Då: Angelica, en långhårig mezzosopran. Nu: Adrian, en korthårig mezzosopran. När Rosenkavaljeren har nypremiär på Kungliga Operan görs det med en sångare som har bytt kön sedan operan spelades förra gången. Möt Adrian Angelico, operasångaren som äntligen kan spela rollen som sig själv.

TEXT BO LÖFVENDAHL – FOTO STIG B HANSEN

Adrian Angelico stegar runt med värja vid sidan och kurtiserar Elin Rombo och Malin Byström. Det är intensiva repetitionsveckor i Kungliga Operans lokaler vid Gäddviken inför nypremiären på Christof Loys detaljrika produktion av Rosenkavaljeren från 2015. ”Ich bin dein Bub”, sjunger Octavian, mezzosopran och 17-årig greve: ”Jag är din pojke”.

Byxroller brukar man kalla sådana ynglingaroller som Octavian i Rosenkavaljeren, Cherubin i Figaros bröllop och Kompositören i Ariadne på Naxos; de är skrivna för kvinnoröster och spelas i allmänhet av kvinnor.

I allmänhet. Denna Octavian vann under namnet Angelica Voje två priser vid Drottning Sonjas prestigefulla sångtävling i Oslo 2009, iklädd urringad, gul aftonklänning. I vår sjunger han för första gången sin drömroll Octavian i Rosenkavaljeren, och nu heter han Adrian Angelico.


Rosenkavaljeren-rep med Malin Byström i Kungliga Operans lokaler i Gäddviken.

 

För bara drygt ett år sedan kom Angelica offentligt ut som Adrian, i samband med ett inslag i norska tv-nyheterna. Det blev så mycket lättare än han hade kunnat föreställa sig, berättar Adrian Angelico efter dagens repetition:

– Jag blev så glad att jag nästan inte kan prata om det. Om jag inte hade varit operasångare hade jag låtit operera mig för länge sedan, men jag var ju rädd att det skulle påverka min karriär.
När han fick sina första mansroller på scenen kändes det som en stor frihet:

– Under några enstaka ögonblick fick jag känna mig som mig själv. Även backstage gick jag omkring och var Cherubin. Det andra kallar ”byxroller” är vanliga roller för mig. När jag sjunger Carmen är det en kjolroll, som jag gör med peruk och lösbröst. Och det har jag inget emot, om det är en bra uppsättning. Jag har ju en viss vana efter att ha spelat kvinna i hela mitt liv.

 

»Det andra kallar ’byxroller’ är vanliga roller för mig.«

 

Adrian Angelico föddes i nordnorska Tromsø, med delvis samisk släkt; han får rösta i sametinget, talar lite nordsamiska och har haft en samisk kolt från Karesuando. Fast den har nu systern fått – det är ju en damkolt.

Men han växte upp i Oslo, där föräldrarnas musiksmak var det som gällde: Metallica, Black Sabbath, Queen och Pink Floyd. Han gick musik-, dans- och dramalinjen på Hartvig Nissens skole – skolan som numera är känd i hela världen från tv-serien Skam.

– Först tänkte jag bli musikalartist. Jag sjöng i ett Abba-coverband och började lyssna på musikaler som Phantom of the opera och Miss Saigon. Och jag minns när pappa sade: du sjunger inget av Metallica längre?

Opera började droppvis komma in i hans liv. Men underkänt matematikbetyg gjorde att Adrian inte var behörig att studera på operahögskolan i Oslo, fast så småningom lyckades han ändå komma in vid Royal College i London och senare operastudion i Zürich. Det dåliga mattebetyget har sin förklaring: Adrian lider av dyskalkyli, siffrornas motsvarighet till dyslexi. Den yttrar sig inte som svårigheter att läsa bokstäver utan att känna igen siffror, och dessvärre hänger detta också ihop med förmågan att läsa noter. Men Adrian har lärt sig hantera de komplikationerna.

– Noterna ser jag som en ljudvåg, och jag lär mig väldigt fort.

Genom operakonsten fick den unge Adrian en hjälp att förstå sig själv.

