Vare sig skjutande turkisk kustbevakning, hänsynslös myndighetsbyråkrati eller språkförbistring har hindrat svenska musiker från att engagera sig för alla miljontals människor på flykt. Ett av de mer framträdande musikprojekten med sociala förtecken är det europeiska nätverket Musethica som haft verksamhet i Sverige sedan två år tillbaka.

Vad går projektet ut på? På vilket sätt kan musik hjälpa de asylsökande att få en bättre start i det nya landet?

Opus tog pendeltåget till en förortslokal söder om Stockholm för att söka svaren på frågorna.

TEXT HANNA HÖGLUND

Fiol, viola och cello dansar iväg i Beethovens stråktrio i G-dur. En romsk kvinna gråter tyst.

Det är en av januaris gråkallaste dagar. Hårda vindar har samlat kraft över Östersjön och viner in över Stockholm, mot en av huvudstadens mötesplatser för hemlösa EU-migranter, där besökarna kan få frukost donerad av ICA Maxi och hjälp och stöttning för att ta sig vidare i det svenska samhället. Lysrörsljuset gör allt glåmigt.

Men mitt i matsalen, medan folk kommer och går och en kaffebryggare kör sitt rengöringsprogram står tre musiker från lika många länder och spelar så att strängarna repar upp sig: violinisten Kern Westerberg från Danmark, violasten Avri Levitan från Israel och cellisten Bas Jongen från Nederländerna.

Nästa stycke är Ernst von Dohnányis serenad för stråktrio, scherzot. Några i publiken har gått. Andra ler stort, någon blundar, det surrar från filmande mobilkameror.

Westerberg, Levitan och Jongen kommer från Musethica, en internationell icke vinstdrivande musikorganisation som på några få år spridit sig till flera länder, nu senast Sverige. Det handlar om unga klassiska musiker som i samarbete med välrenommerade musikutbildningar och lärare besöker skolor, fängelser, boenden för funktionshindrade och asylsökande och spelar, spelar, spelar. Ideellt men på toppnivå. För en publik som av olika skäl annars inte kommer i kontakt med konstmusiken.

– Musiker har ett stort ansvar i samhället. Den här verksamheten hjälper oss att minnas varför vi håller på, säger Levitan, en av grundarna till Musethica.

”Det är när man gör sådana här konser ter som man märker behovet av att faktiskt gå upp på morgonen och öva sina skalor”, säger Avri Levitan. Foto: Martina Holmberg

Men Musethica är inte bara ett socialt projekt. Det började med att Levitan ville hjälpa sina studenter att bli bättre och ge dem en chans att spela mer utanför akademin och för olika typer av människor.

– Det är när man gör sådana här konserter som man märker behovet av att faktiskt gå upp på morgonen och öva sina skalor, fortsätter han. Spelar du inte rent eller tillräckligt bra når du inte den här publiken.

Kern Westerberg håller med:

– En del gick ju när vi spelade, som du såg. Man måste verkligen prestera och leverera. Det håller inte att spela slarvigt.

Själv engagerar han sig i Musethica av ”egoistiska skäl”, säger han med ett litet leende:

– Man träffar andra bra musiker och får mycket konserterfarenhet. Men framför allt: när man spelar som idag i en matsal eller på liknande ställen kommer man också direkt in i konserten. Det är ingen uppvärmning backstage under rader av artistporträtt som på konserthusen – det finns ju inget backstage! – utan man får jobba mer intuitivt och kan tillåta sig att experimentera.

Det är Westerberg som inleder dagens spelningar för en publik av nyanlända och asylsökande med adagiosatsen ur Bachs g-mollpartita för soloviolin. Rätt upp och ner under lysrören, utan noter och i sina vanliga vardagskläder.

Och det är något med det lilla ljudet en ung kille bakom mig gör när Kern kommer igång och spelar – ett slags förlöst ”äntligen”.

Levitan säger att repertoaren är sådan de själva vill spela. Vilket också visat sig vara det som funkar bäst. De försöker inte göra det enkelt för publiken.

