I tio år har hon varit den klassiska musikens fixstjärna nr 1. Våren ser inte mindre än fem framträdanden på svensk mark, från att vara huspianist på Stockholms konserthus till gästspelet på Malmö Live i början av juni. Opus fick en exklusiv pratstund med Yuja Wang. Ett samtal kretsande kring livet i kappsäck, kort-korta klänningar, Bartók och – förstås – Trump.

TEXT JOHANNA PAULSSON
FOTO NORBERT KNIAT/DG & IAN DOUGLAS

Dimman ligger som en fuktig filt över Stockholm denna fredagskväll i februari och det mesta motarbetar Yuja Wang. Flyget från Madrid, där hon och violinisten Leonidas Kavakos spelat kvällen innan, blev försenat och en förkylning med hosta har börjat ge sig till känna. När de två musikerna kliver in på lyxhotellet på Blasieholmen börjar jakten på en läkartid med hopp om en mirakelkur inför duons recital på Konserthuset följande dag. Men schemat är tajt och dramat verkar sluta med en påse receptfria läkemedel som producenten Eva Bjurenhed kommer till undsättning med.

– Var jag än råkar vara dyker det alltid upp en skyddsängel och hjälper mig, säger stjärnpianisten tacksamt och rotar fram halstabletter medan vi hastar vidare mot en väl dold frisersalong på Arsenalsgatan.

Någonstans där mellan incheckning och klipptid ska alltså den här Opusintervjun klämmas in. Yuja Wang undrar om jag kan följa med upp på rummet så att vi kan prata samtidigt. Jag hugger tag i en mindre väska, medan hon själv baxar fram det större bagaget genom hotellkorridoren och muttrar över mattan som hjulen fastnar i. Livet som kringresande konsertpianist är knappast någon dans på rosor och Yuja Wang är verkligen ingen diva. Däremot påtagligt trött och stressad. Ändå sitter vi plötsligt i soffan och konverserar förvånansvärt fokuserat om musiken och livet.

– Stockholm, skämtar Yuja när jag undrar var hon som är född i Beijing, utbildad i Amerika och ständigt på turné känner sig mest hemma.

Sedan rabblar hon upp säsongens alla konsertbesök i den svenska huvudstaden, där hon just nu är Konserthusets husartist, och fortsätter något allvarligare:

– Jag bor i New York. Jag har en lägenhet där och försöker känna mig hemma i New York. Men det är väldigt hektiskt så jag känner mig kosmopolitisk så länge det finns ett piano och ett trevligt hotell. Och om jag gillar flygplatsen. När jag reser mycket är det där jag tillbringar min fritid. I luften har jag tid att hinna läsa och kolla på film.

Bland de senaste titlarna märks Virginia Woolfs dagboksanteckningar »Moments of being« (»Ögonblick av liv«) med sin medvetandeström, Bob Dylans memoarer och en Tjechovbiografi. Däremot inga romaner.

– Jag behöver inte mer fiktion när jag reser runt. Jag träffar så många människor och har så många egna berättelser. Därför är det roligt att läsa om vad de här människorna har upplevt.

Så du känner någon sorts koppling till dessa konstnärsliv?

– Precis!

I intervjuer brukar Yuja Wang berätta att hennes mamma är dansare och att det första mötet med musiken var en repetition av Tjajkovskijs balett »Svansjön«. Nu blir barndomsminnena avbrutna av telefonen som ringer angående den där läkartiden. Jag förklarar att jag hade tänkt fråga om baksidorna med att vara professionell pianist, men att jag börjar få hum om det nu. Yuja skrattar, plockar upp tråden igen och säger att det var en tidig upplevelse av att spela Chopins musik som verkligen fick henne vilja att satsa på just piano. Sedan dess har hon sökt sig bortom den romantiska huvudfåran med en repertoar som sträcker sig från barockens Scarlattisonater till modernism.

– Jag har massor av musik i mitt bibliotek och tänker alltid att jag ska lyssna på flyget för att slappna av, men det gör jag aldrig. Jag känner att jag måste vara i en viss sinnesstämning för att lyssna på musik, annars slår jag hellre på radion. Jag behöver koncentrera mig. Om jag spelar mycket Bartók lyssnar jag på allt av Bartók och när jag spelar Mozart lyssnar jag även på operorna, symfonierna och stråkkvartetterna – rubbet. Det är det bästa sättet att lära känna en kompositör.

”Om jag spelar mycket Bartók lyssnar jag på allt av Bartók och när jag spelar Mozart lyssnar jag även på operorna, symfonierna och stråkkvartetterna – rubbet. Det är det bästa sättet att lära känna en kompositör.”

