Drygt 700 kvinnor har sjungit ut om övergreppskulturen i kulisserna. Men vad händer nu? Höstens upprop var inte första gången operasexismen debatterades och operalitteraturen svämmar över av förlegade ideal. Opus har samlat röster från olika delar av operabranschen för att hitta möjliga vägar framåt efter metoo.

TEXT: JOHANNA PAULSSON & BO LÖFVENDAHL
ILLUSTRATIONER: REBECCA ELFAST

Vittnesmålen är många och svindlande. Det rör sig om alltifrån manliga motspelare som tagit sig friheter på scen till uppburna dirigenter som krävt sex. Bättre blir det knappast av att operalitteraturen i sig cementerat liknande mönster genom århundraden.

– Regissörerna är oftast män och de ser världen med sina glasögon. Men också vi kvinnor har lärt oss att se världen med manliga glasögon. Jag tror det viktigaste med metooupproret är att killarna faktiskt inte har förstått att det var ett så stort problem förut. En kompositör som Mozart är rätt bra på att känna in sina kvinnoroller, men det går inte att komma ifrån att vi ofta tvingas se konstverket genom en man, säger mezzosopranen Anna Larsson.

Ändå hör hon till dem som gärna försvarar en äldre repertoar med ”utskällda 1800-talskompositörer” som Wagner, Verdi och Puccini.

– Deras stora kvinnoporträtt glömmer man ju aldrig. I diskussionen om kvinnor på scenen som blir offer och dör, är det viktigt att komma ihåg att det är dem man identifierar sig med, säger hon.

VÄXLANDE TRENDER

Metoo har av allt att döma redan satt sina spår. På exempelvis Teatro del Maggio i Florens spelas just nu ”Carmen” med ett nytt slut, där man valt att låta Georges Bizets hjältinna döda sin svartsjuke beundrare Don José istället för tvärtom.

– Precis just det gjorde Åsa Melldahl med ”Carmen” för nästan tjugo år sedan, utbrister Stefan Johansson på telefon och syftar på Parkteaterns uppsättning 2001.

Han gick i pension med ”Aniara” på Malmö Opera i fjol, men har ett långt teaterliv bakom sig som regissör och dramaturg. Trender kommer och går även på operascenen, menar han. Men en historisk blick behöver inte hindra nyskapande. Tvärtom. 

– För att uppnå intressantare tolkningar av de mest ikoniska operaverken behövs en mångfald av konstnärliga uttolkare med olika bakgrund. Större bredd bland dem som tar sig an klassikerna.
Något generellt svar på hur man bör förhålla sig till operalitteraturens mest problematiska företeelser från en svunnen tid är svårt att hitta. De flesta som Opus varit i kontakt med verkar vara eniga om att man får ta sig en hel del friheter i tolkningar av äldre verk.

– Nu är det många som återigen vill att teatern ska vara uppbygglig och att den ska vara ett ”safe space”, ett tryggt rum, säger Johansson och konstaterar att synen på teaterns uppgift tycks växla periodiskt.

– När jag, Hilda Hellwig, Suzanne Osten och andra började göra teater på 60–70-talen skulle teatern vara ett osäkert rum, där publiken blev befriad från sina fördomar. Men det är konsten som ska vara osäker, inte teaterns arbetsmiljö, betonar han.

 

»Det är konsten som ska vara osäker, inte teaterns arbetsmiljö.«

 

2012 blev det en stor debatt om operasexism, efter att Expressens kritiker Gunilla Brodrej hade riktat kritik mot Göteborgsoperans uppsättning av Sjostakovitjs ”Lady Macbeth från Mtsensk” (där ett kylskåp spelade en viss roll), vilken hon upplevde som kvinnofientlig. Det infekterade efterspelet blev en Facebooktråd, där en person föreslog att Brodrej behövde ett ”rejält kylskåpsknull”.