Han avbryter sig för att skaka hand med en man från västra Afrika som har sina tillhörigheter packade i en sportbag, och nyfiket undrar vad den här musiken kallas och varför musikerna gör så mycket miner och gester till varandra när de spelar. Mannen vill också ge stråktrion en komplimang: han står aldrig still om han inte sover, berättar han. Men här kunde han sätta sig ner och bara lyssna. Sedan börjar de prata initierat om musik från mannens hemland som det visar sig att de båda känner till.

”Mannen vill också ge stråktrion en komplimang: han står aldrig still om han inte sover, berättar han. Men här kunde han sätta sig ner och bara lyssna.”

Musethica må vara ett i grunden inte enbart socialt projekt, men här uppstår ändå det Levitan kallar ”moments of social respect” – ”stunder av social respekt”, genom musik.

Och senare samma dag, när Musethica-trion dragit vidare till ett av Stockholms asylboenden för en halvtimmeslång eftermiddagskonsert händer plötsligt något som faktiskt liknar musikmagi.

Det har börjat lite trögt. Bara en handfull av de boende har hittat till spelningen. Några nyfikna barn från olika länder och världsdelar sticker i tur och ordning in näsan genom den öppna dörren men springer lika snabbt därifrån. En man utan ben i rullstol kommer en stund och försvinner igen, men parkerar sig till sist i ett hörn för att lyssna till Beethoven. Mobilkamerorna har börjat surra och ploppa.

Då kommer en liten pojke med sin pappa och går nyfiket fram till musikerna, helt fascinerad av musiken. Han börjar göra dansrörelser med armarna till en av Dohnányis livligare passager. Klockrent i takt medan sångliknande ljud kommer ur munnen. Han får sin pappa att sätta sig också. Det är som att rummet håller andan.

– Det är helt otroligt, viskar en av volontärerna i personalen. Den här lilla pojken är annars helt okontaktbar.

Plötsligt är det som att något lossnat i lokalen. Trion musicerar vidare. Mannen i rullstolen fattar pojkens händer och hjälper honom att dirigera. Männen i publiken filmar. Efter konserten fortsätter Avri Levitan att spela i korridoren medan pojken håller stråken.

– Han kan ju bli musiker, säger en kvinna förundrat. Och han har aldrig sagt ett ord innan.

”Han kan ju bli musiker… Och han har aldrig sagt ett ord innan.”

Musethica-gänget tackar för sig och plockar ihop sina instrument. De börjar bli lite trötta nu efter att ha hållit igång hela dagen. Men det är dags att dra vidare till ännu en konsert.

Efter sig lämnar de minnet av ett laddat första möte med hundra-, två hundra-, tre hundra år gammal musik som antagligen aldrig förr klingat i den här gudsförgätna lokalen någonstans i Stockholm. Och en skör, liten känsla av spirande hopp.

 

Musethica-gänget tackar för sig och plockar ihop sina instrument. Konsert nummer ett av två denna dag är avklarad. Foto: Martina Holmberg


OM MUSETHICA

Den icke vinstdrivande musikorganisationen Musethica grundades 2012 i Spanien av violasten Avri Levitan och Carmen Marcuello, professor i affärsekonomi. Idag bedriver man verksamhet i Tyskland, Israel, Polen och Spanien men har också partners i Kina, Frankrike och Sverige.

Musethica är ett utbildningsprogram för unga, klassiska musiker som jobbar för att öka mängden konserttillfällen men också för att föra ut konstmusiken till platser dit den i vanliga fall inte når, till exempel fängelser, sjukhus, asylboenden och skolor med elever som har speciella behov.

 

”Musiker har ett socialt ansvar”

Vilka är lärdomarna från de senaste årens musikprojekt kopplade till migration och integration? Tre musiker, tillika företrädare för olika organisationer som engagerat sig i flyktingmottagandet, delar här med sig av sina erfarenheter.

TEXT HANNA HÖGLUND

– Vi musiker har ett socialt ansvar, säger Cecilie Løken, flöjtist och grundaren till hjälporganisationen Röda hjärtat. Det handlar om att bli kompisar med våra nyanlända ‘fast vi inte har tid’ och ‘fast vi inte orkar’.

