Ända sedan Liszts dagar har publiken fascinerats av de stora pianovirtuoserna. Med teknisk skicklighet, musikalisk fantasi och utstrålning lyckades de domptera sina åhörare som få andra musiker. Flera av den tidiga skivålderns pianolegender fick sin undervisning av lärare som i sin tur hade varit elever till de stora tonsättarna. Tanken svindlar: att lyssna till en inspelning med Cortot innebär kanske en inblick i hur det lät när Chopin själv spelade! Opus ger dig här en introduktion till femton sedan länge döda pianomagiker – men vars gärningar kommer att prägla den klassiska musikvärlden en lång tid framöver.

 

Text: Axel Lindhe

 

Sergej Rachmaninov
1873–1943

Mest berömd som tonsättare förstås, men Rachmaninov var även en formidabel pianist. Hans väldiga händer gav honom en enorm räckvidd: 30 centimeter – 13 heltoner – mellan tumme och lillfinger. År 1909 gjorde Rachmaninov sin första turné i USA, och det var inför denna han komponerade sin berömda tredje pianokonsert; ”världens svåraste”. Efter ryska revolutionen emigrerade han för gott till landet i väster och fortsatte turnera som pianist och dirigent.

Rekommenderad inspelning
Rachmaninov: Concertos Nos 1-4; Rhapsody on a theme of Paganini. RCA
Rachmaninov tolkade sin egen musik annorlunda än vad vi är vana att höra den idag. Inte desto mindre ett färgstarkt tidsdokument.

 


”En 198 cm lång bister uppsyn”, var Stravinskys omdöme om landsmannen Rachmaninov. Men skenet bedrar. Denne reslige pianogigant var passionerat förtjust i livsbejakande sysselsättningar som att köra snabba bilar och båtar.

 

 

 Alfred Cortot
1877–1962

Cortot var en mångsysslare som verkade som såväl pianist, dirigent, kammarmusiker, lärare och författare. Hans eftermäle har blivit solkat av hans beteende under andra världskriget, då han samarbetade med Vichyregimen. Som pianist har han framför allt prisats som Chopin- och Schumanntolkare, vilka han med fantasi och rytmisk flexibilitet gestaltade som få andra. Förutom Stephen Hough sällar sig Angela Hewitt och Alfred Brendel till Cortots fanclub.

Rekommenderad inspelning
Chopin: Préludes, Impromptus, m m. EMI
Chopin spelad med en spontanitet och otvungenhet som sällan hörs idag.

 

Edwin Fischer
1886–1960

Om man ska jämföra Fischer med någon annan musiker ligger Furtwängler nära till hands. Likt dirigenten var Fischer en inspirationsmänniska som kunde förmedla känslan av att musiken komponerades i samma sekund som den framfördes. Att lyssna till hans tolkning av Das Wohltemperierte Klavier är en upplevelse – inte bara för det inlevelsefulla spelet – utan också som en påminnelse om hur tolkningsidealen skiftar genom historien. Fischer var även en uppskattad pedagog, bland annat till Alfred Brendel.

Rekommenderad inspelning
Great Pianists of the 20th Century – Edwin Fischer, Vol.1. Philips
Hur ”historiskt inkorrekta” de än må vara – Fischers Bachtolkningar har en förmåga att ta andan ur lyssnaren.


Alfred Brendel om sin läromästare Edwin Fischer: ”Med Fischer stod man i direkt kontakt med musiken. Det fanns ingen gardin som dolde hans själ när han kommunicerade med publiken.”

 

 


Arthur Rubinstein

1887–1982

Polsk-amerikansk pianist som också var känd som världsvan livsnjutare (han talade åtta språk), och för sitt tillmötesgående sätt. Men han kunde vara nedlåtande mot kolleger. Rubinstein behärskade en stor repertoar, men det är framför allt som fenomenal Chopintolkare han har blivit ihågkommen. Han fann sig, till skillnad från många kolleger, väl tillrätta i studion: ”Jag älskar att spela in skivor… det ger mig en känsla av förevigande.”

Rekommenderad inspelning
Chopin. Nocturnes and Scherzi. Naxos Historical.
Rubinstein på sin mammas gata i tolkningar som är i en klass för sig.

 

Wilhelm Kempff
1895–1991

Kempff hade kanske inte lyskraften som hos Horowitz eller Michelangeli, men däremot en sällsynt förmåga att kombinera hjärta och hjärna i sitt musicerande. Lyssna på en Kempff-inspelning och hör hur charm och spontanitet paras med en tydlig, underliggande puls på ett sätt som känns svårslaget. Kempff verkade även som lärare och tonsättare och skrev bland annat fyra operor, två symfonier och en piano- och violinkonsert.