– Ju mer man ser på en operascen desto mer framträder det här mönstret. Tydligen finns det, eller i alla fall fanns, strukturer inom operahusen som gör att man väljer en viss estetik och att män som odlar den här sortens scenspråk får operera på våra scener. Det finns ju ett missnöje med det, kvinnor skruvar på sig, säger Brodrej.

Samtidigt tror hon inte att lösningen är så enkel som att rensa bort problematiska operor eller hitta på ”lyckliga slut”.

– Det där handlar ju om någonting mycket djupare, om strukturer och om vem som har makten, bäst betalt… Det är ett mycket större problem och sammanhang som man måste attackera. Men det är klart att varje gång man sätter upp ett verk på en scen så måste man ju fråga sig varför man vill berätta just den historien. Det behöver inte nödvändigtvis säga något om Sverige i dag. Jag tror ju på den mer mystiska dimensionen av konsten, att man kommer in och upplever något som kan vara ogripbart eller ofattbart, säger Brodrej.

 

»Varje gång man sätter upp ett verk på en scen så måste man ju fråga sig varför man vill berätta just den historien.«

 

ROLLER SOM ENGAGERAR

Sopranen Kerstin Avemo vill gärna lyfta fram att operakonsten inte alls har någon skyldighet att visa upp en idealtillvaro.

– Vi måste ju skildra människor och händelser på ett sätt som engagerar. Inte som någon sorts sedelärande berättelser, säger Avemo, som har haft stora framgångar i rollen som den mångfasetterade Lulu i Alban Bergs opera.

– Hon är verkligen inget objekt. Det är hon som är subjektet i operan: hon är förtvivlad, hon ljuger, hon är oskuldsfull, hon är fruktansvärt expansiv på sexuella planet, hon har alla de här sidorna. Roller som lyckliga bondflickor kan ju kännas lite platta i jämförelse.

Tror du Violetta i ”La traviata” skulle skriva på metoo?

– Nej det tror jag inte. Det är ju en del av hennes undergång att hon inte förstår. Hon dömer sig själv. Det finns en otrolig feministisk kraft i de här operaporträtten. Så är det ju med Tosca också. Även om alla runtomkring är män och operan skildrar en enormt manlig värld är det henne hela publiken identifierar sig med. Jag tror inte att de flesta män som ser Tosca identifierar sig med Scarpia. Och garanterat inte med Cavaradossi. Subjektet är Tosca. Och Violetta. Och Lulu. Ingen annan. Det är hon som dör på slutet. Det är hennes liv, säger Avemo.

Men skulle de inte vara lika starka som berättelser om de överlevde?

– Nej, det är precis som passionsberättelsen, om Jesus. Kristendomen skulle vara rätt tandlös om han inte hade dött. Jag menar att det är det som gör att vi träffas av det. Att det blir ett liv som har ett slut, det går från liv till död.

Avemo påpekar också att i flera äldre operor kan rollistan ofta bestå av tolv män och en kvinna.

– Det är som med smurfarna. Det finns bara en tjej – hon heter Smurfan – och alla de andra smurfarna har olika grejor som de är intresserade av och som kännetecknar dem: Glasögonsmurfen och Gammelsmurfen och så vidare. Men hennes egenskap är att hon är tjej. Alla som har funktioner är män. Den enda funktionen en kvinna kan ha är att vara kvinna, säger hon.

2015 orsakade en iscensättning av Rossinis ”Wilhelm Tell” på Royal Opera House i London uppståndelse på grund av en scen där en grupp soldater våldtar en ung kvinna. Efter premiärkvällens starka publikreaktioner med burop försågs föreställningen med en varningstext om naket innehåll och sexuellt våld.

– Konst ska visa oss alla sidor av livet, och vi måste också kunna hantera de mörkaste och mest problematiska aspekterna av människan. Kampanjen mot “Wilhelm Tell”-uppsättningen var just ett försök att undertrycka ett samtal om det metoo har lärt oss att vi behöver prata högt om, säger Kasper Holten som då var operachef i London och fick stå till svars för uppsättningen.

