Han vill kultivera publiken och utveckla musiken. En gränsöverskridare med respekt för klassikerna. Tidigare har Mikael Karlsson hållit sig lite under den svenska radarn. Så blir det nog inte mer. Musiken till Nobelbanketten i december och aktuella föreställningen Eskapist på Kungliga Operan kan ses som tydliga indikationer på det. Jane af Sandeberg har träffat en svensk musikskapare som trivs bäst vid sidan av mittfåran.

Text: Jane af Sandeberg, foto Niklas Alexandersson

Det blev ännu en föreställning på Kungliga Operan tillsammans Alexander Ekman: nya dansstycket ”Eskapist” som just nu går för fulla hus under åtta föreställningar. Fast den här gången är det med förinspelat score.

Förinspelad musik på Kungliga Operan?

– Kanske var jag skyldig dem att göra något enklare den här gången …

Mikael Karlsson säger det med ett skratt och förklarar att musiken han skrev till ”Midsommarnattsdröm”, som spelades 2015, var det tekniskt mest komplicerade som Operan någonsin framfört.

– Men den främsta orsaken till att vi nu spelat in musiken är helt enkelt att jag har haft så kort tid på mig. På det här sättet är även koreo-grafen mycket nöjd då dansarna kommer närmare publiken eftersom orkesterdiket täcks.


Mikael Karlsson är född i Halmstad men uppvuxen i Gävle. Sedan 16 år tillbaka bor han i New York. Han är klassiskt skolad men idag en gränsöverskridare som rör sig mellan den klassiska konstmusiken, pop, avantgarde med mera. Han har komponerat för en rad operahus och skapat musiken till tv-spelet Battlefield Bad Company 1 och 2.

Han lever idag i ett starkt växlande tempo. I skapandet är han helt ensam i sitt arbetsrum med ett piano och sin dator. Så blir det korta och intensiva perioder inför föreställningar:

– Då jobbar jag plötsligt med massor av människor. Jag är en ensamvarg i själen så jag kan bli ganska stressad av att arbeta med många i kanske tolv timmar i sträck. Men jag vänjer mig och det är också roligt.

Ibland är de stora växlingarna svåra och det tar honom allt längre tid att återhämta sig.

– Efter varje stort projekt behöver jag några månader för att återhämta mig, ta hand om mig själv, se över budgeten och tänka strategiskt. Sedan kan jag skriva igen.

– Det är en lyx att ha kontroll över sin egen tillvaro. Men svängningarna är på något sätt priset.

 

Mikael Karlsson säger att han blir kreativ av att arbeta och gärna i samarbete med andra, ”som är smartare än jag”.

– Jag vill också jobba med folk som inte tänker som jag musikaliskt.

Hur vet du när du hittat ”rätt”?

– Det gäller att hitta en riktning. När det känns som att det här kan vara något, att det finns potential och att det ljudmässigt känns som något nytt. Då blir det roligt för mig och även för andra. Det är också viktigt att inte veta vart jag är på väg, då skulle jag bli uttråkad.

Han talar en stund om att göra det roliga först, inte tvärtom som vi oftast lärt oss, och att han till exempel inte skapar kronologiskt.

– Men slutet av ett verk kanske jag skriver sist eftersom det är det som binder ihop allt.

Det är det digitala och musikaliskt nyskapande som främst lockar Mikael Karlsson. Han lärde sig all teknik för skapandet långsamt, medan han undervisade, just för att inte bli beroende av någon annan. En del av skapandeprocessen beskriver han som rent fysisk.

– Musikaliska dörrar öppnar sig när jag improviserar. Jag gör det genom att sjunga – inte vackert, men hjärtligt. Och rytmerna kommer från rörelser, sätt att ramla, dansa, hoppa eller smyga.

Mikael Karlsson tror att detta kan vara nyckeln till att hans musik låter som den gör.

– Stämningar är inte lätta att beskriva. De ska bara kännas i kroppen, en laddning som inte kan sammanfattas med ett adjektiv. Det cerebrala är aldrig det som leder mig. Jag problemlöser med hjärnan, men jag komponerar från marken och uppåt. Med hela kroppen.

– Och det gäller oavsett vilken stil jag rör mig inom. Modernistisk, mikrotonal, improviserad, jazz, gospel, traditionell, symfonisk musik eller pop – musiken är för mig alltid kroppslig.

 

»Det ska bara kännas i kroppen, en laddning som inte kan sammanfattas med ett adjektiv.«

 

Mikael Karlsson beskriver sig som väldigt blyg i början med dåligt självförtroende. Men nu känner han att han får vara med, och med det följer ett ansvar:

– De som får en plattform ska använda den för att gynna alla i branschen. Några få tonsättare är i fokus i Sverige, men ingen använder scenen för att bereda utrymme för andra.

Han kallar det ett provinsiellt förhållningssätt medan i USA gäller att ”har du fått hjälp då hjälper du andra när du kan ”.

