I alla böcker om operakonstens historia är Claudio Monteverdi (1567-1643) huvudfigur i första kapitlet. Men det är inte han som ”uppfunnit” opera-genren. Däremot vidgade han de musikdramatiska idéerna och stärkte den konstnärliga slagkraften. Carlhåkan Larsén ger dig en introduktion till en i högsta grad levande 450-åring.


Kunskaper om Claudio Monteverdis liv och verk ger de över 100 brev av hans hand som är bevarade. De innehåller resonemang om musikestetik men även diverse praktiska upplysningar. Forskningen har förstås därutöver fördjupat vår kännedom om de sociala miljöerna och den kulturella atmosfären. Tre norditalienska städer bildar den geografiska ramen kring hans liv: Cremona, Mantua och Venedig.


CREMONA – FÖDELSESTADEN

Vi förstår att Monteverdi fick sin första, tydligen gedigna, musikaliska skolning i hemstaden. Kanske tjänstgjorde han som korgosse i katedralen. Vi vet att han debuterade som kompositör redan som femtonåring. Innan han fyllt 20 hann han få ut fyra böcker med egna verk på olika förlag; han var helt enkelt ett underbarn i kraft av sina madrigaler och sakrala tonsättningar. Om man betänker att de flutit ur en ynglings notpenna måste man konstatera att de är tekniskt avancerade. Men Cremona erbjöd knappast den troligen karriärsugne unge mannen en framtid i rampljus. Han ville flytta och hamnade i …


MANTUA – HUSET GONZAGOS HÖGKVARTER

I Mantua mötte Monteverdi en konstälskande miljö med mångsidig hovkultur. Han fick anställning i furstens stab år 1591 eller 1592. I furstens hägn frodades både författare (Torquato Tasso, som skapade korstågseposet ”Gerusalemme liberata”), bildkonstnärer (Peter Paul Rubens från Nederländerna, länge verksam i Italien) och en rad musiker med gott rykte i sin samtid.

I Mantua fortsatte Monteverdi sin förfining av vokaltekniken i madrigalens form och fick uppleva den explosivt slösaktiga hovteatern, där ett gäng av den italienska kulturens bästa artister medverkade. Regenten Vincenzo I, känd för hänsynslös brutalitet och besinningslös praktkärlek, tog Monteverdi i anspråk – först som instrumentalist, senare som sångare och musikleverantör. Den unge musikern torde ha hoppats på ytterligare befordran, till chefsposten ”maestro di capella”, men den skulle dröja.

Monteverdi visar sig i ett brev rakt på sak i sin reserverade attityd till fursten, även om ordalagen kan verka ödmjuka: ”/…/ mitt brev har inget annat syfte än att be Ers Nåd ge order om utbetalning av min lön, som nu är innestående sen fem månader”.

I Mantua fick Monteverdi även skriva sina första operor. En av dem är bevarad: ”L’Orfeo”, tillkommen i karnevalstid 1607. Stoffet var välbekant från grekisk mytologi – redan Monteverdis föregångare, Jacopo Peri i Florens, hade använt det i sin ”Euridice”, avsedd som nöje vid ett kungligt bröllop år 1600, då Henri IV av Frankrike gifte sig med Maria av Medici.

Är det här Monteverdi? Det är iallafall en av teorierna som har lanserats när det gäller motivet till Domenicco Fettis målning Ritratto di un attore.

Orfeusgestalten var direkt förknippad med musik: ”Orfeus sjöng; vid lutans toner / fjällens snöbetäckta zoner / sänkte sig för skaldens sång” heter det hos Shakespeare. Monteverdis noter redovisar ingen komplett orkestersats, däremot uppgifter om vilka instrument som fanns till hands. Utifrån det materialet har nya tiders musiker fått skapa egna uppförbara versioner. Skillnaderna mellan olika uppsättningar eller inspelningar varierar därför avsevärt i detaljerna. Numera talar man knappast om ”autentiska” tolkningar, det vore förmätet. Men man bör vara, som det heter, ”historiskt informerad”.

