Nya dokumentären om Luciano Pavarotti ger en väl tillrättalagd bild av mästersångaren menar Opus recensent Carl-Henric Malmgren.

”Jag vill bli ihågkommen som den som förde operan ut till folket” säger Luciano Pavarotti några minuter in i filmen. Med en handhållen videokamera har någon i hans familj frågat hur han vill att folk ska minnas honom som sångare om hundra år.

Att han lyckades med målsättningen råder det knappast något tvivel om. Ingen annan sångare under förra seklet blev så älskad och framgångsrik som den glade och pojkaktige tenoren från Modena. Trots sina framgångar och ekonomiska succéer betraktade Luciano Pavarotti sig ändå som en enkel person: ”Sono un paesano” var en återkommande fras. ”Jag är en lantis”.

I nya dokumentären av Oscarsbelönade filmskaparen Ron Howard möter vi myten Pavarotti. Det ställs inga riktiga frågor och inget nytt kommer fram. Filmen duckar inte för omständigheterna runt Pavarottis kärleksaffärer och skilsmässan med första hustrun Adua Veroni, men det blir deras tid som gifta och senare försoning som står i fokus.

Man kommer däremot nära andra hustrun Nicoletta Mantovani. Prövningarna mellan henne och Pavarotti ramas in vackert, men det romantiska skimret blir Hollywoodklistrigt. Sorgen kring Mantovanis tidiga ms-diagnos och ett dödfött tvillingsyskon till gemensamma dottern Alice blir mer romantiskt färgad än riktigt kännbar.

Skönsång av absolut världsklass saknas förstås inte. Ju längre in i karriären desto mer mognad hörs i rösten. Inte bara större bredd och fyllighet – filmen skildrar även tydligt hur Pavarottis förståelse för text utvecklas. Han var ingen stor skådespelare, men kunde intuitivt förmedla stämningar och fånga nyanser som få andra. Tolkningen av ”Vesti la giubba” från I Pagliacci frambringar tårar hos mig när Pavarotti och Canio blir ett.

Turerna kring dödsboet och testamentena (det fanns flera) lämnas däremot helt utanför handlingen. Detta trots att ämnet vållade mycket uppmärksammat i pressen efter Pavarottis död år 2007. En irrelevant och osmaklig bisak? Nej, Ron Howards dokumentär tar parti för legenden om sångaren och sållar partiskt bland faktatrådarna som finns att dra i. Filmen kan snarare rekommenderas för alla som vill få sig en trevlig musikstund med småputtriga inlägg och kommentarer från personer som stod mästaren nära. Exklusivt bildmaterial från familjearkivet berör.

Jag lämnar ändå biosalongen med en känsla av nedslagenhet. Filmen hade ju kunnat göras betydligt vassare. Till exempel stör det att alla musikklipp är textade. Även översättningen haltar, både vad gäller librettotexter och dialog från engelska och italienska till svenska. Här borde filmdistributören SF gjort ett bättre jobb.

Mot slutet återkommer klippet från familjemedlemmen som undrar hur Luciano Pavarotti vill bli ihågkommen. Frågan är nu hur han vill att man ska minnas honom som människa. Han rannsakar sig själv och säger att han vill bli ihågkommen som en bra pappa och make. Någon man kunnat vända sig till och som funnits till hands för sina närmaste. Sorgset konstaterar han att han inte har motsvarat den roll han velat.

Tankar om vad världens främsta artister offrar för oss andra är det som stannar hos mig. Paniken i Pavarottis ögon inför det höga B:et i slutet på Nessun Dorma från De Tre tenorerna-konserten i Rom 1990. Lättnaden och lyckan när han avslutar en svår fras. Ensamheten.

Kanske ljög han för sig själv när han svarade på den återkommande intervjufrågan ”Can you be sure to hit that note?”. Han svarade ”No. That is the beauty of my profession.”

Det verkar ha handlat mer om skräck än om skönhet.

Carl-Henric Malmgren

 

FAKTA

Pavarotti
Premiär: 1 november
Regi: Ron Howard
Spellängd: 1h 54min
Distribution: SF

 

 

 

About The Author