Christian Lindberg och Norrköpingssymfonikerna låter Allan Petterssons fjortonde symfoni komma till sin fulla rätt.

Man kan fråga sig vad som hade hänt med Allan Petterssons symfonier om han inte skrivit den sjunde, just den symfoni som blivit den enda som verkligen tillhör repertoaren. Förstås hade han varit Sveriges främste 1900-talssymfoniker, men han hade inte varit känd i den riktigt breda lyssnarkretsen, den som struntar i genrer och som går på direkt tilltal.

Gissningsvis skulle däremot en rad andra verk inte ligga i träda, exempelvis den fjortonde symfonin. Fullbordad 1976 tillhör den de verk som kom att uruppföras postumt. Den är något slankare än det tidigare numret i serien, ändå en ordentlig pjäs på strax över 50 minuter.

Här drar Pettersson sig till minnes studierna för den seriella gurun i Paris, René Leibowitz, ett kvartssekel tidigare. Strukturen har inslag av tolvtonskomponerande, och han använder sig av de gamla imitativa greppen från fugakonsten. Ändå är det utpräglad Pettersson: en av Barfotasångerna utgör ett viktigt element (”Klokar och knythänder”), anspänning och avspänning växlar på ett karakteristiskt vis, även om de senare partierna sällan bildar den fullkomliga stillhet som annars är vanligt i hans ”lyriska öar”.

Det är förstås Christian Lindberg och Norrköpingssymfonikerna som ligger bakom inspelningen. Lindberg har förmågan att aldrig överdriva det patetiska, utan laddar expressiviteten. Och Norrköpingsorkestern har spelat sig till positionen som den givna referensen för Pettersson-interpretationer under närmaste årtiondena. Den kommer inte att bli så ensam som den är just nu.

Höjdpunkt Överlagringen av Barfotasången, en variant på det 9 toner långa huvudtemat och ett marschmotiv i högt stråk är både klartänkt och effektiv (spår 4: 2’50).

Testa också samma manskaps tolkning av den trettonde symfonin.

Erik Wallrup

 

Allan Pettersson: Symfoni nr 14
Norrköpings symfoniorkester
Dirigent: Christian Lindberg
BIS-2230

 

About The Author