– Jag såg filmen Farinelli, om den berömde kastraten, när jag var 14 år. Det blev en uppenbarelse! Jag kände att det fanns något i den som handlade om mig. Farinelli hade ett vemod, ett slags sorg som jag kände igen mig i men inte kunde sätta ord på. Det var då jag började känna att det var något särskilt med opera. Plus att Freddie Mercury älskade opera!

– Så jag blev helt besatt av kastrater och läste allt jag kom över. Farinelli blev min identitet. Jag hade bilder av Farinelli hemma, och filmen såg jag minst 50 gånger. Jag visste att det fanns något som jag delade med kastraterna men inte kunde sätta fingret på.

Han blev också intresserad av kastraternas sångteknik. Adrians första sånglärare lät honom bara lyssna på äldre operasångare – ingen som var född efter Pavarotti.

– Jag läste biografier om alla. Tito Gobbi var en av mina första idoler. Jag tyckte också om Callas, men det handlade nog mer om förståelse och tolkning. Och Birgit Nilsson – hon var en av de nyare.

Under och efter studierna sjöng Adrian (under namnet Angelica) roller som Poppea och Den listiga lilla räven – men också den skäggprydda kvinnan Baba the turk i Rucklarens väg och den könsöverskridande markisinnan de Merteuil i Francesconis Kvartett.

Hur gick det till när du tog steget och började kalla dig själv för man?

– Det var när jag sjöng på Covent Garden i La traviata med Marc Minkowski. Jag var Flora och hade omfångsrik 1860-talskjol: den kvinnligaste versionen av mig som någonsin har funnits! Under den perioden använde jag också en massa smink, hade höga klackar och korta kjolar – som om jag ville bevisa något. Men det var liksom sista krampen. Plötsligt sade jag bara nej. Jag gick från superfeminin till motsatsen och skrev på Facebook att jag egentligen är en man.

 

»Plötsligt sade jag bara nej. Jag gick från superfeminin till motsatsen och skrev på Facebook att jag egentligen är en man.«

 

Mottagandet från vännerna var otroligt uppmuntrande, men sedan började en mer komplicerad process.

– Jag är väldigt öppen med att jag har tagit bort brösten. Men jag har inte velat genomgå hormonbehandling, trots att de försökte övertala mig. Då skulle min kastratröst försvinna, och i den ligger min identitet. Jag använder sällan ordet transperson, jag känner mig mest som en modern kastratsångare. Min volym är som hos en kastrat och jag sjunger som en kastrat med fullt register – inte i falsett, som manliga kontratenorer gör.

Och framtiden?

– Jag tänker mig att sjunga ganska många Octavian och Kompositören. Det är väldigt stora roller men vet jag att jag klarar dem, både fysiskt och psykiskt. Rösten har blivit kraftigare och djupare, stämman är robust. Så småningom kanske det blir kjolroller som Eboli i Don Carlos eller Ulrica i Maskeradbalen. Men framför allt tycker jag någon ska skriva en modern opera med en väldigt feminin homosexuell man i huvudrollen!

Kastraterna var sin tids popstjärnor och då ansågs det manligt att sjunga med ljus röst. Deras tid är också Adrians favoritepok. Hans idoler hör i allmänhet hemma i 1700-talet och har alla drag av besatthet: statsmannen Struensee, sjöhjälten Tordenskjold, Gustav III. Han läser allt om dem och betraktar sig som en grav historienörd, särskilt när det gäller militärhistoria. Och det intresset ger också utrymme för sceniska gester: Adrian har ägnat mycket tid åt historiska rollspel, där han dessutom sytt många av kostymerna själv. Men rollen som Angelica har han lämnat för alltid.

 

FAKTA

Namn Adrian Angelico
Född i Tromsø som Angelica Voje
Bor i Oslo med katterna Amadeus (devon rex) och Christa (sphynx – döpt efter Christa Ludwig)
Aktuell som debuterande Octavian i Richard Strauss Rosenkavaljeren på Kungliga Operan 26 maj–10 juni. Våren 2019 som Octavian på Oslo-operan samt Cherubin på Göteborgsoperan.

 

 

 

About The Author