergötland. Död 11 juni 2019 Stockholm.

Yrke: Kompositör och professor i komposition.

Bakgrund: Studerade komposition vid Musikhögskolan i Stockholm, där han blev professor 1985. Startade Tonsättarskolan på Gotland 1994.

Några verk: De ur minnen fallna (1982), High Mass (1994), operan Staden (1998) på Kungliga Operan med libretto av Katarina Frostenson. Samarbetet fortsatte förra våren på Berwaldhallen med passionsberättelsen Ordet. Skrev Juloratorium för Malmö Symfoniorkester 2005. Hans körstycken sjungs över hela världen.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

About The Author