Løken fick förra året priset Aurora Music Award för sitt arbete med att i både konkreta hjälpaktioner och konserter sammanföra klassiska musiker och människor på flykt. Bilden av den drunknade syriske pojken Alan Kurdi på en strand vid Medelhavet tillsammans med alla syriska flyktingar på Centralstationen i Stockholm var ett uppvaknande, säger hon.

De senaste årens musikerreaktioner på flyktingströmmarna har visat att det är många som håller med henne. Att använda klassisk musik i olika former som ett medel för integration och ett sätt för människor att mötas har blivit en växande undergroundrörelse i konstmusik-Sverige.

Løken på ett transitboende i Stockholm. En flöjt gör gott.

Løken och Röda hjärtat har på volontärbasis jobbat med konserter på flyktingboenden i Stockholm, låtit barn prova på att spela, ordnat så att intresserade har kunnat få instrumentlektioner, men också tagit med dem till Stockholms konserthus på orkesterrepetitioner. Nu vill hon fortsätta jobba för de som fått uppehållstillstånd, som sitter isolerade i sina lägenheter.

– Vår konstmusikaliska värld är väldigt hemlig, säger hon. Här finns en möjlighet att öppna upp konserthusen för nya besökare.

”Vår konstmusikaliska värld är väldigt hemlig. Här finns en möjlighet att öppna upp konserthusen för nya besökare.”

Løken berättar att de människor hon träffat är väldigt öppna för all sorts repertoar men det viktiga är just mötet, att man följer med och stannar kvar efteråt och pratar.

Barockviolinisten Maria Lindal har ägnat sig åt ett liknande arbete. Som musikalisk ledare på Drottningholms slottsteater ordnar hon bland annat ”dance-battles” tillsammans med nyanlända ungdomar och dansutbildningen Base 23, där man dansar till en blandning av hiphop och musik av Rameau och Purcell. Nästa gång blir symboliskt nog på nationaldagen.

– Det viktiga är att musiken har ett beat, och barockmusik består ju till stor del av dansmusik. Det är en klyscha men musiken ÄR gränslös, säger hon.

Men allt har inte gått lika lätt. Tillsammans med sin ensemble Rebaroque och deltagare från Fröjelgårdens asylboende på Gotland skulle Maria Lindal i höstas sätta upp Mozartoperan ”Enleveringen ur Seraljen” på Stockholms slott. Operan som utspelar sig i Osmanska riket öppnade upp för kopplingar till vad som just nu händer i Syrien och Turkiet.

– Vi hade bland annat med en otroligt duktig fjortonårig flicka från Teheran som sjöng och skrev egen musik. Och tanken var att deltagarna från Fröjelgården och deras musik – mycket hiphop och pop – skulle integreras i operan.

Maria Lindal

 

Men bara ett par dagar innan premiär tömdes flyktingboendet utan förvarning. Alla boende blev utvisade, många av dem ungdomar som skickades med bussar åt olika håll. Det var förstås en chock för alla inblandade, men ReBaroque valde att akut-arrangera om musiken och genomförde konserten ändå.

– För ungdomarnas skull, för att hedra dem, säger Lindal. Vi berättade för publiken om vad som hade hänt och om hur vi idag faktiskt lever i ett land som stänger ute människor, vänder ryggen till.

En annan musiker som upplevt liknande plötsliga uppbrott är Christer Åberg, mångårig brasslärare på musikskolor i Sverige och England. Tillsammans med Orkesterförbundet har han under hösten startat upp undervisningsverksamhet på mässingsinstrument för nyanlända killar i 20–30-årsåldern i Västerås, en
grupp som ofta inte har något att sysselsätta sig med eftersom de inte går i skolan som sina yngre kompisar.

– Av totalt tio, tolv elever blev två stycken skickade utan förvarning till en annan flyktingförläggning i Kiruna. Det kändes lite smärtsamt, säger Åberg.

Då hade gruppen inlett ett mödosamt men givande arbete att tillsammans lära sig spela barnvisor och enklare stycken genom att Christer spelade före och de efter.

