Musikinstitutionerna måste börja kommunicera mer med sin publik. Det menar Edith Söderström, som efterlyser fler konstnärligt intressanta konsertprogram med uttalad vilja att nå ut.

Jag var tjugo någonting, hade smitit iväg själv för att se Jim Jarmuschs Coffee and Cigarettes, en film bestående av flera kortfilmer i svartvitt med staden New York som sammanbindande tema. Den sista, Champagne, är en snutt på fem minuter: Två äldre, distingerade herrar med släpande brooklyndialekt samtalar i vad som liknar en källarlokal. Någon sopar i bakgrunden, det är mörkt och svävande. Kanske är det ett rum i vår värld, kanske befinner sig de två männen redan halvvägs på andra sidan.

Samtalet kretsar kring gamla tider. Den ene minns en sång som han älskade. ”Hör du?”, utbrister han plötsligt. Försiktigt letar sig den varsamma oboen från Gustav Mahlers Ich bin der Welt abhanden gekommen in i rummet. Sången stegrar sig, ett brottstycke ur den första vindlande versen framfört av en anonym men klangfull mezzosopran lyser upp på avstånd. ”Världen har blivit mig främmande”, säger mannen vemodigt medan den andre lyssnar. Efter en stund ebbar sången ut.

Som all konst verkar musik i ett sammanhang. När den är som bäst har den förmågan att försänka oss i ett tillstånd av att vara i alla punkter av historien. Att vara både nu och då. Jim Jarmuschs film satte Mahlers sång i en för mig poetisk kontext. Det tidsöverskridande innehållet lyftes fram och fick mig att uppleva något som gick rakt in.

Att detta, för mig, viktiga musikögonblick skedde i en biosalong och inte på någon av landets musikinstitutioner är nog tyvärr ingen slump. Missförstå mig rätt, jag önskar inte att det ska göras svartvit indiefilm av all västerländsk konstmusik. Min poäng är hur anmärkningsvärt lite krut som läggs på gestaltningen av den klassiska repertoaren. Hur klen omsorg i form av tematänk, fördjupning och musikaliskt berättande som ägnas vårt musikarv.

Varför ges det till exempel sällan eller aldrig konserter som renodlat ägnar sig åt en kompositör? Eller konserter som fördjupar sig i en musikalisk skola eller strömning? Eller, varför inte, ett enda verk – en helkväll med en Beethovensonat uttolkat av flera solister? Själv skulle jag älska en sådan tematisk ingång. Ändå känns det nästan hädiskt att föreslå det.

Det har talats om giriga och oflexibla agenter som en förklaring till de stora konserthusens allt som oftast, uddlösa musikprogram. Själv tror jag att förklaringen går djupare än så. Det räcker i princip att läsa ett slumpvist utvalt programblad – mellan de torra hyllningstexterna och pliktskyldiga biografierna, framträder en konstsyn som har mer gemensamt med 1800-talet än 2000-talet. Ännu vördas verket, ännu lever tron på konst för konstens skull – l’art pour l’art – och under inga omständigheter accepteras sammanhang och publik som en påverkansfaktor. Med en sådan grundsyn blir det plötsligt ganska enkelt att lägga skulden för sviktande publiksiffror på mig som besökare – som inte har vett att uppskatta Haydn en lördag eftermiddag i ett halvövergivet konserthus. Verket är ju i alla sammanhang oantastligt. Eller?

Lyckligtvis finns de som börjat höja sina röster. Musiker som vet att förena kärleken till musiken med en vilja att kommunicera med sin publik. En sådan är Barbara Hannigan, den skönsjungande dirigenten från Kanada. Under våren 2017 ser jag henne uppträda i Berwaldhallen i Stockholm. Till sitt program har Hannigan valt ut sånger och stycken med historiska kvinnoroller som sammanbindande tema: Här finns urmodern i Sibelius Lounnotar, den fallna kvinnan i Bergs Lulu och den undflyende skönheten i Debussys Syrinx.

Programmet är inte bara tematiskt förtätat, det vågar också utmana musikaliskt. Övergången mellan Debussys mystiskt lockande Syrinx (spelad i ett helt nedsläckt rum) och Sibelius ursinniga skapelseepos ur Kalevala är så effektfull att man tappar andan. Detsamma sker efter paus då Hannigan inleder med Ligetis Atmosphères, en gnisslande sonor puff mot det okända som får mig att vässa alla mina sinnen. Som åhörare befinner jag mig i ett rus. Det är ju så här det ska kännas! Precis som den där gången i biosalongen, så faller allt på plats.

För den klassiska musikscenen kommer det att bli avgörande, menar jag, att syresätta systemet med fler nytänkare och konstnärligt drivna musiker. Iallafall om man vill överleva på sikt. Jag är inte ute efter pynt och ornament, tvärtom vad jag efterfrågar är vägledning och fördjupning. Ett aktivt närmande mot konstformens inneboende och, tyvärr, försummade poesi. Som Gustav Mahler själv ska ha sagt: ”det bästa i musiken står inte att finna i noterna”.

 

Edith Söderström är frilansskribent och musiker

Edith Söderström, foto: Sanna Lindberg

 

About The Author