Lyssnaren märker naturligtvis att det ligger sekler och dagar mellan nu och då. Men tidsavståndet fascinerar mer än det fjärmar. Man kan inte annat än beundra upphovsmannens geni.

Hos Monteverdi finns inget skrivbordsmässigt, inga longörer. Scenerna är korta och effektiva, de instrumentala mellanspelen i form av ritorneller eller sinfonior likaså. Växlingen mellan solosång och körinslag ger dramatisk puls. Rollen som Orfeo kulminerar i andra akten. Efter Eurydikes plötsliga död vibrerar hans stämma av sorg och förtvivlan, rösten liksom huttrar.

I samband med ett tronskifte i huset Gonzago avskedades Monteverdi. Han vistades åter en kort tid i Cremona. Men det förvånar inte precis att en sådan kreativ begåvning hade en än mer lysande framtid att vänta, i …


VENEDIG – DEN STRÅLANDE LAGUNSTADEN

Staden var inte bara karnevalarena utan ett eldorado för högsta musikkultur, uppburen av sin praktfulla katedral San Marco och en prunkande aristokrati. Här fulländades Monteverdis framgångar, han kom att kallas ”Il divino Claudio” av en respektfull omvärld. Nu tillkom verk som (så småningom) definitivt placerade honom i ett Minnets Tempel (Hall of Fame) för kompositörer. I San Marco innehade han befattningen ”maestro di capella” och bidrog med sina sista operor till Venedigs första storhetstid som operacentrum. Operakonsten tog steget från akademiskt experiment till inbjudande folklighet. Från högreståndsnöje för antikvurmare till allmän glädjenytta.

 

»Med sina sista operor bidrog han till Venedigs första storhetstid som operacentrum. Operakonsten tog steget från akademiskt experiment till inbjudande folklighet.«

 

Av de tre sista verken finns två bevarade. ”Aeneas och Lavinias bröllop” har försvunnit. Stoffet till den fanns i Vergilius epos om Roms historia. Brudparet i fråga var anföräldrar till Romulus och Remus, den eviga stadens grundläggare.

”Odysseus återkomst” hör till samma ämnessfär. Här ligger Homeros epik bakom – den mångförslagne kungens dramatiska färd hem till Ithaka från trojanska kriget och den ännu mer dramatiska upplösningen, när den försvunne kungen återkommer. Stycket var avsett för Teatro San Cassiano, den första offentliga operan i Venedig, och uruppfördes 1640. Det hade således att räkna med en annan publikstruktur än tidigare.

I dessa offentliga teatrar kunde vem som helst (som var stadd vid kassa) köpa biljett och njuta sång och spel, helst sång, och otvunget sällskapsliv i logerna, om man för ögonblicket inte var musikintresserad. Teatro San Cassiano följdes snart av en rad liknande etablissemang. Ett starkt publikintresse innebar ett genombrott för operakonsten, som odlades under karnevalssäsongerna. Det gravallvarliga antikiserandet kompletterades med komik – precis som i Shakespeares dramer med roliga dödgrävare och kluriga narrar. Antalet musiker begränsades av kostnadsskäl, men häpnadsväckande scentekniska effekter och apparater tog allt större plats på barockscenerna.

Den sista och märkligaste av Monteverdis operor, ”Poppeas kröning” premiärspelades 1643. Ett gränsöverskridande verk och en milstolpe i operahistorien. Vad librettisten Busenello satte samman överskred gängse moralgränser: organiserad kriminalitet råder, dygden segrar inte. Den maktberusade kejsar Nero förskjuter sin gamla gemål och äktar kurtisanen Poppea. De bägge sjunger i finalen en epokgörande, hisnande kärleksduett. Någon hämnare tycks inte vänta i kulissen. Detta efter en syndaflod av rävspel, konspirationer och mordanslag. En som stryker med är filosofen Seneca. Levande människor, inte mytiska hjältar, står i fokus, skildrade med förtjänster och svagheter och psykologiska komplikationer.

