Provspelningen är nålsögat som alla orkestermusiker måste passera. En vanlig arbetsdag för de anställda, men ett livsavgörande ögonblick för någon av de hugade på andra sidan skärmen. Men hur går en provspelning till och vad krävs egentligen för att få en eftertraktad plats i symfoniorkestern? Opus tog ett tåg till Norrköping för att ta reda på saken.

TEXT HANNA HÖGLUND
FOTO MARTINA HOLMBERG

Kommer vi bryta om det blir katastrof?

Det är en av jurymedlemmarna ur Norrköpings symfoniorkester som undrar. Strax ska de bänka sig på podiet i stadens konserthus för intensivlyssning till de första sju av totalt 21 altviolinister som sökt den lediga tjänsten i orkestern. Men först laddar man med macka, tittar igenom dagens aktuella noter (första satsen ur Stamitz violakonsert i D-dur samt en kadens) och går igenom de stenhårda reglerna: Ingen i juryn får gå bakom skärmen som döljer de provspelande, ingen får prata med de sökande och alla omdömen måste stanna inom sammanträdesrummets fyra väggar.

Spänningen är stor i hörsalen där juryn håller till och känslan är att lite vad som helst kan hända. Juryn, som leds av violastämledaren Lennart Falkebring, vet att just nu står ett antal nervösa sökande och väntar på sin tur och hoppas, hoppas att jobbet ska bli deras. Alla utom en kommer att gå hem besvikna idag.

– Det är fruktansvärt att stå där, säger Falkebring. Vårt uppdrag är att vara så schyssta som möjligt.

Samma morgon har altviolinisten och Norrköpingsbon Jenny Augustinsson gått upp och laddat för provspelning för orkestern som hon praktiskt taget har vuxit upp med. Hon har tagit på sig ett par sköna strumpor som känns bra, packat instrumentet och noterna och sagt hejdå till sambon och katten men struntat i att fixa frisyren.

– Det viktigaste vid sådana här provspelningar är att man känner sig bekväm, säger hon där hon står med sitt instrument i ett av konserthusets övningsrum med vacker utsikt över Norrköpings takåsar.

I fikarummet intill väntar hennes provspelningskompisar. Jenny känner de flesta av dem sedan tidigare och de har både önskat varandra lycka till – och menat det. Stämningen mellan konkurrenterna är jättegod, intygar hon.

Och hon har rutin på det här nu. Redan under violastudierna vid Musikhögskolan i Oslo och svenska Edsberg började Jenny provspela för olika orkestertjänster. Sju, åtta gånger har det hunnit bli. Men ingen provspelning är den andra lik.

– Vissa är man mer lugn inför. Men inför den här har jag byggt upp nervositet i en månad.

 

»Vissa provspelningar är man mer lugn inför. Men inför den här har jag byggt upp nervositet i en månad.«

 

Många i branschen använder betablockerare för att hålla sig lugna, men det vill inte Jenny. Och hittills har det slagit väl ut. Alla dessa provspelningar har redan resulterat i två jobb sedan hon tog sin examen i maj förra året. Just nu har hon en provanställning hos Musica Vitae i Växjö.

– Jag trivs jättebra där, skriv gärna det, säger hon, ler och fortsätter:

– … men både jag och min sambo är östgötar och har våra familjer i Norrköping. Det är klart att jag gärna skulle vilja få jobbet här om det gick.

 

Man kan säga att vi är lite som Idoljuryn, säger kontrabasisten Jan Duda och verkar kanske inte helt nöjd över likheten. Han sitter med hos juryn under dagen som facklig representant. Hans uppgift är inte att rösta utan att vara där om det skulle vara något som behöver fixas eller om det skulle hända något med den som spelar, ”för sånt har också hänt.” säger han. Och för att se till att ingen i juryn gör det förbjudna och går bakom skärmen.

Hans kollega Lennart Falkebring bär en stor godisskål under armen när han leder sina spelkompisar i juryn nerför spiraltrappan till scenen. Snart är det dags att dra igång. Och det är viktigt att hålla uppe energin när man lyssnar med öronen på helspänn.

– Kaffe finns i pausen! säger han till kollegorna.

Vi kommer ut på scenen från en sidodörr. Upp öppnar sig rymderna i den cylinderformade De Geer-hallen med sina blå sammetsstolar och imponerande takhöjd. En fjärdedel av scenytan tas upp av den höga välvda träskärmen på hjul som separerar de hugade altviolinisterna från juryn.

Av det som just nu sker där bakom anar man inte ett smack, vilket förstås är meningen. Ingen ska kunna avgöra om musikern i fråga är man eller kvinna, varifrån hen kommer eller om hen är ett bekant ansikte för orkestern sedan tidigare. Det är först i fjärde provspelningsomgången som skärmen tas bort och musiker och jury står öga mot öga. Allt för att omdömena inte ska riskera att grumlas av förutfattade meningar.

På podiet framför skärmen placerar juryn ut sig på svarta stolar med notställ som skrivbord. Ett tentamensallvar ligger i luften. Koncentrationen är total. Likaså tystnaden. Så hör vi ackompanjatören Lennart Wallin slå an ett pianoackord och ljudet av en lätt trevande viola som stämmer strängarna klingar fram. Den stora provspelningsdagen har börjat.

Situationen må vara tuff och maktfördelningen mellan sökande och jury nästan övertydligt ojämlik. Men konsensus i branschen är fortfarande att utsållningsprocessen måste se ut på detta sätt för att hitta rätt person för jobbet, och med rätt person menas den som spelar bäst och ”klangligt fyller tomrummet som annars skulle finnas där i orkestern”, som Henrik Marmén, Norrköpings symfoniorkesters nytillträdde konstnärlige chef, uttrycker det. Men också den som bäst passar in som person i gruppen av orkestermusiker.

