Verkförteckningen rymmer allt från poplåtar till kammarmusik. Men det är såklart som tonsättare av filmmusik som Ennio Morricone blivit ett världsnamn. Nyss fyllda 90 laddar han som bäst för helgens Globen-spelning, där tidlösa melodier från en 60-årig karriär kommer möta 15000 förväntansfulla åhörare. Opus fick chansen träffa Il Maestro i hemmet i Rom.

Text: Åsa Johansson, foto: Muthmedia GmbH 

Ett par dagar innan intervjun kommer ett två sidor långt mejl. Det är från Ennio Morricones pressagentur och innehåller riktlinjer om vad man bör och inte bör göra. ”Flytta inte på saker i Il Maestros hem … Ta inte bilder från fönstren eftersom det är lätt att känna igen platsen där Il Maestro bor … Be inte Il Maestro spela piano … Prata inte om ytliga saker som husdjur eller liknande … Kalla inte Sergio Leones filmer för Spaghetti-western, det är kränkande för en italienare … Om du inte vet hur du ska tilltala Ennio Morricone så går Il Maestro bra …”

Med alla förmaningar i bakhuvudet kommer så dagen för intervjun. Jag kommer extra tidigt (en av förmaningarna är att inte komma för sent). Vid grinden utanför huset i Rom tar en pressagent emot. Tillsammans åker vi upp i hissen till Ennio Morricones hem där han bor med sin fru Maria Travia som han varit gift med sedan 1956.

I vardagsrummet håller ett franskt tv-team på att sätta upp kameror och ljus. När jag kommer in rummet ser jag att den franska ljusteknikern ber att få flytta på Ennio Morricones piano-pall. Il Maestro ger sin tillåtelse men ser inte jätteglad ut. Teamet har tagit med sig en liten bandspelare med färgglada knappar som de ber honom trycka på. För varje knapp spelas en av hans många verk. Medan jag väntar på min tur trycks det på knapparna och jag hör den i Italien kultförklarade sångerskan Mina sjunga poplåten Se telefonando från 1966. Därefter följer filmmusiken till Quentin Tarantinos The Hateful Eight, som Ennio Morricone vann en Oscar för 2016. Ledmotivet till Giuseppe Tornatores Nuovo Cinema Paradiso följer och snart därefter toner ur Bernardo Bertoluccis 1900. När den franske programledaren ber Ennio Morricone kommentera musiken, svarar han närmast repetitivt, ”jag kommer inte ihåg, jag har gjort så mycket!” och jag tänker att jag i alla fall är väldigt glad över att inte göra tv just idag.

Och visst har Ennio Morricone gjort mycket. Tillsammans med John Williams är han världens mest framgångsrika filmmusiktonsättare och han kvalar med råge in under klichén ”en levande legend”. Men han har också rört sig mellan olika stilar och gjort allt från poplåtar till kammarmusik. Sammanlagt finns 500 verk på opuslistan. Förmodligen förstod han inte vilken enorm succé som väntade när han 1964 skrev musiken till Sergio Leones En handfull dollar med Clint Eastwood i huvudrollen. Budgetbegränsningar hindrade honom från att använda en fullständig orkester – istället skrev han en helt ny typ av musik som kom att förändra hela världens uppfattning av filmmusik. Enkla instrument, visslingar och vardagliga ljud tillhörde de nya inslagen som bröt ny mark inom filmmusikvärlden. Med tiden skulle han komma att inspirera inte enbart andra filmmusikkompositörer, utan också musiker i alla genrer. Miljontals är ungdomarna som sett hårdrocksgruppen Metallica öppna alla sina konserter med Ecstacy of Gold från kultfilmen Den onde, den gode och den fule – för att ta ett av många exempel på den breda popularitet som Morricone uppnått.

– Jag började komponera musik för kabaréer och varietéföreställningar direkt efter andra världskriget. Jag behövde helt enkelt tjäna pengar till min familj. Jag borde inte ha gjort det – man ska inte komponera medan man studerar för att inte störa inlärningsprocessen – men jag gjorde det i hemlighet så att min lärare Goffredo Petrassi inte skulle upptäcka det. Jag visste att han skulle ta illa vid sig när han fick reda på mina extrajobb. Det gjorde han också. Men jag hade inget val.