 

»Levande människor, inte mytiska hjältar, står i fokus, skildrade med förtjänster och svagheter och psykologiska komplikationer.«

 

RENÄSSANS- ELLER BAROCKTONSÄTTARE?

Claudio Monteverdi vördades långt bort i Tyskland och England redan under sin livstid. Men historien kräver förnyelse, man stoppade undan verken utan att dock glömma upphovsmannen. Och så som Mendelssohn återupptäckte Bach, så fick Monteverdis musik nytt liv tack vare forskare och praktiker från 1800-talets slut.

När man prövar att inordna Monteverdi och hans verk i ett kronologiskt stilperspektiv uppstår en viss villrådighet: hör han till renässansen eller till barocken? Det finns argument för båda alternativen. I handböcker och lexika lutar det oftast åt tidig barock. Men som musikalisk människoskildrare är han en företrädare för det man kallar renässansen. Det mest salomoniska svaret blir alltså: bäggedera. För själva musikupplevelsen spelar etiketteringen hursomhelst ingen större roll.

Carlhåkan Larsén

 

Sir John Eliot Gardiners grundande av Monteverdikören år 1964 innebar ett automatiskt uppsving för den italienske tonsättaren.

 

MONTEVERDIOPEROR I SVERIGE

Kungliga Operans uppsättning av ”Odysseus återkomst” 1965 var den första Monteverdi-operan på en svensk scen. ”Orfeo” presenterades därefter på Drottningholmsteatern (1966) och ”Poppeas kröning” följde på Stora Teatern i Göteborg 1970. De tre operorna framfördes i svit på Drottningholmsteatern säsongerna 2007-2009. En ”Orfeo” i moderniserad klangdräkt gjorde våren 2015 succé på Wermland Opera. I rollen som La Musica: den melankoliske popsångaren Moto Boy.

Birgit Bidder och Oskar ”Motoboy” Humlebo i Wermland operas L’Orfeo våren 2014. Foto: Mats Bäcker

EN “RING” FÖR TIDIG MUSIK

Monteverdis ”trilogi” har på sitt sätt blivit den tidiga musikens Nibelungenring. Exklusivt och annorlunda – öppet för om- och nyskapande inom den generösa ram som källmaterialet erbjuder. Nicolas Harnoncourt visade vägen på 1960-talet med sina uppsättningar på Zürichoperan. Han och John Eliot Gardiner är idag galjonsfigurer när det gäller Monteverdi-inspelningar. Det råder ingen brist på Monteverdimusik – inte minst madrigaler. Barocken är fortfarande populär. Vivaldi och Albinoni har ju rang av schlagerleverantörer.

Christopher Ainslie som Ottone och Malin Christensson som Drusilla i L’Incoronazione di Poppea på Drottningholms Slottsteater (2009).

 

MER ÄN OPERA

Monteverdis produktion vid sidan av operorna är väl värd att upptäcka. Här några av de mest betydande verken.

”Lamento d’Arianna”: en gripande klagosång, det enda fragment som bevarats av operan Mantua från 1608.

”Il Combattimento di Tancredo e Clorinda”: en dramatisk madrigal med motiv från 1200-talets korstågstid.

Maria-vespern: ett förnämt prov på Monteverdis stora kyrkomusikaliska produktion.

”Selva morale e spirituale”. Ett annat prov på sakral musik för San Marco.

Madrigaler: nio böcker med folkspråkliga körsånger, oftast profana, kanske med instrumentalt ackompanjemang, till texter i skiftande ämnen – vilket framgår av titeln på samling nr 8: ”Madrigali guerrieri ed amorosi” (”Sånger om krig och kärlek”).

 

About The Author