Rekommenderad inspelning
Schubert: Piano sonatas. DG.
Kempff plockar fram Schuberts gripande själfullhet som ingen annan.

 

Clara Haskil
1895–1960

Man kan förundras över att denna rumänsk-schweiziska, vars liv var kantat av sjukdomar, kunde prestera ett spel så präglat av hetta och lidelse. Lyssna exempelvis till hennes makalösa tolkning av Beethovens 17:e pianosonat (”Stormen”). Livet igenom plågades Haskil av stark självkritik och även efter lyckade konserter kunde hon vara otröstlig bakom scenen, och be om ursäkt för sitt ”undermåliga” spel. Haskil var även en uppskattad kammarmusiker och samarbetade med musiker som Casals och Grumiaux. Sedan 1963 arrangeras en internationell pianotävling till hennes minne i Vevey i Schweiz.

Rekommenderad inspelning
Great Pianists of the 20th Century – Clara Haskil, Vol.2
Clara Haskils Beethoven är inget annat än sensationell!


Mozart är kanske den tonsättare Haskil i första hand förknippas med. Men även hennes Beethoventolkningar tillhör bland det bästa som gjorts.

 

 


Vladimir Horowitz

1903–1989

”En tornado som släppts lös från stäpperna”. Så lanserades den unge ryske pianisten i USA i slutet av 20-talet. Redan från början visade den unge titanen en förmåga att elektrifiera sin publik med sin glödande intensitet, skimrande färgrikedom och spektakulära teknik. Efter sju år med utsålda hus ”försvann” han till Schweiz och var borta i tre år. Längre fram i karriären blev det nya frånvaroperioder – och nya bejublade comebacker! (Horowitz märkliga beteende spädde bara på publikintresset). Alltjämt fortsätter denne pianomagiker att fascinera som kanske ingen annan.

Rekommenderad inspelning
Horowitz in Moscow. DG (även dvd på Sony).
En 81-årig Horowitz i strålande form på sin bejublade återkomst till Sovjet 1986, efter 61 år i väst.

 


Horowitz magiska och briljanta tekniska virtuoseri vid tangenterna kunde driva publiken till extas.

 

Claudio Arrau
1903–1991

Som fyraåring överraskade Arrau sin mor med att från minnet spela upp stycken som hon hade övat med sina pianoelever. Ett år senare gav han sin första konsert i Santiago. Arraus spel karakteriserades av upphöjd elegans, parat med makalös koncentration. Han var en oerhört flitig artist som spelade in otaliga skivor, varav flera har fått legendomspunnen status. En av beundrarna var dirigenten Sir Colin Davis som kallade Arraus Liszttolkningar ”unika i världen”.

Rekommenderad inspelning
Liszt: Sonata in B minor m m. Philips.
Liszt-spel i särklass från en musiker som studerade med Martin Krause (i sin tur en elev till Liszt själv).


”När jag spelar är jag i extas; det är vad jag lever för.” (citat av Arrau)

 

Shura Cherkassky
1909–1995

En sen och stadig lunch. Tupplur mellan halv fyra och fem. Bakom scenen väntar fruktkorgen och baljan med te. Fem minuter innan han ska in sätter han sig ner, sluter ögonen och räknar baklänges. När det väl är dags måttas stegen noga så att det är högerfoten som når scengolvet först. Trots sina rigorösa rutiner var denne ukrainare en ingivelsernas man som satte en ära att i aldrig framföra ett verk två gånger på samma sätt. På konserter kunde han chockera dirigenter genom att spela helt annorlunda jämfört med på repetitionen.

Rekommenderad inspelning
80th Birthday Recital. Decca.
Magiskt spel från en pianist som nyss fyllt åttio.

 

Svjatoslav Richter
1915–1997

Fullblodsmusiker med bred repertoar, benhård integritet, makalös teknik och en förmåga att skapa ett fantastiskt ljud ur pianot. Hos Richter var det inte tal om att spela upp någon virtuositet bara för sakens skull och arbetsdisciplinen var legendarisk. Omedelbart efter en konsert kunde han sätta sig vid pianot och öva till långt in på småtimmarna. Var god vän med Prokofjev och uruppförde flera verk av sin landsman.

Rekommenderad inspelning
The Sofia Recital. Philips.
Otrolig. Oförglömlig. Oöverträffad. Richters legendariska liveinspelning av Mussorgskijs Tavlor på en utställning är intensiv och visionär som ingen annan.


Hyllad världen över som en av 1900-talets största. Men som person är den hemlighetsfulle och självkritiske Richter än idag något av en gåta.

