Edith Söderström önskar att fler fick möjligheten att förkovra sig i det klassiska musikerhantverket.

En fredag i februari följer jag med en vän på konsert i Grünewaldsalen. Konserten ingår i serien Ny fredag och bakom kvällens program står Emily Hultmark, fagottist i Kungliga Filharmonikerna och hennes pappa ljudkonstnären Torbjörn Hultmark. Diktuppläsningar blandas med musikstycken från olika epoker och egenkomponerat material. På de pampiga innerväggarna projiceras drömska videoinstallationer. Fågelsträck, vattenmassor, korniga landskap.

Man måste inte älska cross-over. Själv känner jag mig ibland överväldigad av alla samtidigt pågående uttrycksformer. Å andra sidan är det uppfriskande att få ta del av något som är präglat av genuin skaparlust och som förhåller sig spänstigt till normen.

Men det är något annat än innehållet som slår an hos mig denna kväll. Vad som fångar mig från första ton, och allt eftersom konserten fortskrider, är vad som försiggår mellan de båda musikerna. Det går helt enkelt inte att värja sig för lystern i far och dotter Hultmarks ögon. Deras synkade rörelser, de simultana pauseringarna, de korta blickarna av samförstånd. Det är inte bara jag – omkring mig ser jag hur publiken storögt sörplar i sig denna oemotståndliga cocktail av spelglädje och familjeterapi. Och visst, det erkänner jag, ett sting av avund smyger sig också in.

I den klassiska musikvärlden är det vanligt att musiker själva är barn till musiker. Mozart, Beethoven, Bach, Liszt, Vivaldi, Grieg, Strauss och Korngold är bara några exempel. Stjärnsolisterna ligger inte långt efter: Mstislav Rostropovich, Daniel Barenboim, Cecilia Bartoli, Daniil Trifonov och Vilde Frang har alla skolats i hemmen. De har lärt genom det levda, inte det sagda. De har förstått vilka musikaliska höjder som ligger i potten om man vågar satsa.

 

»Vad får det för konsekvenser för konstformen om yrkeskåren i övervägande grad utgörs av en kulturellt skolad elit där alla bär på likartade berättelser?«

 

Med tanke på hur mycket arbete som krävs och hur tidigt i livet man faktiskt måste ta steget för att bli professionell musiker är en sådan insikt guld värd. Detta påminns jag om under kvällens konsert. För hur lekfullt det än verkar så vet jag att bakom Emely Hultmarks eleganta fagott-räkor ligger tusentals timmar av hårt arbete. Och ett aktivt beslut: att börja öva.

Kanske, tänker jag efteråt på väg ner i det vindlande trapphuset, utgör det klassiska musikeryrket det sista skrået. Det vilar något romantiskt över detta – att förvalta ett arv från generation till generation. Samtidigt kan jag inte låta bli att fundera på vad en sådan ordning innebär i sin inverterade form. Vad innebär det för unga talanger som saknar musikerföräldrar eller tidiga kontakter med konstmusikvärlden? Och vad får det för konsekvenser för konstformen om yrkeskåren i övervägande grad utgörs av en kulturellt skolad elit där alla bär på likartade berättelser?

I den offentliga debatten pekas det ofta på minskande satsningar inom kulturskolorna som en huvudorsak bakom en klen och likriktad återväxt. I min värld är det är lite som försöka mildra ett symptom istället för att se till sjukdomsorsaken. Jag säger inte att utbildningsfrågan saknar betydelse – El Sistema-projekten, som ett antal orkestrar engagerat sig i, är till exempel verkligen lovvärda i sin strävan att bredda rekryteringsbasen – men problemet går sannolikt djupare än så.

För min del tror jag att det i grunden handlar om hur man som yrkeskår manifesterar sig i det allmänna medvetandet. Klichébilden av den klassiske musikern som en förfinad dandy med ett massivt kulturellt kapital är väl befäst och avskräckande för den som inte känner sig som en del av en sådan sfär. Det är lätt att skylla på media, att det är tidningar, film och tv som producerar och upprätthåller schablonbilderna, men media speglar ju egentligen bara de normer som man uppfattar som rådande inom konstformen.

Att göra upp med sin självbild är smärtsamt. Men om den klassiska musikvärlden ska kunna gå från subkultur med elitistiska drag till att bli en bred, konstnärlig uttrycksform som speglar fler delar av samhället, krävs självrannsakan och äkta vilja till breddning. Och det går faktiskt att förmedla spetskompetens och folklighet på samma gång. Jag tänker på stjärnkockyrket – ett värv som de flesta vet är extremt krävande, men uppnåeligt för den som satsar och har talang. Det borde vara möjligt för musikeryrket att röra sig i samma riktning.

Konsertsalens trygga akustik byts hastigt ut mot fredagskvällens larm. Jag bestämmer mig för att promenera hem i februarikylan, uppfylld av en vacker stund. Far och dotter Hultmarks uppvisning har verkligen gjort ett djupt intryck på mig – allt jag vet är att betydligt fler borde få chansen att förkovra sig i det kraftfulla, ordlösa språk som är deras.

 

Edith Söderström är skribent och musiker. I sommar hörde ni henne som programledare i P2:s Klassiskt på hemväg.

 

About The Author