Ennio Morricone berättar att extrajobben var extremt nyttiga för honom att göra – att arbeta med ”ful musik”, ”jätteful musik”, ”musik till synes utan en mening”, som han beskriver det.

– Det jag förstod under den här tiden var hur viktigt det var att kunna omvandla något fult till något vackert. Det har varit till stor hjälp senare i livet när jag så småningom skulle komma att arbeta inom många olika genrer.

Du har samarbetat med en mängd olika artister, arbetat inom teater, med klassisk musik, film, tv och som filmmusiktonsättare måste du ständigt kompromissa för att anpassa dig till bildmaterialet. Finns det någon gräns för den konstnärliga integriteten?

– Det är en mycket intressant fråga. Det är svårt att prata om en gräns. Jag har försökt ta mig bortom den kommersiella musiken även om jag gjort poplåtar och skrivit för tv och radio. Jag tror jag har kunnat göra det för att jag tidigt satte upp en regel för mig själv, att musiken, min musik, skulle vara vacker på egen hand. Om någon sedan ville lägga till en röst ovanpå det så gick det bra. Det viktiga för mig var att musiken klarade av att stå för sig själv. På så sätt gav jag mig själv en moralisk kraft som gjorde att jag kunde åta mig den här typen av jobb.

 

»Det viktiga för  mig var att musiken klarade av att stå för sig själv. På så sätt gav jag mig själv en moralisk kraft som gjorde att jag kunde åta mig den här typen av jobb.«

 

Medan Ennio Morricone svarar på mina frågor ser jag att han ibland är långt borta i tankarna. Han verka leta efter de rätta orden för att kunna svara på mina frågor. Han pratar med låg röst där han sitter mitt emot mig i fåtöljen. Ibland blir det paus. Ibland kommer en fortsättning på svaret. Tystnaden är emellanåt svår att tyda.

Vad är tystnad för dig?

– Det är en del av musiken. En viktig del. Om det inte fanns tystnad skulle det vara oordning. Tystnad kan vara ett tomrum som ska fyllas, men också en del av ljudet. Tystnaden är ljudets paus skulle man kunna säga.


Den 27 januari dirigerar Ennio Morricone 200 sångare i Globen i Stockholm. I konserten medverkar även fadosångerskan Dulce Pontes och Czech National Symphony Orchestra.

 

Att Ennio Morricone varit duktig på att både behålla tystnaden och skapa ordning är uppenbart för alla som lyssnat på hans musik. Det räcker att höra melodierna en enda gång för att de ska fastna i minnet.

Varifrån kommer melodierna?

– Det är enkelt att svara, för jag har ingen aning!

Sedan tänker han till ett ögonblick och säger:

– Ibland kräver jag av mig själv, eller rättare sagt tvingar jag mig själv, att bestämma en del av melodin så att jag är säker på att skriva något som ingen har hört förut. Det jag säger nu är som en svordom, människor har svårt att förstå det här: melodierna kommer inte bara till dig som en gudagåva, även om det är vad de flesta skulle vilja ha som svar.

Ennio Morricone reser sig och går fram till sin svarta flygel. Han visar hur han nästintill mekaniskt spelar samma toner fast i olika skalor och med olika intervaller.

– Jag tvingar mig att göra så här. Sätta mig och spela noter med sext-intervall eller kvint-intervall för att skapa något som ingen har hört förut. Jag har gjort mycket av min musik på det här sättet.

Ennio Morricone rör sig ledigt, han är fortfarande spänstig i kroppen för sin ålder. Men det är en sak att ta en promenad för att handla tidningen, en annan att åka på världsturné.

I Sverige har vi en dirigent som heter Herbert Blomstedt som är nittioett och gör över sjuttio konserter om året. Du som precis fyllt nittio kommer att resa jorden runt under den kommande världsturnén. Hur orkar du?

