Ett självkritiskt sinne och enkel bakgrund behöver inte vara en nackdel. För Birgit Nilsson blev det förutsättningar som hon vände till en tillgång och som hon bar med sig genom hela karriären. Helgonförklarad redan under sin livstid verkar populariteten för vår främsta sångardrottning bara öka. Böcker, priser, minnesprogram, hyllningskonserter står i år att finna i en omfattning som är få jubilarer förunnade. Carlhåkan Larsén ger dig här berättelsen om naturkraften från Västra Karup som kom att sätta en ny standard för hur en dramatisk sopran – ja, för operasång överhuvudtaget – kan låta.

Rubriken ”Lantbrukardotter blir storsångerska” lär ha förekommit i pressen för första gången i tidningen Se, april 1943. Den handlade om ett tidigt framträdande av Birgit Nilsson. Sedan skulle den återkomma med små variationer gång på gång, på olika språk, allteftersom hennes dramatiska soprankarriär utvecklade sig. Men det förtjänar att nämnas att gräbban Birgit från Svenstad inte var ensam på det lantliga planet, historiskt sett. Man kan inte så noga veta var soprantalanger växer.

Birgits namne Christina (1843–1921) kom från en torpstuga i Småland; hennes koloraturkarriär knoppades då hon satt uppflugen på ett kolossalt flyttblock (”Lövhulta fåle”) och sjöng och spelade för passerande vägfarare så vackert att grindslantarna borde ha klirrat. Hon gifte sig till en grevinnetitel, drog sig då tillbaka från scenen men fortsatte på konsertestraden. Hon avled på Växjö stadshotell.

En tredje Nilsson, en andra Christina (f 1990) har just bejublats som Aida på Stockholmsoperan; hon härstammar i sin tur från en hästgård i Ystadtrakten och lär vara uppfostrad till dansbandstoner. Christina II tog vägen om kommunala kulturskolan i Ystad och Vadstena folkhögskola och har avlagt masterexamen vid operahögskolan i Stockholm, belönats med Birgit Nilsson-stipendiet 2015 och vunnit tävlingar. Med Aida-debuten träder den unga sopranen direkt in i operavärldens hetluft.

En sak är ändå säker: det är sällan lätt att komma från barnkammare och betstycken, lagårdar och spiltor till estrader och operascener. Bekymmersam väg till skolning, brist på självförtroende, miljöombyte – allt kan påverka och fördröja.


Arbete på fälten var en ständigt återkommande sysselsättning under ungdomsåren i Svenstad. Birgit här längst till vänster.

 

För Birgit Nilsson öppnade sig omsider alla portar. Fastän vägen framåt och uppåt var besvärlig. Att sjunga i den lokala kyrkokören och få lektioner av kantor Ragnar Blennow i Åstorp och att uppträda vid lokala soaréer och skolavslutningar var väl vackert, men där kunde det också räcka; åtminstone tyckte fadern Nils så. Birgit stannade i Svenstad som ”hemmadotter” i sju år efter konfirmationen. Men mor Stina hade större förståelse och finansierade studieuppehället i Stockholm, när den dagen kom, så gott det gick. Ingen svält hotade, men heller inget överflöd i de enkla inackorderingsrum Birgit hade råd med – de bjöd på strapatser i form av snuva och kyla. ”Ha bra på dig!” var det råd mor Stina gav i brev till dottern i den farofylla storstaden.
Vart var hon på väg? Hade hon någon framtid som sångerska? Tvivlet gnagde.

Ständigt fick hon ikläda sig rollen som den enkla flickan från landet med skinn på näsan och jord under naglarna. Det särpräglade skrattet, den märkbara skånska dialekten – bitsk eller trygg – bidrog. Här fanns slagfärdighet och rakt-på-sak-mentalitet. Kontrasten mellan den enkla agrara bakgrunden i en avlägsen landsända och huvudstadens eller världsmetropolernas brusande mondänitet har ofta fått fungera som en tacksam kuliss utan egentligt djup. Bilden må vara psykologiskt och faktamässigt korrekt men tolkningarna blir gärna onödigt romantiserande.


Antagningsbeskedet till Kungliga Musikhögskolan. Av 47 sökanden togs endast 2 in. Birgit var nr 1.

 

Två latinska citat får belysa den unga sångerskans vägval vid studierna. ”Periculum in mora”, ”(det finns en) fara i dröjsmål” är inte tillämpligt på Birgit. Hon kom relativt sent in på den professionella banan, och det vore klokt att inte forcera utvecklingen. ”Festina lente!” lyder det andra, motsatta uttrycket: ”Skynda långsamt!” – det måste ha varit viktigare. Att inte åta sig tunga och svåra roller för tidigt i livet är en gyllene regel, som inte alltid följs; det kan resultera i vokal överansträngning och i värsta fall få som följd en spolierad karriär.

