Hon slog igenom i Verdis Macbeth och Webers Friskytten. Men det var i operor av Wagner, Strauss och Puccini som Birgit Nilsson skulle lägga världen för sina fötter. Den unika kombinationen av volym och lyrisk elegans i rösten gjorde henne idealisk i krävande roller som Elektra, Turandot, Brünnhilde och Isolde. Det är naturligtvis svårt att göra Birgit Nilssons röst full rättvisa genom en högtalare, men vi kan inte desto mindre vara tacksamma över att hennes sångkonst har bevarats till eftervärlden.

Text: Axel Lindhe

 

Turandot

La Scala den sjunde december 1958. Det är galakväll för att fira operahusets 370:e säsongsöppning. På scenen står Birgit Nilsson som Turandot, som den första icke-italienska sångerska som någonsin öppnat ett spelår på det anrika operahuset. Succén blev formidabel och innebar hennes genombrott i rollen som den grymma prinsessan. Trots sin erkända uthållighet hade hon stor respekt för den krävande sopranrollen, som hon sjöng mer än 300 gånger under sin karriär.

 

Elektra

Det känns typiskt för Birgit Nilsson: ju svårare och mer utmanande roll, desto bättre blev hon. Elektra sades kunna förkorta sångarkarriären och hon väntade länge innan hon tog sig an denna ”röstmördarroll” – i mitten av 1960-talet gjorde hon rollen för första gången i Stockholm. Det blev snabbt en av hennes paradroller och vid en föreställning på Staatsoper i Wien 1975 blev hon inropad inte mindre än 72 gånger. Applåderna och bravoropen lär ha tagit längre tid än själva föreställningen!


Nilsson-Elektra under rep i Wien 1967.

 

Brünnhilde

Birgits personliga favorit i Ringen var Brünnhilde i Ragnarök. Avslutningsscenen menade hon var ”en av musikdramatikens mest geniala skapelser.” Vid inspelningen av operan med Solti i Wien hade inspelningsteamet förberett en överraskning åt henne. När det var dags för Birgit att sjunga till sin trogne häst, Grane, travade en livs levande häst in på scenen! ”Han lät sig varken påverkas av min eller orkesterns fortissimo eller Valhalls sammanstörtning”, berättade Nilsson senare i sina memoarer.


Omslagsbild till den klassiska inspelningen av Valkyrian med Leinsdorf och London Symphony (1962).

 

Tosca

Som med så många andra stora roller skedde Tosca-debuten på Kungliga Operan i Stockholm. Hon framträdde i rollen mot många stora tenorer, som Jussi Björling, Beniamino Gigli och Franco Corelli. Birgit såg människan Tosca som det grundläggande i karaktären, snarare än primadonnan.

Färgarfrun

Det tog många år innan Birgit Nilsson övertalades att sjunga den fordrande Färgarfrun i Strauss Kvinnan utan skugga. Men i mitten av 1970-talet studerade hon in rollen och gjorde stor succé på Stockholmsoperan. Senare blev det även framträdanden på kontinenten. ”Färgarfrun var en härlig roll, en av de få jordnära kvinnor av kött och blod, jämfört med de gudinnor, valkyrior och prinsessor av is eller andra blodtörstiga varelser som jag ofta föreställde”, uttryckte Nilsson i sin självbiografi.


Som Färgarfrun på The Met (1970).

 

Isolde

Den irländska prinsessan Isolde var en av Nilssons absoluta favoritkaraktärer. Första gången Nilsson iklädde sig rollen var på Kungliga Operan 1953. Sex år senare var det dags för Metropolitan. Hon lär ha uttalat att hon visst kunde känna sig mentalt och fysiskt uttröttad efter att ha framträtt i Wagners flertimmarsdrama, men att hon röstmässigt ofta kände sig så fräsch, att hon när ridån gått ner för sista gången kunde börja om från början igen. Därför känns Böhms ord trovärdiga när han en gång uttryckte: ”Jag såg aldrig denna unika sopran tröttna vokalt.”


INSPELNINGAR I URVAL

1947

Första skivinspelningen – en 78-varvare med Estrellas aria ur Berwalds Estrella de Soria.

1957

Första inspelningen för skivbolaget HMV – en skiva med tyska och italienska arior med den legendariska producenten Walter Legge (som Nilsson lovordade: ”han hade ett otroligt fint öra.”).

1959

Birgit figurerar i åtminstone två studioinspelningar av Turandot, varav den ena är från 1959 med Erich Leinsdorf som dirigent, Renata Tebaldi som Liù, och som prins Calaf hörs ingen mindre än Jussi Björling (för övrigt den enda inspelning som de båda svenska världsstjärnorna gjorde tillsammans). Sex år senare spelade Nilsson in verket igen med Francesco Molinari-Pradelli på pulten, Renata Scotto som Liù och Franco Corelli som Calaf. Det finns även en berömd liveinspelning från The Met (1961) med Nilsson och Corelli och Stokowski som dirigent. En inspelning som är knepig att få tag på, men som kan avlyssnas på Youtube.

1960

Ett av de första samarbetena med Georg Solti och Wienfilharmonikerna var i en inspelning av Tristan och Isolde. Med Solti och orkestern skulle Nilsson utveckla ett synnerligen givande samarbete i kommande inspelningsprojekt. Denna Tristanutgåva innebar också Nilssons första möte med producenten John Culshaw, som hon dock inte imponerades av: ”Vad jag saknade Walter Legge…”

1962–1965

Soltis epokgörande inspelning av Wagners Ringen hade börjat redan 1958 med Rhenguldet, och fyra år senare trädde Birgit in i Sofiensaal i Wien i rollen som Brünnhilde, då det var dags för inspelningen av Siegfried. Därefter följde Ragnarök (1964) och slutligen Valkyrian (1965).

1966

I mitten av 1960-talet gjordes denna flerfaldigt prisbelönta inspelning med parhästen Wolfgang Windgassen, och med Karl Böhm på pulten, som med rätta har blivit legendarisk. Även om Birgit ibland kunde bli offer för Böhms humör, hade hon bara lovord att säga om hans Tristan: ”Jag har sjungit med många, närmare bestämt 33 härliga Tristandirigenter. Men jag tror mig våga påstå att ingen kunde mäta sig med Karl Böhms musikaliska tolkning.”

1966

I denna inspelning av Tosca från 1966 dirigerar en ung Lorin Maazel och i rollistan figurerar bland annat Franco Corelli vid sidan om Nilsson.

1967

Nilssons klassiska inspelning av Elektra med Solti gjordes i Wien, ett par år efter Nilssons debut i rollen i Stockholm. Birgit levererar sedvanlig laserlik precision i höjdtonerna, men här finns inte bara blankslipat stål i rösten, utan hon ger också prov på andra känslomässiga dimensioner i Elektras mångskiftande väsen.

1967

Sjunger sin 100:e Brünnhilde på Metropolitanoperan i New York.

1971

Uppträder i Aida vid invigningen av Scandinavium i Göteborg.

1976

Sjunger sin 200:e Isolde i Wien.

1977

Nilssons framträdanden i rollen som Färgarfrun i Strauss Die Frau ohne Schatten, tillsammans med bland annat Leonie Rysanek och Karl Böhm, har blivit legendariska. Här medverkar Nilsson i en live-inspelning från Wien, med en magnifik inlevelse i rollen.

 

About The Author