– Jag kan bara svara för mig själv, men det är betydligt jobbigare att komponera musik nio timmar om dagen än att hålla en konsert i två timmar. Det som oroar mig inför att dirigera är att till skillnad från att arbeta i en studio så går det inte att göra om. Blir det dåligt får man ingen andra chans.

 

»Det är betydligt jobbigare att komponera musik nio timmar än att hålla en konsert i två timmar.«

 

Du har vunnit otaliga priser och 2010 vann du Polarpriset som du tog emot i Stockholm. Finns det några svenska artister eller regissörer som inspirerat dig?

– Nej, det kan jag inte säga. Sverige har haft en stor regissör, Bergman, men han försummade filmmusiken. Jag har inget gemensamt med honom.

Idag talas det ofta om talang, både i media och på tv där det finns många ”talangjakter”. Hur känner du igen en talang?

– Genom att läsa hans eller hennes noter. Det räcker med två sidor så förstår man.


Ennio Morricone i sitt arbetsrum i centrala Rom.

 

Här viskar pressagenten att det är tre minuter kvar på intervjun och om jag har en sista fråga är det dags att ställa den nu.

Du är ett stort fan av fotbollslaget Roma, när Totti slutade spela och tog avsked inne på Olympia-stadion i Rom och hela publiken grät, vilken musik skulle du lagt till där?

– Ingen. Romas hymn passar utmärkt. Både sång och musik är skrivna av Antonello Venditti. Jag blev faktiskt ombedd att komponera hymnen en gång i tiden men tackade nej.

Roma har en svensk målvakt, Robin Olsen, vad tycker du om honom?

– Jag är mycket orolig över att han ska ställa till det för Roma, även om han hittills klarat sig ganska bra. Men målvakten som fanns innan Olsen var bättre.

Så här vid slutet på vårt samtal är jag inte säker på om jag lyckats få tillräckligt med information. Svaren har varit korta och minst sagt koncisa. Det känns som om Ennio Morricone helst av allt skulle vilja gå in i sitt arbetsrum, stänga dörren och börja arbeta. Kanske spelar den höga åldern också in. Hur många gånger under sin livstid har han fått samma frågor? Vid det här laget känns alla förmaningar från pressagenturen högst rimliga.

Senare under kvällen känner jag mig bättre till mods. Det kommer ett mejl från pressagenten där det står att Il Maestro har tyckt mycket om Opus frågor. Den avslutande passagen i meddelandet tolkar jag som ett bevis på att jag klarade av de stränga förhållningsreglerna:

”Det är mycket ovanligt att Il Maestro spelar på sin flygel under en intervju.”

 

Till Sverige i helgen

Ennio Morricone har bara varit i Sverige en gång tidigare och det var för att ta emot Polarpriset 2010. Under en kommande och omfattande världsturné kommer han att uppträda vid ett tillfälle där han dirigerar sina egna verk. För den som inte nödvändigtvis måste se mästaren själv in action finns två konserter som vi också kan tipsa om.

27 januari

Last Ever Tour. Ennio Morricone dirigerar 200 sångare och musiker i Ericsson Globe i Stockholm. På konserten kommer även den portugisiska fadosångerskan Dulce Pontes, Czech National Symphony Orchestra samt Helene Stureborgs Kammarkör och Stockholms Musikgymnasiums Kammarkör att medverka.

26 & 27 januari

The Best of Ennio Morricone. Konserter med mer än 100 solister, sångare och musiker i Göteborgs konserthus (26/1) och Norrköpings konserthus (27/1). OBS! – här dirigerar Marco Seco och inte Ennio Morricone.

Ennio Morricone

Född den 10 november 1928.
Är italiensk kompositör, musiker, dirigent och arrangör.
Utbildning Konservatoriet Santa Cecilia, i Rom, där han också tog examen i trumpet.
Känd för att ha skrivit musiken till mer än 500 filmer och tv-serier. Han har vunnit otaliga priser för sin musik, bland annat två Oscar – den första en heders-Oscar för en enastående karriär 2007 och för bästa filmmusik för Quentin Tarantinos The Hateful Eight 2016. I tacktalen nämner han alltid med stor betoning sin fru Maria Travia som han varit gift med sedan 1956. Tillsammans har de fyra barn.

About The Author