– De som jag träffar har i stort sett ingen musikbakgrund. Samtidigt är de väldigt engagerade och måna om att lära sig. Det var rätt mycket språkförbistring i början, men nu går det bättre.

”De som jag träffar har i stort sett ingen musikbakgrund. Samtidigt är de väldigt engagerade och måna om att lära sig.”

Kursen kommer att fortsätta under 2017 och då ska man även börja ta in yngre deltagare. Och Åberg har lagt upp sin brassundervisning som en studiecirkel och får på så vis in lite pengar. Finansieringen är annars det ständiga problemet för den här typen av verksamheter.

Cecilie Løken är tydlig med vad som behövs:

– Det håller inte att i längden bygga bara på volontärer. Vi skulle behöva ett statligt eller kommunalt stöd, för intresset och orken hos frivilliga klingar så småningom av. Dessutom är det bara tillfälligheter som gör att vissa volontärer når fram till de som behöver hjälp.

Men, som hon själv konstaterar drygt ett år efter att hon och tio proffsmusiker från Röda hjärtat lyckades samla in 200 000 kronor på fem dagar och åka till Lesbos och ta emot båtflyktingar:

– Vad kan en enda människa göra? Ganska mycket faktiskt.

Röda hjärtats hjälpteam på Lesbos hösten 2015. ”Vi hade ingen aning om vad som väntade på Lesbos. Gummibåtar med döende människor, nyfödda barn, handicappade som ankom stranden hungriga, kalla, chockade. Turkiska kustvakten sköt mot alla båtar. Smugglare hotade dem att gå ombord i alldeles för små båtar.” Från vänster stående: Johannes Rostamo, Simona Bonfiglioli, Magnus Frantzén, Audun Sandvik. Från vänster främre raden: Nour Abdulsalam, Cecilie Hesselberg Løken och Sara Övinge.

 

Fem musikprojekt

med fokus på flyktingmottagande och integration


Röda hjärtat

Flöjtisten Cecilie Løkens Stockholmsbaserade musikverksamhet fortsätter under 2017 med en ny konsertserie på Migrationsverkets förvar i Märsta i samarbete med Röda Korset. Hittills i år har musiker från Sveriges Radios Symfoniorkester, Kungliga Hovkapellet och Gävle Symfoniorkester deltagit.


Sweden Aid Orchestra

Orkester bestående av musiker från Sveriges symfoniorkestrar som gör välgörenhetskonserter till förmån för olika utsatta grupper och företeelser. Nästa projekt väntas gå av stapeln sent våren 2017.


Songlines

Projekt som syftar till att med olika musikaktiviteter jobba med unga nyanlända. Startar 1 januari 2017 och pågår därefter i tre år. Första året inriktar man sig på Västra Götaland, Jönköping, Kalmar, Blekinge, Gotland och Gävleborgs län.


Folkoperan

I februari 2017 är det premiär för föreställningen ”Förklädd gud”, där EU-migranter står på scen tillsammans med klassiska musiker och sångare i Lars-Erik Larssons och Hjalmar Gullbergs lyriska svit.


Bastard Barocks ”Arabian baroque”

Barockmusik-kollektivet Bastard Barock är baserat i Malmö och Stockholm. Projektet ”Arabian baroque” startade under 2016 och sammanför svenska och arabiska musiker i en föreställning riktad framför allt mot skolpublik. Det ryktas även att en skiva är på gång.

 

Fotnot: Tyvärr har vi inte haft tillåtelse att fotografera de asylsökandes ansikten. Vi ber om överseende med detta.


Gillade du den här artikeln?

Om svaret är ja och du vill läsa fler texter av det här slaget rekommenderar vi en prenumeration på Opus – musikvärldens mest exklusiva magasin om klassisk musik och opera. Opus bjuder på initierade reportage från kunniga skribenter, det senaste från svenskt och internationellt musikliv och recensioner av de hetaste inspelningarna och föreställningarna.

Ett förmånligt prenumerationserbjudande hittar du genom att klicka på denna länk.

About The Author