Tonsättare som Mozart, Schubert och Bach har en självklar plats i Ingmar Bergmans filmer. Men även musik av modernare snitt är frekvent förekommande, inte minst i hans tidiga produktion. Sofia Lilly Jönsson slår ett slag för ett antal svenska filmmusiktonsättare som starkt bidrog till att förstärka stämningen i demonregissörens tidlösa klassiker.

Text: Sofia Lilly Jönsson

»Det fanns en utomordentligt begåvad ung kompositör som var anställd på SF som hette Erik Nordgren, och han och jag hade hemskt roligt tillsammans.«

Orden är Ingmar Bergmans i ett intervjuprogram på svensk tv. Käbi Laretei är programledare. Det är 1980-tal och inte många år sedan hennes händer har fått spela Chopin med Ingrid Bergmans rollfigur i filmen ”Höstsonaten” från 1978. Det är ännu decennier före historieskrivningen om Bachälskaren Bergman.

Bergman och musiken, Bergman och Bach, Bergman och Gud. Man kan tro ibland när man läser om filmerna att de är hjälpämne till studier i ämnet Bergman.
”Bach är väl för dig den störste?”, frågar Camilla Lundberg i ett annat tv-program, i början av 2000-talet. Programmet fick stor betydelse för synen på Bergmans förhållande till musiken. ”Jo, men det har kommit väldigt så småningom”, svarar Bergman.

Det är som att eftervärlden inte har velat lyssna efter hur det faktiskt låter i filmerna. Visst finns Bach och andra klassiska mästare där, men det finns också mycket annat. Filmer som ”Fängelse” (1949), ”Sommarlek” (1951) och ”Ansiktet” (1958) räknas idag som tidiga filmer, filmer där Bergman var på väg att bli Bergman. Men intresset har riktats mot Bergmans senare filmer.

Den uppblossande och sedan tynande filmmusikens tid, kallar journalisten Torsten Jungstedt de knappa två decennier från början av 1940-talet då unga tonsättare som Lars-Erik Larsson, Erland von Koch och Erik Nordgren skrev för den svenska filmen.

Erik Nordgren var fem år äldre än Bergman, uppvuxen på landet utanför Helsingborg, altviolinist. Han hade gått på ackis i slutet av trettiotalet och var känd som en ganska allvarsam kompositör. Så säger han själv i samtalet med Torsten Jungstedt, för bokserien ”Musiken i svenska ljudfilmer”. Erik Nordgens fästmö i början av 1940-talet var skådespelerskan Elsie Albiin. Genom henne fick producenten på Terrafilm, Lorens Marmstedt, kontakt med Nordgren. En dag bad Marmstedt honom att ganska brådstörtat skriva musik till Hampe Faustmans ”Brott och straff” (1945). Den hade gått upp på biograferna, men utan musik. Eftersom den gick dåligt ville producenten försöka rädda filmen med musik.

Man ska komma ihåg att spelfilm vid den här tiden var en rent kommersiell affär. Den måste fungera på helgpubliken. Något statligt filmstöd fanns inte. Konkurrensen från pilsnerfilmen, andra bolag, utländska filmer – främst från Hollywood – var mördande. Å andra sidan var det ännu långt till tv:s genombrott. Folk gick på bio. En tonsättare kunde göra flera filmer om året.

Erik Nordgren blev kvar vid filmen, så småningom SF:s musikchef och togs som sådan inte upp i den seriösa musikhistorien. I stället blev hans öde Ingmar Bergman och filmer som ”Sommaren med Monika”, ”Sommarnattens leende”, ”Det sjunde inseglet”, ”Smultronstället”.


Mellan 1945 och 1973 skrev Erik Nordgren musik till drygt 60 svenska filmer, däribland 18 av Ingmar Bergman.

 

När Torsten Jungstedt talar med de då gamla kompositörerna i slutet av 1980-talet tycker Lars-Erik Larsson att han höll på med filmmusiken längre än han hade velat. Erland von Koch skriver i sina memoarer att stora mästare som Sjostakovitj, Stravinskij, och Alfvén också skrev för filmen, som om han efter ett helt tonsättarliv måste försvara att han också gjorde det. Filmmusiken var ett brödjobb.

Samtidigt erkänner de tonsättare som skrev för filmen gärna att det var både roligt och lärorikt, och inte minst spännande med den nya tekniken. Den kommersiella filmen var ju först med tillgång till avancerad ljudutrustning – långt före EAM-tonsättarna, som laborerade med samma metoder. Skillnaden var att musiken i filmen inte skulle ”höras”, bara finnas där. Det gör filmkompositören till ett hantverksyrke, mer likt de historiska tonsättarnas liturgiska och ceremoniella uppdrag än modernisternas höga ideal om den absoluta musiken.
”Jag lärde mig oerhört mycket på alla dessa filmer, att anpassa sig efter de mest skiftande – för att inte säga oväntade och vansinniga scener och påhitt”, skriver Erland von Koch i sina memoarer.

