2018 har varit hundraårsjubileumsår för Birgit Nilsson, Sixten Ehrling och Leonard Bernstein. Men det är inte slut än. Den 26 oktober är det dags för näste gigant – körlegenden Eric Ericson.

När Birgit Nilsson dog talades det om en röst som tystnat. Kördirigenten Eric Ericson hade inte en röst, han hade många stämmor till sitt förfogande, hette det i en nekrolog. Hundratusentals svenska sångare sjöng i hans anda – det svenska körundret.

Än idag syrsätts den svenska sången av den andan – många minns fortfarande personen och körledaren Eric Ericson – ”Körkarlen” kallad – och han vidareförde sina erfarenheter genom en aldrig sinande pedagogisk insats. Man har räknat ut att Ericson under sin tid som lärare på Musikhögskolan i Stockholm undervisat cirka 1500 kördirigentelever.

Vad var hemligheten eller kärnan i Eric Ericsons konstnärliga verksamhet?

Vi frågar en viktig profil i svenskt körliv under många år, professor Folke Bohlin, som stod Ericson nära under dennes långa period i Uppsala – som repetitör och vicedirigent, idékläckare och konferencier. Eric Ericson ledde Orphei Drängar i 40 år, till en ny nivå och till internationell respekt på manskörsområdet.

– När han spelade stämmorna på piano vid en repetition slogs man av att det klingade så märkvärdigt vokalt, så nära just körsång som det bara går. På det viset blev han samtidigt en engagerad lärare och instruktör.

Folke Bohlin menar att det annars inte var något spektakulärt med hans gestik.

– Som dirigent använde han små rörelser och hade ingen tanke på att glänsa med vidlyftiga och yviga manér på estraden.

Applåder var likgiltiga för Eric Ericson minns Folke Bohlin.

– Han lät musiken tala. Koncentrationen kring den var det viktigaste. Visst kunde han vara noga med textuttal och sådant, men tankeinnehållet i en tonsatt dikt eller text kom i andra hand, det var sekundärt. Hans mål och hans metod var att tolka musiken.

– Själv var han snarast tillbakadragen, kanske till och med opersonlig. Det var svårt att komma honom in på livet.

När Eric Ericson formades efter andra världskriget blev han delaktig i modernisternas framgångar. ”Måndagsgruppen” – Karl-Birger Blomdahl, Sven-Erik Bäck och Ingvar Lidholm (med flera) behövde honom! Radiokören och Kammarkören studerade in kompositioner, som tvingade dirigenten att lösa nya problem i fråga om harmonik, intonation med mera. Ericson gav sig i kast med detta och lyckades höja nivån på sina elitkörer. Men det gick inte utan möda. Om instuderingen av Lidholms ”Laudi” yttrade sig dirigenten själv: ”Vi höll på ett halvt år med att försöka få fason på den svåra sjätte takten i första satsen. Jag minns hur vi suckade över alla svåra intervall.”

I sinom tid skedde emellertid en allmän höjning av svenska körers prestationsförmåga. Den är fullt märkbar än idag.

»Körkarlen« hittade en avväpnande enkel och tidlös formulering angående den konstnärliga drivkraften: »Jag gillar musik«.

Carlhåkan Larsén

 

Helgen 26-28 oktober uppmärksammas Eric Ericsons hundraårsdag på de orter där han framför allt verkade. Fram med kalendern och boka in en eller flera av nedanstående konserter:

26 okt Uppsala universitets aula med Orphei Drängar och Uppsala Akademiska kör
26 okt Eric Ericsonhallen med Mikaeli kammarkör
27 okt Cassels konserthus i Grängesberg med Orphei Drängar.
27 okt Stockholms konserthus med Eric Ericsons Kammarkör och Radiokören
28 okt Eric Ericsonhallen med Orphei Drängar och Adolf Fredriks Gosskör

 


Eric Ericson något år före sin död år 2013.

About The Author