I Yuja Wangs Twitterflöde hittar man citat av alltifrån Gustav Mahler till modeikonen Coco Chanel. Liksom bilder och tidningsklipp där hon poserar i läckra designerfodral. De avslöjande klänningarna har beskrivits som »kortare än kortkort« och många har häpnat över hur hon kan hantera pianopedalerna med sina skyhöga klackar (en vanesak säger hon själv). Något som nästan varit på väg att överskugga musiken, trots att de flesta är överens om hennes enastående teknik och intelligenta tolkningar .

»Har du sett ’The Young Pope’?«, undrar hon när jag frågar om det är viktigt för en klassisk pianist idag att ha en image. Det är den nya HBO-serien, där Jude Law gör rollen som den unge påven.

– Han vägrar att visa upp sig, men bara att han finns där gör att människorna känner att de står i förbindelse med Gud, fortsätter Yuja. Jag är inte religiös, men jag köper det. Jag tror att den här imagegrejen när det gäller mig, det här egocentriska och narcissistiska, handlar om hur media har framställt det. Det är åtminstone så jag känner i dag. Jag är bara där för att tjäna musiken. Jag kommer inte att vara ung för evigt och jag kommer inte att bära de här klänningarna för evigt. Men det som består är nyfikenheten på musik. Jag hoppas att det är därför folk är där. Ibland verkar man bara vilja ha en story istället för att koncentrera sig på saker som betyder något på riktigt.

”Jag kommer inte att vara ung för evigt och jag kommer inte att bära de här klänningarna för evigt. Men det som består är nyfikenheten på musik.”

Jag drar mig samtidigt till minnes en promotion-video från Verbierfestivalen i fjol, där Yuja Wang intervjuas i coola solbrillor och snackar om att hon alltid brukar ha med sig massvis av »sexiga klänningar och höga klackar«. Nu sitter hon framför mig i en fåtölj, är klädd i ribbstickad klänning med polokrage och funderar över hur det är att fylla trettio om precis en vecka.

– Jag upplever att jag fick ett explosionsartat genombrott och sedan har det krävts enormt mycket tid och energi för att behålla den uppmärksamheten. Det är som en berg-och-dalbana, men man vill inte att det ska gå utför. Man kämpar för att hålla sig kvar på toppen. Själva siffran känns som en milstolpe. Men livet i stort rullar bara vidare, kalendern är fullbokad till 2020.

”Jag upplever att jag fick ett explosionsartat genombrott och sedan har det krävts enormt mycket tid och energi för att behålla den uppmärksamheten. Det är som en berg- och dalbana, men man vill inte att det ska gå utför. Man kämpar för att hålla sig kvar på toppen.”

Varje högpresterande person – i synnerhet »duktiga flickor« – som prioriterat karriären torde känna igen sig. Kanske är det svårt att tycka riktigt synd om en världsartist sponsrad av Rolex, men förr eller senare blir karusellen ohållbar och med åldern hoppas Yuja få ett större inflytande åtminstone över vad och var hon spelar.

– Allting handlar om balans. Jag har flängt runt sedan jag skrev kontrakt med en manager som 16-åring och jag funderade aldrig över allt det andra, över själva livet: relationer, vänskap och sådant. Mina föräldrar är fortfarande kvar i Kina. Jag har aldrig haft tid till att reflektera och meditera, till att bara få ta in. Det har alltid handlat om att ge.

Vad kännetecknar en riktigt bra pianist?

– Något som utmärker varje bra musiker är massor av fantasi. Naturligtvis en bra grund, god smak och stil, men också ett ständigt sökande efter vad som finns i musiken. Det är samma saker som kännetecknar en bra person: mycket tålamod, stor uthållighet. Att kunna vara oförutsägbar och superspontan och ha förmågan att vara uppfinningsrik på scen, men det är mycket begärt.

När dirigenten Esa-Pekka Salonen (som Yuja Wang för övrigt delar agentur med) undrade om hon ville medverka vid Östersjöfestivalens invigningskonsert i fjol tackade hon ja på ett villkor: att hon fick ta hand om de krävande solostämmorna i både Bartóks första pianokonsert och Messiaens Turangalîlasymfoni. Utmaningar som redan var för sig skulle vara tillräckligt tuffa för de flesta pianister under en och samma kväll.

– Jag var i Kina och om jag ska göra resan till Stockholm så vill jag spela något som jag verkligen vill spela, vilket är Bartók, och så tycker jag om att jobba med Esa-Pekka Salonen. Vi gjorde Turangalîlasymfonin i New York och jag älskar det stycket också. Så jag ser det inte som något krävande, utan som något kul. Lite som att gå på bio.

Var är det hos Bartók som tilltalar dig?

– Det är lustigt, jag spelar alltid Bartók i Stockholm. Nu gör vi hans [första] violinsonat. Man bara känner att den är fantastisk och det är någonting mystiskt med den som gör att jag vill spela den om och om igen för att försöka klura ut vad. Men jag lyckas aldrig, säger Yuja och skrattar.

