Årets Salzburg-festival hade myter som tema. Medea och Orfeus i underjorden var några av de gestalter Bo Löfvendahl mötte under sitt besök i augusti. 

TEXT BO LÖFVENDAHL

Nu laddar festivalstaden Salzburg som bäst inför 100-årsjubileet nästa år. 1920, strax efter första världskriget, inleddes den framgångsrika festivalepoken som sedan dess har vuxit till ett nästan oöverblickbart utbud av teater, opera och konserter, på högsta musikaliska nivå.

Myter var årets tema, vilket strängt taget skulle kunna gälla vilket år som helst. De antika myterna har väl aldrig varit mer aktuella och livskraftiga och bearbetningar av dem utgör historiskt en stor del av den samlade operarepertoaren. Denna sommar var det framför allt ett par mytfyllda operaproduktioner på klingande franska som stod ut.

 

Simon Stones uppsättning av Luigi Cherubinis ”Medea” var kanske den största behållningen. I hans tolkning blir operan från 1797 ett högaktuellt flyktingdrama, vilket det ju är redan i det antika originalet. Här möter vi Medea som avvisats från Korint sedan hennes Jason träffat en ny kvinna. I parallella scenbilder kontrasteras Jasons sobra hemmiljö med sunkiga internetkaféer där Medea försöker få kontakt med sina barn.

Dramat blir allt mer laddat. När den förtvivlade flyktingen Medea plötsligt dyker upp på flygplatsen i Korint och begär asyl, får vi se henne på tv i direktsändning hemma hos Jason och barnen. Filmiska avsnitt med speakerröst ersätter den talade dialogen, med en estetik som påminner om reklamens berättelser om obekymrat lyckliga människor, allt placerat i Salzburgs vackra gatumiljöer mot en fond av alptoppar.

I ursprungsberättelsens slutscen kör Medea rakt in i ett bål när hon mördat barnen, med en vagn dragen av eldsprutande drakar. Simon Stone placerar henne på en bensinstation där Medea skvätter den eldfängda vätskan omkring sig medan hon håller cigarettändaren i högsta hugg.

Den unga ryska sopranen Elena Stikhina, som har påbörjat en internationell raketkarriär, sjöng titelrollen, som en gång var Maria Callas stora genombrott. Hon var otroligt övertygande och visade tårfylld glädje över publikens ovationer. Som många Salzburgproduktioner får den ett liv efter festivalen; nästa vår spelas den på Teatr Wielki i Warszawa. Wienerfilharmonikerna höll sedvanlig hög nivå under Thomas Hengelbrocks ledning.

 

I Jacques Offenbachs ”Orpheus i underjorden” var det Enrique Mazzola som dirigerade samma orkester. Den föreställningen regisserades av Barrie Kosky, den rabulistiske chefen för Komische Oper i Berlin som tidigare visat sitt handlag med att ge operetten nytt, oväntat liv. Där ska man för övrigt senare spela denna sanslöst galna föreställning. Offenbachs verk är redan i original en hejdlös drift med heliga myter och fransk dubbelmoral – allt inbäddat i ett överflöd av vackra melodier, med en postkonstruktivistisk hållning som känns osannolikt modern.

Hos Offenbach är det Eurydike som driver spelet, medan Orfeus är en stackars violinist som ingen vill lyssna till: Eurydike vrider sig i plågor när han vill spela sin senaste fiolkonsert. Hon vill inte alls lämna underjorden när hon upptäcker hur roligt livet kan vara där. Den kända galoppen – tecknet för hela cancan-epoken – framförs i Salzburg av dansare som har påsydda könsorgan av glaskristaller under kjolarna.

Sången är på franska och dialogen på tyska – men det är inte sångarna själva som talar. Som en buktalare läser (den mikrofonförsedde) skådespelaren Max Hopp alla repliker, med olika röster, och lägger dessutom till illustrerande ljud som knirkande dörrar eller klampande steg. Det är distanserande på oräkneligt många sätt och helt obetalbart.

Hitlåten ”När jag var prins utav Arkadien” hör också till hans parti. Den skickliga amerikanska sopran Kathryn Lewek sjunger Eurydike med imponerande koloraturer och Anne Sofie von Otter har en viktig roll som Allmänna opinionen, 1800-talets sippa föregångare till vår tids sociala medier.

 

Can-can anno 2019.

 

About The Author