 


Emil Gilels

1916–1985

Tillsammans med bland annat Richter en av de första sovjetiska musikerna som framträdde i väst. Gilels kraftfulla ”gyllene sound” kunde förbluffa och överväldiga åhörarna och kom väl till sin rätt i de romantiska pianokonserterna. Förhållandet till hemlandet är än idag omdiskuterat och till skillnad från en del landsmän klippte han aldrig banden till Sovjet. Gilels verkade som professor vid Moskvakonservatoriet, där en av eleverna var den idag så eftersökte Grigory Sokolov.

Rekommenderad inspelning
Brahms: Piano Concertos No 1 & 2. Berliner Philharmoniker/Jochum. DG.
Gilels dynamiska, massiva tonkaskader i dessa konserter är omöjliga att motstå.


Gilels märgfulla anslag och uttryckfulla pianoklang kunde överrösta en hel orkester.

 

Dinu Lipatti
1917–1950

Idag när framgång i hög grad handlar om image, känns det befriande att lyssna till en musiker med så modest framtoning som Lipatti. Som sextonåring gjorde han vid en pianotävling ett sådant intryck på Cortot, att denne stormade ut från juryn då Lipatti endast tilldelats andra pris. Denne rumän hade i sitt spel en förmåga att kombinera finess och stilfullhet med ett bergfast grepp om musikens struktur. Under sina sista år var han svårt märkt av leukemi, men lyckades trots detta göra inspelningar i sitt hem i Genevé.

Rekommenderad inspelning
Dinu Lipatti Collection. Profil.
En samling inspelningar utgivna tidigare i år med anledning av 100-årsminnet av Lipattis födelse, innehållande inspelningar från pianistens hela karriär.

 

Arturo Benedetti Michelangeli
1920–1995

Med smakfullt trimmad mustasch, mörka solglasögon och cigarett i mungipan utgjorde denne italienske virtuos en gåtfull gestalt. Det ryktades att han bar en svart medicinväska intill kroppen de dagar det var konsert. Andra rykten påstod att han hade doktorerat i medicin, var utbildad pilot och att han var ättling till Franciskus av Assisi. Han bidrog själv till myten om sig själv genom sin maniska perfektionism – inställda konserter var legio. Men de dagar allt stämde hade Michelangeli få övermän. Med laserlik precision kunde han med hypersensitiva fingrar få fram musikens minsta byggstenar, och nyanserna han trollade fram i Debussy och Ravel anses än idag oöverträffade.

Rekommenderad inspelning
Rachmaninov: Pianokonsert nr 4, Ravel: Pianokonsert i G-dur. Philharmonia Orchestra / Gracis. Warner Classics.
En klassisk inspelning som ingen pianoälskare bör vara utan.

 

György Cziffra
1921–1994

En del av tjusningen med pianister har alltid varit deras tekniska ekvilibrism. Ingen pianist symboliserade pianospelets akrobatik bättre än ungraren György Cziffra, som med sina fyrverkerier vid tangenterna både förbryllade och fascinerade kritiker och publik. Redan som 5-åring underhöll han publiken med improvisationer och senare i livet lyckades han överleva både nazistisk fångenskap och flera år som politisk fånge i hemlandet. I mitten av 50-talet lyckades han fly till väst där en framgångsrik karriär tog sin början.

Rekommenderad inspelning
Liszt: 10 Hungarian Rhapsodies. EMI.
En oförliknelig virtuos visar här upp hela sitt register i full belysning.



Cziffra i full aktion med sitt karakteristiska läderarmband om handleden. En påminnelse om det hårda straffarbetet han utsattes för under tiden som politisk fånge.

 

Glenn Gould
1932–1982


Han bar överrock och handskar oavsett temperatur, och han använde aldrig en pianopall utan bara en sliten trästol. Förutom sitt excentriska beteende är Gould idag framför allt ihågkommen för sina Bachtolkningar. Men hans djupt personliga musicerande är än idag långt ifrån okontroversiellt, kritikerna menar att han i allt för hög grad lät sin egen personliga uppfattning överskugga tonsättarens intentioner. Redan som 32-åring drog han sig tillbaka från scenen för att istället ägna sig åt inspelningar, komponerande och författande.

Rekommenderad inspelning
Bach: Goldbergvariationerna, 1955. Sony.
Goulds epokgörande tolkning har nyligen kommit i ny lyxutgåva med 5 cd med tillhörande lp, samt en 280-sidig bok.

 

Superpedagogen Neuhaus

Heinrich Neuhaus (1888-1965) var lärare till bland annat Richter, Gilels och Lupu. Hans bok Om pianospelets konst, är mycket mer än bara en lärobok. Förutom många underhållande anekdoter om pianister och tonsättare ägnar sig Neuhaus även åt resonemang om konst, filosofi och allmänna livsstilsråd för en blivande pianist.