– I USA är mottot att du blir glad för dina kollegors framgångar. Det gynnar alla. Visst är vi alla till mans lite själviska men man måste också vara strategisk i en så liten bransch. Vi har inte råd att inte hjälpa varandra.

– Samarbetsviljan och nybyggarandan är stor bland amerikanska kompositörer. Det finns inget stöd att få. Därför blir vi inte konkurrenter utan varandras katalysatorer.

 

»Visst är vi alla till mans lite själviska men man måste också vara strategisk i en så liten bransch. Vi har inte råd att inte hjälpa varandra.«

 

Just nu arbetar Mikael Karlsson vidare med en föreställning som ska gå på Orionteatern i Stockholm under maj. Han vill gärna göra fler projekt i Sverige och söker bland annat rättigheterna för att göra en ny opera samt för en dialog med flera av de stora orkestrarna i Sverige. Med sin internationella överblick har han noterat en stor förändring inom konst- och musikscenen. Han beskriver klimatet som mer expanderande och tillåtande.

– De akademiskt utbildade vita männens roll har blivit mindre. Kvinnor får ta mer plats och inte bara musik från väst.

Han berättar om hur många klassiska musiker som han möter också spelar i olika band ibland.

– Det tror jag folk mår bättre av för jag ser mer arbetsglädje och generositet.


Men hur var det nu med musiken till Nobelbanketten, som han skrev tillsammans med Anna von Hausswolff?

– Det var min lite mer poppiga sida som fick utlopp där. Anna har ju sin egen fantastiska musikvärld i sina öron. Sedan provade vi ihop. Det gick superenkelt att jobba ihop och hon är äventyrlig. Vi har bestämt oss för att göra något mer.

Att jobba med Hovkapellet beskriver han som underbart.

– De hade en fantastisk experimentvilja och var samtidigt så professionella. De skulle spela med klick, med tempot i en öronsnäcka, vilket även dirigenten hade. Det krävdes eftersom de stod utspridda i Blå Hallen. Att spela med klick kräver sin musiker för att det inte bara ska bli mekaniskt.

Att Eskapist nu uruppförs på Operan i Stockholm är ett nytt och spännande steg i samarbetet med koreografen Alexander Ekman.

– När vi samarbetar hamnar vi i en slags galen och lekfull bubbla. Vi utmanar verkligen varandra.

 

Mikael Karlsson

Utbildning Bachelor in Music och Master in Composition, Aaron Copland School of Music at Queens College, New York. Juristlinjen på Stockholms universitet, hoppade av efter två år.
Undervisat i musikteori, komposition och gehör i USA i tio år.
Född i Halmstad, uppvuxen i Gävle
Bor i Harlem, NYC
Musiken har spelats på Carnegie Hall, Parisoperan, Wien Statsoper, Dresden Semperoper, Lincoln Center, Musem of Modern Art in NYC, Festspielhaus i Baden-Baden, Oslo Opera, Operan i Stockholm, Ingmar Bergman Center på Fårö med mera.
Två citat ”Cirkeln bryts när vi vågar nytt. Då förblir vi relevanta.” ”Konstmusikens väsen är att skapa saker vi aldrig hört förut.” Båda ur Sommarpratet i P1 2016.
Aktuell april-maj 2019 “Eskapist”, dansföreställning på Kungliga Operan i Stockholm. Maj 2019: Avantgarde-konsert på Orionteatern i Stockholm med duon Siri Karlsson. 2020 en helafton vid operan i Antwerpen med full orkester och koreografen Daniel Proietto.
Under arbete en ny opera om den legendariska redaktören Diana Vreeland. Just nu är Mikael och librettisten Royce mitt i en diskussion med Vreelands sonson om rätten att göra operan. – Vi vill göra detta för att vi älskar hennes sätt att bygga luftslott.

Sagt om Mikael Karlsson

»Midsommarnattsdröm var mitt allra första möte med både Mikael Karlsson och hans musik. Jag hade absolut ingen aning om vad jag skulle förvänta mig. Vad jag sedan upptäckte var lite av en smältdegel, där Mikael har modet att inte bara ta intryck av i princip all musik han någonsin stött på, utan även lämna mycket luft och luckor i skapandet. Dessa fylls sedan på tillsammans med musikerna han jobbar med. Ett oerhört effektivt och kul sätt att jobba på! Rytmen har ett givet fokus i det mesta av musiken och det märks att tankar kring koreografi finns med från början i komponerandet. Han söker dessutom efter alla möjliga ljud (och oljud) som varje instrument kan frambringa, och behärskar konsten att vara seriös med glimten i ögat. Musiken kan vara kontemplativ och vacker men kräver stundtals också otrolig virtuositet och precision. Så det gäller att vara på hugget! Alla ovan nämnda attribut gör Mikael Karlssons musik väldigt attraktiv för mig – och väldigt många andra – och han har verkligen hittat sitt eget språk. Jag ser fram emot att höra mycket mer.«

Henrik Måwe, pianist under föreställningen Midsommarnattsdröm som spelades på Kungliga Operan 2015.

 

 

About The Author