Tonsättarna som arbetade med Ingmar Bergman vittnar om en närvarande regissör som visste vad han ville. Men Bergman var ingen ensamvarg. Snarare var det lyhördhet och samarbete som präglade arbetet, och det hör man i filmerna. Varje film skiljer sig från den andra. Genom filmerna från 1940- och 50-talet flödar en uppsjö av motiv, idéer, originella och efterliknande, pastischer, ideal, koder, symboler, och innovationer.

 

»Bergman var ingen ensamvarg. Snarare var det lyhördhet och samarbete som präglade arbetet, och det hör man i filmerna.«

 

Här finns en obesjungen period i den svenska musikens historia, skriver Torsten Jungstedt. Han hade rätt i det, men idag märks ett växande intresse för filmmusiken. Många av dessa tidiga filmer finns utgivna på dvd och går ofta att låna på biblioteken. Gör det!

Bergman själv var aldrig sen att framhålla sina medarbetares betydelse. Den största musikaliska tjänst vi kan göra födelsedagsbarnet Ingmar Bergman är kanske att lyssna mindre på honom, och mer på filmerna från åren då han och begåvade kompositörer hade ”hemskt roligt tillsammans”.

 

Klingande nedslag i Bergmans filmer

1. Musik i mörker (1948)
Erland von Koch har här efter tidens filmideal sökt gestalta scen för scen. Flera pastischer på genremusik förekommer: när en tjusig kvinna gör entré hörs några takter amerikansk schlager. I en annan scen ställs Beethoven och Chopin mot vulgär boogie woogie för att vi ska förstå att huvudpersonen är en allvarlig ung man med konstnärliga ambitioner.

2. Gycklarnas afton (1953)
Filmen gjordes av Sandrews. Erik Nordgren, som inte fick lov av SF att följa med, föreslog Karl-Birger Blomdahl för Bergman. Filmmusik brukade vid den här tiden betyda stråkar. Blomdahl skrev för brass-ensemble till filmens cirkustema. Ett okonventionellt val, som nog bidrog till den dåliga kritiken då men som bättrade på Bergmans status hos modernisterna.

3. Smultronstället (1957)
Filmen om den gamle Isak Borg, professorn som möter sitt förflutna i drömmar och fantasier under en resa genom Sverige, är Erik Nordgrens mästerverk. Ett ledmotiv utvecklas under hela filmen, leder framåt och förklarar undertoner i handlingen, som i ett musikdrama av Wagner. Att samma tema hade använts i ”Sommarlek” sex år tidigare var det ingen som märkte före hemmabions tid.

4. Nattvardsgästerna (1962)
Det är Erik Saedén som sjunger kantorns röst i högmässan i filmens inledning, spelad av Olof Thunberg. Gumman från Hol, däremot, spelas av Elsa Ebbesen och det är skådespelerskan själv som sjunger. I Vilgot Sjömans dokumentation om filmandet berättar Ebbesen att hon sjungit tre år i en kyrkokör. Klipparen Ulla Ryghe talar varmt om ”den där höga, spröda gumtonen”. Hela gudstjänstscenen skapas med omsorg av Erik Nordgren och Ingmar Bergman efter noga kollationering med Svenska kyrkans handbok.

5. Den goda viljan (1991)
Filmen är regisserad av Bille August till Bergmans manus, som gavs ut som roman. Tonsättaren Stefan Nilsson är mycket ekonomisk – ett par återkommande teman med några få melankoliska toner spelade på piano är nästan det enda som hörs filmen igenom. På så vis skapar musiken en enhetlig stämning och håller samman filmen, som sändes i separata avsnitt i tv.

 

 


”En glädje som är så stor, så särskild, att den ligger bortom smärtan och den gränslösa förtvivlan. Ni förstår, det är en glädje bortom allt förstånd.” Bergmans Till glädje (1950) är kanske inget mästerverk, men det är förmodligen den film som bäst förmedlar Bergmans förhållande till musiken. Dirigentens ord (framförda av Victor Sjöström) skulle utan vidare kunna vara uttalade av regissören själv.

 


Bergmanjubileet inkluderar bland annat ett BIS-album där Roland Pöntinen spelar speciellt utvald musik ur Bergmans filmer. Medverkar på skivan gör även Torleif Thedéen, cello, och Stenhammarkvartetten.

 

About The Author