Enstöringen som kom in från kylan

Ungraren Ervin Nyiregyhazi började spela piano vid två, och komponerade som fyraåring. Efter att ha inlett en framgångsrik karriär (hyllad bland annat av Arnold Schönberg) började han under 1920-talet dra sig tillbaka från offentligheten, möjligtvis beroende på en skilsmässa (han var gift 10 gånger). I flera decennier bodde han i en liten lägenhet i Los Angeles slum, utan att ens äga ett piano. Till slut, år 1973, övertalades han att ge en konsert i San Francisco. Nyiregyhazis karriär fick en nytändning och han kom att spela in flera skivor för CBS.

 


Här lär du dig mer

För den som är nyfiken på Richter är Bruno Monsaingeons dokumentär Sviatoslav Richter – The Enigma klart sevärd. Monsaingeon har även gjort en film om Gould, med titeln The Alchemist. Nyfikenheten på Gould kan även stillas genom Jonathan Cotts bok, Conversations with Glenn Gould. Horowitz-beundraren bör inte missa dokumentären Vladimir Horowitz – The Last Romantic. Den som vill veta mer om Michelangeli kan läsa boken Arturo Benedetti Michelangeli as I Knew Him av Lidia Kozubek. Rubinsteins karriär skildras i dokumentären Rubinstein remembered. Elisabeth Carrs bok, The Piano´s Last Czar, är en intressant bok om Cherkasskys karriär. Inblick i Arraus värld får man om läser Joseph Horowitz intervjubok med den chilenske gentlemannen, Arrau on Music and Performance. För att nämna några av alla de biografier som finns att läsa om pianolegenderna.

Blogg-tips!

En av guldgruvorna bland all information på nätet är bloggen The Cross-Eyed Pianist, som drivs av den Londonbaserade pianisten och läraren Frances Wilson (bilden nedan). Förutom hennes intressanta funderingar, kan man bland annat ta del av mängder med intervjuer med såväl kända som okända pianister. crosseyedpianist.com

Kirill Gerstein, Ivo Pogorelich, Melvyn Tan, Stephen Hough och Peter Jablonski är några av de artister du har möjlighet att möta på Frances Wilsons blogg.

 


Flygeln– ett precisionsinstrument

En flygel är ett känsligt instrument och kan väga upp emot 600 kilo. Att välja ut ett nytt instrument är en grannlaga uppgift, inte sällan provas ett flertal noggrant innan det slutgiltiga valet görs. På Youtube kan man ta del av ett fascinerande tidsdokument där en belåten Arthur Rubinstein är på besök i ”pianofabriken” och provspelar sin flygel efter en reparation, omgiven av allvarliga män, tidstypiskt klädda i långa rockar. (Sök på Arthur Rubinstein Hamburg).

 


Schnabel – Beethovenpionjären

Pianisternas ”Mount Everest”, kallas de ibland, Beethovens 32 pianosonater. De intar en central ställning i pianorepertoaren och inspelningarna är otaliga. Men ingen pianist har blivit så förknippad med denna musik som Arthur Schnabel (1882–1951). Hans kompletta inspelning av sonaterna var den första i sitt slag, och räknas än idag till en av de ”klassiska” tolkningarna. Schnabel gjorde även mycket för att popularisera Mozarts sonater och den på hans tid okända pianomusiken av Schubert.

 


Divalater I

Inom den klassiska musiken är det väl operasångerskorna som är mest kända för divalater. Men även pianister kan vara påfrestande med sina manér. Exempelvis var Horowitz under senare delen av sin karriär inte lätt att tas med. Kravlistan var lång: Han spelade 1) bara på sin personliga flygel 2) vid konserter i New York endast i Carnegie Hall 3) endast de veckodagar och tidpunkter han själv bestämde (söndagar kl. 16) 4) krävde särskilt möblerade hotellrum, inredda så att de efterliknande hans lägenhet i New York och 5) speciellt tillagade maträtter.

 


Divalater II

I likhet med Horowitz spelade Michelangeli på egen flygel (på turnéer åtföljdes han också av egen pianostämmare). Var inte såväl instrument, luftfuktighet som akustik i oklanderligt skick kunde konserter ställas in. Alternativt kunde publiken få vänta i timmar, allt för att pianoteknikerna skulle få till pianot exakt som Michelangeli ville ha det.

 

”Ibland känner jag att publiken inte är med mig. Då försöker jag förföra den gradvis. Lyckas jag inte med ett stycke, prövar jag ett annat… från ett annat århundrade, med mer spektakulärt spel… Till slut – såvida jag inte är ur form – så har jag publiken med mig.”

Vladimir Horowitz

 

 

About The Author