Hon vet hur man tonsätter turbulenta landskap, sjöodjur och andra skotska nationalklenoder. Johanna Paulsson har skajpat över Atlanten med 90-åriga Thea Musgrave, årets profil på tonsättarfestivalen i Stockholms konserthus.

Text: Johanna Paulsson

Klockan är sju på kvällen i Stockholm och strax efter lunch i New York när jag och Thea Musgrave påbörjar vårt videosamtal via Skype. Vid sin sida har hon maken Peter Mark som ”extra öron”.

– Min hörsel fungerade utmärkt ända tills jag närmade mig åttio, säger Musgrave.

Det är anledningen till att hon numera varken dirigerar eller svarar i telefon. Men komponerar det gör hon som vanligt varje morgon, utom de dagar då hon befinner sig på resande fot. För närvarande skriver Musgrave på en trumpetkonsert till Cheltenhamfestivalens konstnärliga ledare Alison Balsom.

– Men var snäll och fråga inte mer om det, säger hon bestämt. Energin jag behöver plöja ner i verket ska inte slösas bort på att tala om det i förväg.

Nu som nittioåring har hon blivit en större angelägenhet även utanför den anglosaxiska musikvärlden. Tonsättarfestivalen i Stockholms konserthus i november ger en omfattande introduktion till Musgraves måleriska musik som gärna kommunicerar med fysiska förflyttningar och dramatiska penseldrag. Ibland med programmatisk prägel, som i Turbulent landscapes – Turbulenta landskap – efter konstnären William Turners stormiga motiv. Eller Night windows, där ensligheten i en Edward Hopper-målning inspirerat konceptet.

– Jag tycker om att promenera på kvällen och se alla dessa upplysta vardagsrum eller vad jag nu råkar passera. Jag undrar vad som försiggår därinne och föreställer mig känslor av ensamhet och övergivenhet, berättar Musgrave.

Som femton-sextonåring var hon med ”ungdomens övermod” fast besluten att upptäcka ett botemedel mot all världens dödliga sjukdomar. Hon påbörjade en förberedande läkarutbildning, men kunde inte släppa musiken och pianospelet.

– I Edinburgh råkade den medicinska fakulteten ligga vägg i vägg med musikhögskolan så när jag tröttnade på att dissekera grodor gick jag alltid över dit.

Det slutade med att Musgrave följde sin passion. Efter vidare studier för den berömda musikpedagogen Nadia Boulanger i Paris på 1950-talet landade hon i London för att etablera sig i det brittiska musiklivet. När maken, operadirigenten Peter Mark, fick jobb som operachef i Virginia på 1970-talet flyttade Musgrave småningom till USA för att både komponera och undervisa.

Numera delar paret tiden mellan Los Angeles och New York. Men Musgraves hemland Skottland gör sig ofta påmint i musiken. Det har bland annat blivit en opera om Maria Stuart – Mary, Queen of Scots – och tonsatta dikter av nationalpoeten Robert Burns. Men också ett musikaliskt vykort med Loch Ness lokala ”kändis”.

Så hur tonsätter man ett sjöodjur? Musgrave tänker sig en tuba och målar dimman över vattnet med ett kluster av stråkar innan solen kikar fram.

– För mig är solen alltid ett A-durackord, säger hon och förklarar att monstret, tubaspelaren, ska resa sig när han eller hon spelar.

– Det finns en större rörelsefrihet då och musiker som står upp spelar annorlunda, mer solistiskt, menar Musgrave.

Andra gånger utgår hon från mer abstrakt dramatiserade idéer. Som i klarinettkonserten, en concerto grosso, där solisten vandrar runt och musicerar med olika orkestergrupper. Greppet återkommer i flera solokonserter och har sitt ursprung i en dröm.

– Det var någon gång på 1960-talet. Jag hade precis börjat dirigera och funderade mycket över relationen till orkestern. I drömmen dirigerade jag när en av musikerna plötsligt reste sig och trotsade mig. ”Sitt ner, sitt ner”, vinkade jag. Men det blev bara värre och värre och när jag vaknade började jag skratta.

Följande dag fick hon ett brev från Birminghams symfoniorkester som undrade om hon kunde komponera ett orkesterverk åt dem.

– Jag skrev min Konsert för orkester, där klarinettisten två tredjedelar in i verket trotsar dirigenten och får med sig flera andra solister i upproret. Dirigenten får sedan brassektionen på fötter så att en konfrontation uppstår, berättar Musgrave roat.

På andra sidan Atlanten har det blivit ett flertal operor baserade på romaner och historiska personer, som slaverimotståndaren Harriet Tubman. Men även körkompositioner, kammarmusik och orkesterverk. Vid en BBC Proms-konsert i London i augusti framfördes bland annat Phoenix rising med två harpor utplacerade som fabelfågeln Fenix vingar. Det handlar om att resa sig ur askan efter exempelvis en tragedi. Tanken återkommer även i ett nytt stycke, cellokonserten From darkness into the light, förklarar Musgrave.

– Som människor har vi, inte alltid men förhoppningvis, möjligheten att vända något negativt till någonting gott. Man förlikar sig med saker, går vidare och finner ljuspunkter i livet.

 

Thea Musgrave

Vem 90-årsjubilerande tonsättare, dirigent och pianist.
Född 1928 i Edinburgh, Skottland men sedan 1970-talet verksam i USA.
Aktuell med Tonsättarfestivalen på Stockholms konserthus den 22 – 25 november. Några av verken som framförs är Loch Ness – a postcard from Scotland, Night windows för oboe och 15 stråkar, Turbulent landscapes, Konsert för orkester och Songs for a winter’s evening med dikter av Robert Burns.

 


Tonsättarfestivalen den 22–25 oktober i Stockholms konserthus innebär den första stora presentationen i Sverige av Thea Musgrave.

 

About The Author