Du sätter själv upp ”Rigoletto” på Malmö Opera i vår. Hur tänker du som regissör kring övergrepp på scen?

– ”Rigoletto” var på något sätt ett metoo-statement långt före metoo. I berättelsen framställs tydligt att hertigen är en cynisk man, som tar sig rätt att utnyttja andra människor som han behagar. Det är viktigare än någonsin att spela ett sådant verk så att det visar oss hertigen som han är och konsekvenserna av hans handlingar.

– Om vi gör Don Giovanni till en oproblematisk karaktär är vi medskyldiga till att sprida en föråldrad, oacceptabel kvinnosyn. Men konst kan hjälpa oss att förstå människans natur och vi får inte låta bli att intressera oss för ”skurkarnas” inre. Om vi gör dem schablonmässiga och förenklade går vi miste om chansen att lära oss vad som kan få människor att begå brott mot varandra, säger Holten.

 

»Om vi gör Don Giovanni till en oproblematisk karaktär är vi medskyldiga till att sprida en föråldrad, oacceptabel kvinnosyn.«

 

»MÄN BLIR MER LYSSNADE PÅ«

I Stockholm, Malmö och Göteborg hölls sista helgen i januari manifestationskonserter med en rad namnkunniga operasångerskor. Bland annat hade betjänten Leporellos uppräkning av Don Giovannis kvinnoerövringar i ”Katalogarian” ur Mozarts ”Don Giovanni” ändrats till en förteckning över metoo-uppropen.

– Till slut kokar det ändå ner till att vi måste få in fler kvinnliga regissörer, fler kvinnliga dirigenter och fler kvinnliga kompositörer för att ändra vårt perspektiv inom konsten, säger mezzosopranen Katija Dragojevic, som medverkade i Stockholmskonserten.

Dragojevic talar om tendensen att man ofta lyssnar mer på manliga kolleger.

– Det känns ibland som om det står en stor inrökt gammal oxblodsfärgad skinnsoffa mellan mig och mitt konstnärliga professionella utövande som gör mig helt galen! Det är ju så klart sju resor värre om man blir överfallen och insläpad i en garderob, men att bli osynliggjord är också ett enormt problem, då jag ser det hända i var och varannan produktion. Det är också värt att nämna, säger Dragojevic.

Hon gjorde titelrollen i Benjamin Brittens opera ”Våldtäkten på Lucretia” på Oslooperan 2011. En uppsättning som hon beskriver som extremt lyckad ur ett metoo-perspektiv.

– Thaddeus Strassberger som regisserade den var fantastiskt klok och hänsynsfull. Vi samtalade väldigt mycket, kanske mer som man gör inom teatern. Han frågade verkligen alla: ”är du bekväm med det här?” Det fanns en otrolig medvetenhet i att ta hand om oss som skulle göra de här scenerna. Han var så bra på att skapa en trygghet i gruppen.

– Man kan inte säga att nu ska vi sluta gestalta övergrepp mot kvinnor på operascenen. De berättar ju också någonting om hur vår tid har sett ut och ser ut och de historierna finns av en anledning. Men man måste få med alla jobbiga detaljer och nyanser i det. Hur gestaltar man en Don Giovanni? Är det han som blir hjälten i allas ögon på slutet? Eller är han en patetisk störd individ som behöver hjälp?, säger Dragojevic.

BEHOVET AV TYDLIG REGI

På operascenen måste det alltså finnas konstnärligt utrymme att visa även chockerande och våldsamma scener om det är nödvändigt för historien. Men sångarna ska förstås kunna känna sig trygga även i utsatta roller. Tenoren Joachim Bäckström har gestaltat en rad musikaliska våldsmän och våldtäktsmän som hertigen och Don José. Han tycker att det är viktigt att obehagliga scener är ordentligt koreograferade.