– Precis som i [balettpantomimen] »Den sällsamme mandarinen« handlar det om någonting extremt primitivt, otämjt och rått. Men jag hörde en inspelning där han själv spelade och det lät extremt lyriskt utan något som helst hamrande. För att inte tala om hans sätt att komponera. Allt handlar om det gyllene snittet, hela kompositionen är exakt proportionerlig. Det är väldigt klassiskt, kontrapunktiskt och matematiskt. Bartók samlade in folkmelodier på samma sätt som en forskare samlar in prover. För mig är det förbryllande eftersom min uppfattning är att musik handlar om känslor, om hur man känner sig, medan hans sätt att skriva är så vetenskapligt. Ett helt annat sätt att närma sig musiken.

Ja, denne Bartók som knöt ihop modernismen med romantiken och som verkade både mellan och under två världskrig. En orolig tid som kanske inte längre känns så fjärran från vår egen. När jag apropå detta frågar Yuja vad hon tror att den klassiska musiken har för roll i dessa osäkra tider får jag ett spontant, men ganska standardmässigt svar.

– Nu med Trump tror jag faktiskt att vi behöver ännu mer klassisk musik, säger Yuja och tycks därefter stämma in i den senaste tidens svenska konstmusikdebatt kring vikten av att låta barn möta den »välgörande« klassiska musiken från en tidig ålder.

”Nu med Trump tror jag faktiskt att vi behöver ännu mer klassisk musik. Men jag tror också att turbulenta  tider gör konsten mer kreativ.”

– Musiken har så mycket att ge även för den som själv inte är musiker. Men jag tror också att turbulenta  tider gör konsten mer kreativ, fortsätter hon. Den blir en nödvändighet, snarare än underhållning.

Yuja Wangs Sverigekonserter i vår

  • Yuja Wang är säsongens artist-in-residence på Stockholms Konserthus. Den 15 och 16 mars spelar hon Bartóks tredje pianokonsert med Kungliga Filharmonikerna och Sakari Oramo. Stockholmsvistelsen avslutas den 19 mars med en solorecital, där hon lägger upp programmet efter stundens ingivelse.
  • Den 10 juni gästar Yuja Wang Malmö Live som solist i Brahms andra pianokonsert med London Symphony Orchestra och dirigenten Michael Tilson Thomas.

 

Karriären i korthet

  • Född den 10 februari 1987 i Beijing, Kina. Mamma är dansare, pappa slagverkare.
  • Började ta pianolektioner som sexåring, gick på konservatoriet i Beijing och flyttade 1999 till Kanada för att fortsätta studierna vid Mount Royal-konservatoriet i Calgary.
  • Utsågs till Steinway-artist 2001 och fick följande år en plats vid prestigefulla Curtis Institute of Music i Philadelphia. Där studerade hon för Gary Graffman som även har skolat Lang Lang.
  • Fick sitt stora genombrott 2007 när hon med kort varsel hoppade in för Martha Argerich i Tjajkovskijs pianokonsert nr 1 med Boston Symphony Orchestra.
  • Är sedan 2009 knuten till det anrika skivbolaget Deutsche Grammophon.

 

Wang på skiva

  • Sonatas & Etudes (Deutsche Grammophon)

Yuja Wangs hänförande DG-debut från 2009. Här spelar hon alltifrån barndomsfavoriten Chopin till Ligetietyder och Skrjabinsonater. En sällsynt snygg och känslig kombination av teknik och poesi.

  • Fantasia (Deutsche Grammophon)

Delikata miniatyrer och extranummer. Från Scarlattisonater till ett pianoarrangemang av Paul Dukas symfoniska dikt ”Trollkarlens lärling”, mest känd från Disneyfilmen som delar skivans namn.

  • Pianokonserter, Rachmaninov nr 3 och Prokofjev nr 2 (Deutsche Grammophon)

Med Yuja Wang som flygelförare och Gustavo Dudamel som kartläsare blir både Rachmaninovs och Prokofjevs pianokonserter omistliga äventyr. En lika explosiv som karismatisk liveinspelning.

  • Ravel (Deutsche Grammophon)

Yuja Wang drar fram som en virtuos virvelvind i två pianokonserter av Ravel, spänningsladdade och inlyssnade på den 1920-talspulserade jazzen. Men också längtansfullt och atmosfäriskt.

 

Gillade du den här artikeln?

Om svaret är ja och du vill läsa fler texter av det här slaget rekommenderar vi en prenumeration på Opus – musikvärldens mest exklusiva magasin om klassisk musik och opera. Opus bjuder på initierade reportage från kunniga skribenter, det senaste från svenskt och internationellt musikliv och recensioner av de hetaste inspelningarna och föreställningarna.

Ett förmånligt prenumerationserbjudande hittar du genom att klicka på denna länk.

About The Author