Birgit fick alltså vänta på tillfälle att träda in på Stockholms operascen ”på riktigt”. Att det skulle bli i en huvudroll var aldrig meningen. Men år 1946 fick hon göra ett inhopp som Agathe i Webers ”Friskytten” med kort varsel. Det var djärvt, men det gällde att ta chansen! Att hon var receptiv och hade lätt att memorera hjälpte förstås. De egenskaperna var till största nytta i karriärens uppbyggnadsfas. Birgit Nilsson ställde upp med intelligens, uthållighet, flit och planeringsförmåga.


I sminklogen inför en föreställning av Ragnarök på Kungliga Operan 1954.

 

En sångerska måste ju skaffa meriter genom att inhämta en användbar rollrepertoar. Sångpedagoger gav Birgit Nilsson, generellt sett, inte mycket för. Scenen var den bästa läromästaren, menade hon, och rekommenderade sångpedagogerna enkelbiljett till Sibirien. Men hon hade tidigt viktiga främjare i exempelvis konserthuschefen Johannes Norrby och dirigenten Tor Mann.

 

»Scenen var den bästa läromästaren, menade hon, och rekommenderade sångpedagogerna enkelbiljett till Sibirien. «

 

Omfattande resor och långa turnéer präglade annars de flitigaste åren. Hon uppträdde i ett flertal världsdelar. Främst förknippar man henne med scener som Wiener Staatsoper och Metropolitan i New York. Men självfallet också Covent Garden i London och La Scala i Milano. Där rådde en tydligen obetvinglig avgudadyrkan inför gästspelen. Till Paris kom hon först senare. Där tycks man ha glömt att fråga henne i rättan tid, och hon var inte den som förde saken på tal. De 16 säsongerna i Richard Wagners Bayreuth skall inte förglömmas. Hon sjöng med alla de stora legenderna, med Benjamino Gigli (Tosca i Stockholm, 1952), med Jussi Björling (första gången i Stockholm, Tosca 1953).


Som Salome på Metropolitan 1965.

 

”Applåderna ville aldrig ta slut och bifallsropen formligen brusade genom salongen” – det temat varierades eller upprepades vid alla gästspel och i alla roller, överallt. Elisabeth Meyer-Topsøe har fångat andan i lovorden i en passus, som gäller en sejour i Wien 1959:

”Birgit svävade på små ljusröda italienska moln av lycka, inte minst därför att hon tillsammans med dirigenten Dmitri Mitropoulos fick briljera med sina vidunderliga pianotoner. Just Birgits pianissimon gjorde Wienpubliken helt utom sig av förtjusning.”

I december 1959 debuterade Birgit Nilsson på Metropolitan i New York, som Isolde. Det blev en stor framgång, en milstolpe och kulmen – ”sjukt magisk” på nutidssvenska. Bland de amerikanska kritikerna uppkommer en ny retorisk genre, den panegyriska paroxysmen. Ett förhållandevis diskret exempel:

”Hennes sopran förefaller ha outtömliga klangresurser. Inga toner saknar kvalitet och de höga c-na har imponerande effekt. Även om miss Nilsson är liten och nätt jämförd med andra Wagnersopraner har hennes sopran inga problem med att matcha en starkspelande stor symfoniorkester, det är som om hennes röst hade en inbyggd jetmotor. Nilssons stämma är strålande glansfull. Den kan vara vit men också varmt glödande. Miss Nilsson kan göra vad som helst med sitt instrument. Hon kan tygla det till en viskning och forma de mest subtila fraser.”


Som Isolde med Wolfgang Windgassen (Tristan) på The Met 1970.

 

Senare koncentrerade hon sig på några specialiteter: hon sjöng de stora Wagnerrollerna, hon briljerade som Tosca, Turandot och Fidelio. Elektra och Salome hörde till hennes evergreens: ”She had been a remarkable Salome, but she is incredible as Elektra” hette det. De ”lättare” partierna, som Fältmarskalkinnan i ”Rosenkavaljeren”, Amelia i ”Maskeradbalen” och liknande lämnade hon efter hand. Den sista nyinstuderingen blev Färgarfrun i Richard Strauss ”Kvinnan utan skugga”. Den rollen gjorde hon på Stockholmsoperan år 1976. Det var en på en gång lockande och avskräckande uppgift. Musikaliskt svårbemästrad; hon tyckte att partiet satt ”på tvären i halsen”.