– Det vill säga att man gemensamt med motparten och regissör lägger upp ett schema för hur grepp och slag ska genomföras för att alla ska känna sig trygga och bekväma. Jag vill inte att min motpart ska behöva känna minsta obehag. En koreografi förhindrar också möjligheten för att någon ska gå över gränsen, vilket kan bli fallet om en scen får improviseras fram, säger Bäckström.
Tove Dahlberg är både sångare och forskare. I sin pågående avhandling undersöker hon operasångarens konstnärliga handlingsutrymme utifrån teorier om genus, makt och normer.

– Vi måste komma ihåg att det vi gör på scen är med och formar normerna i vårt samhälle. Vi tror kanske att det vi gör inte har så stor betydelse men det har det, säger hon.

2014–2017 var hon också ordförande för Sångaravdelningen i Teaterförbundet för scen och film, men hon har inte märkt mycket av den här diskussionen på det fackliga området förrän i höstas.

– Jag tror det handlar om tystnadskulturen som har rått tills nu. Det är ofta så att kvinnor som berättar inte blir trodda. Det är så mycket som är skambelagt och man orkar kanske inte ens erkänna för sig själv att någon gått över gränsen. Metoo har betytt mycket och det är många gamla sår som nu rivits upp, säger Dahlberg.

Hon påpekar att det för sångare ofta handlar om osäkra anställningsvillkor. Den som är besvärlig kan råka ut för att inte få vidare kontrakt.

– I praktiken är varje repetition en provsjungning. Det gör ju att man drar sig för att påtala oegentligheter. Jag har själv blivit utsatt av en gästdirigent utomlands som kom in i min loge när jag var ensam. Han tog i mig och började kyssa mig, jag var helt oförberedd. Mina kolleger sade att jag inte var den första han hade varit på. Jag gick till ledningen och berättade och de sade att det var ju tråkigt men de kunde tyvärr inte göra någonting eftersom dirigenten var så viktig för huset, berättar Dahlberg.

EN NY INRE KULTUR

Kungliga operans chef Birgitta Svendén, som själv har en bakgrund som sångare, tycker att det mest påtagliga efter metoo är att samtalet även kommit att handla om hur den inre kulturen på arbetsplatsen ser ut.

– Det är inte bara sexuella trakasserier vi behöver skärskåda, utan också många andra typer av trakasserier, maktstrukturer, härskarteknik och mobbning. Och det gäller inte enbart mellan man och kvinna utan kan förekomma var som helst i olika relationer och på olika nivåer inom en arbetsplats.

Tror du det blir lättare att göra något åt sådant från och med metoo?

– Ja det tror jag. Här tycker jag vi har fått bra stöd från vårt departement. Efter en anmälan som följts upp med en utredning ska vi kunna ta beslutet att avsluta en anställning eller ett kontrakt. Är det riktig allvarligt kan det bli polisanmälan. Men jag tror ändå att vi kommer att hamna i knepiga situationer. Vad gör vi om det är två veckor kvar till en premiär och någon upplever sig illa behandlad av en regissör, koreograf, dirigent eller kollega? Det kommer inte att kunna finnas ett generellt svar, utan det måste lösas från fall till fall, säger Svendén.

Hon är öppen för att göra förändringar i de gamla verken – som att Carmen skjuter Don José – men tror inte det kommer att göra någon skillnad.

– Problemet är större än så då det genomsyrar hela samhället. När vi beställer nya verk och jag diskuterar med kompositörer och librettister säger jag: skriv nya historier och skriv starka drivande kvinnoroller. Alla de här verken som har kvinnoförnedrande eller kvinnoförminskande ingredienser kan ju speglas ur en annan synvinkel också. Kanske sätter sig någon modig människa ner och skriver om de här sluten? Men helst ser jag att det komponeras nya verk med en modern kvinnosyn på rollgestalten.

About The Author