 

Vilka egenskaper är det man vill se hos en musiker idag?

– Inställningen har ändrats genom åren, säger Lennart Falkebring. Förr kan man säga att ”bäste musikern” fick jobbet, oavsett personens egenskaper i övrigt. Nu ska också social kompetens räknas in. Och sådant ger förstås en provspelning sällan svar på, så därför tillämpar svenska orkestrar också en provanställningsperiod för den som klarat provspelningen, där sådana sidor får chans att komma fram.

 

»Förr kunde man säga att bäste musikern fick jobbet, oavsett personens egenskaper i övrigt. Nu ska också social kompetens räknas in.«

 

Provanställningsperioden på upp till ett år kan vara en lång tid av jobbig ovisshet för musikern i fråga. Men också en chans för både sökande och orkester att se om man passar ihop eller inte.
Men för att komma så långt måste man alltså vara ett ess på att prestera som bäst just här i detta ögonblick bakom den här skärmen. Och man kan förstås undra vad som händer med de musiker som råkar slinta på stråken, men som kanske har andra förmågor som skulle gagnat orkestern lika mycket. Som kanske är fulla av idéer om hur orkestern ska nå ut till ny publik eller hur konstmusiken kan få en mer aktivt uppsökande roll i samhället. Det är svårt att komma ifrån känslan av att det finns en risk att man missar sådana kvaliteter när utsållningsprocessen fortsätter att se ut som den gör, av gammal vana eller kanske i brist på bättre metoder.

Henrik Marmén bekräftar att det är just den instrumentala biten, hur bra man spelar, som fortsätter att vara det viktigaste.

– Kraven är högre än någonsin när det gäller det musikaliska. Den utvidgade musikerrollen är också viktig men sekundär, säger han.

Och om man förr pratade om ojämlik konkurrens mellan manliga och kvinnliga musiker verkar den fråga som röner större intresse idag vara musikernas ursprung. Goda arbetsvillkor för orkestermusiker i Sverige gör att det inte är ovanligt att musiker födda utomlands både söker och får jobb här.

Jag frågar Henrik Marmén om han upplever att svenska musiker har svårare att hävda sig i konkurrensen idag.

– Det jag sett är att musiker utbildade i Sverige ofta har svårare att ta sig hela vägen genom en provspelning, säger han. Detta har inget med de sökandes nationalitet att göra, utan mer med utbildningens kvalitet. Det spelar roll hur mycket undervisning man fått under utbildningen, dels på sitt huvudinstrument, dels i orkesterspel.

 

»Musiker utbildade i Sverige har ofta svårare att ta sig hela vägen genom en provspelning.«

 

På frågan om svenska orkestrars roll i att säkra återväxten av svenska musiker vill han hellre flytta ansvarsfrågan åt annat håll:

– Orkestrarna har absolut en roll att spela. Vi kan bidra genom att vara en inspirationskälla för musicerande ungdomar, genom att erbjuda praktik för musikhögskolestudenter under deras utbildning och genom att vara attraktiva arbetsgivare. Men huvudansvaret för återväxten ligger enligt min uppfattning hos musikutbildningarna på olika nivåer, från kulturskola till musikhögskola.


Henrik Marmén, konstnärlig chef för  Norrköpings symfoniorkester

 

Och var huvudproblemet än ligger kan inte alla ansökande lyckas denna dag. Från fönstret i sammanträdesrummet där juryn tar en snabb lunchpaus skymtar jag musiker med sina violaväskor på ryggen på väg hem. Genom ett annat fönster ser jag några sammanbitet skynda förbi på väg till omgång två.

Frågan är hur det har gått för Jenny Augustinsson.

– Nej, säger hon. Det gick inte bra. Jag hade ingen feeling idag.

Hon ler lite uppgivet.

Men du verkar väldigt lugn trots all nervositet innan?

– Ja, det var väl det som var problemet … Eller att jag jobbat heltid den här gången samtidigt som jag repeterat inför provspelningen. Det var inte optimalt.

– Samtidigt är det inte mycket man kan göra åt saken. Provspelningar är som de är och generellt är det ganska skönt att stå där bakom skärmen, även om det var jobbigt idag.

Vad känner hon för Stamitz-stycket, standardverket för provspelande violaster?

– Jag har haft en period när jag hatade det. Men sedan får man gilla läget, konstaterar hon, medan hon packar ihop violan.

Hon är redo att bege sig hemåt och kela med sin katt nu.

Ännu samma kväll, efter nio och en halv timmes provspelningar, kan juryn fortfarande inte välja ut vilken av de sökande som ska få tjänsten i Norrköpings symfoniorkester. Till sist meddelar man istället att två av de som gått vidare blivit erbjudna provveckor under våren. Förhoppningsvis ska man kunna erbjuda en av dem jobbet innan sommaren. En av dem är Jenny.

Norrköpings Symfoniorkester

Norrköpings symfoniorkester (SON) grundades 1912 och består av 85 musiker.

Hemmascenen är De Geerhallen, i det så kallade Industrilandskapet i Norrköping, en byggnad som från början var en pappersfabrik ritad av Ivar Tengbom och fick sin nuvarande utformning 1994. Här ges runt 70 konserter varje år.

Tillsammans med dirigenten Christian Lindberg har orkestern bland annat ägnat de senaste fem åren åt projektet att spela in Allan Petterssons samtliga symfonier på BIS. Bland orkesterns senaste skivinspelningar hittar man Petterssons 14:e symfoni samt ännu en BIS-cd där orkestern spelar verk både komponerade och dirigerade av Christian Lindberg.

 

About The Author