”På sångens vägnar” kallar Lennart Hedwall sin senaste bok. Den är mycket omfångsrik (575 sidor) och har två huvudärenden. Där finns en gedigen inventering och värdering av svensk sångrepertoar från gustavianskt 1700-tal till uppsaliensiskt 1920-tal. (Andra forskare, som Axel Helmer och Ola Nordenfors, har gjort liknande grävinsatser i andra tidssektorer.)

Det andra angelägna ärendet gäller den lödiga romansproduktionens framtida liv i musikkulturen. Författaren talar ”på sångens vägnar”, han vill inte se denna musikskatt arkiveras och förtvina. De stackars romanserna har redan tidigare haft bekymrade banérförare i vårt land. Men varningarna behövs ännu och ropen på renässans må skalla på nytt. Sverige har ju dessutom rader av sångare, fullt kapabla att ta saken på allvar. Man behöver ju inte åberopa givna operaidoler som Birgit Nilsson och Jussi Björling. Det går bra att plocka en fräsch bukett med Kerstin Avemo, Camilla Tilling, Karl-Magnus Fredriksson och Olle Persson. Etcetera.

Vad man kunde önska sig vore en parallell till nutidens framgångsrika genre ”Tidig musik”, där den mänskliga rösten i kammarformat står i fokus. ”Voces intimae” vore ett nygammalt anrop.

Carlhåkan Larsén

 

About The Author