Att leva på en magnifik röst var, som det brukar heta, ingen dans på rosor. Maken Bertil Niklasson, ursprungligen veterinär, deltog professionellt i administrationen och förvaltandet av de musikaliska tillgångarna. Gemensamt såg de gagerna stiga mot höjderna, och Birgit kunde tillfredsställa sin böjelse att gå på auktioner och i exklusiva butiker. Hon var en ekorre, fastslår Elisabeth Meyer-Topsøe, hennes senaste biograf.


25-årig bröllopsdag med maken Bertil Niklasson i Bangkok.

 

De som stod Birgit Nilsson yrkesmässigt nära har samfällt betygat sin beundran och respekt. Erfarenheterna från de svåra åren, då självkritiskt gruvande och nedlåtande bemötande i operamiljön blandades, kan ha gjort henne till en omtänksam och positiv, kort sagt rejäl människa – en diva utan divalater, som det ofta hette. Hon stod på god fot med manliga kolleger som Jussi Björling, Sigurd Björling och Set Svanholm. Bland dirigenter beundrade hon särskilt Fritz Busch, Karl Böhm och Georg Solti.

 

»Erfarenheterna från de svåra åren, då självkritiskt gruvande och nedlåtande bemötande i operamiljön blandades, kan ha gjort henne till en omtänksam och positiv, kort sagt rejäl människa. «

 

Kollegorna i sångarkretsarna – som Margareta Dellefors, Berit Lindholm, Nina Stemme och Birgitta Svendén, jämte en rad sångare som fått Birgit Nilsson-stipendiet (för att bara nämna några inom den svenska sektorn) beundrar henne både som oöverträffad artist och som pålitlig vän och stötta. Det utförligaste beviset för all uppskattning ger Elisabeth Meyer-Topsøe, som från 1977 följde och följdes av Birgit. Den danska sopranen har tidigare skrivit en doktorsavhandling om Nilssons speciella sångteknik; till jubileet utkommer nu hennes sammanfattande bok, ”Birgit”, med mångsidigt, starkt personligt präglat stoff.


Dirigenten Georg Solti och Birgit studerar partituret till Salome.

 

Mitt eget tidiga personliga minne av Birgit Nilsson är förknippat med Isolde och Tristan. Die Nilsson och Wolfgang Windgassen. De bägge höll hov om somrarna i Bayreuth men under andra delar av året kunde man höra dem ihop bland annat vid Württembergisches Staatstheater i Stuttgart, där Bayreuth-regissören Wieland Wagner också hade uppdrag, bland annat just ”Tristan und Isolde”. Uppsättningen på 1960-talet var en pendang till vad som visades i Bayreuth: strängt stiliserad och avskalad scenografi, fokus på känsloutspelet mellan huvudpersonerna. Nilsson och Windgassen var verkligen ett radarpar, den musikaliska gestaltningen helt utan vank. Särskilt minns jag ett snilledrag i första akten: när dödsdrycken, som bytts till kärleksdryck, förtärts kastade sig paret med explosiv kraft i varandras armar – förvandlingen var ögonblicklig och oåterkallelig. Stilla vaknade de till medvetande och hämtade mentalt in sin nya situation. Det psykologiska spelet låg sedan i rösternas sammanvävning. Musikens magi kulminerade i andra aktens nattliga kärleksmöte. Man förstår att den magin fanns i Birgits utstrålning genom hela hennes långa Isolde-karriär.

 

»Särskilt minns jag ett snilledrag i första akten: när dödsdrycken, som bytts till kärleksdryck, förtärts kastade sig paret med explosiv kraft i varandras armar – förvandlingen var ögonblicklig och oåterkallelig. «

 

Givetvis satte naturen till sist en slutpunkt – karriären klingade av. Det började märkas att åren satt sina spår och kanske hon bort sätta punkt något tidigare. Birgit Nilsson ville i vart fall inte åta sig några av de roller som betyder ett steg ner i röstomfång och omfattning. ”Är det något jag inte skulle stå ut med så är det publikens medlidande. Denna avklingandets tid i en karriärs ritardando kan bli dramatisk.” På nytt trängde känslan av att inte duga fram och vållade sömnlösa nätter i ett inferno av tvivel och prestationsångest.


Birgit med sina fans vid ankomsten till Buenos Aires, september 1971.

 

Sista uppträdandet på Stockholmsoperan inföll i februari 1982, de sista offentliga konserterna gav hon under en tysk turné 1984. Solostämman tystnade, men hon ledde allsången i Västra Karups kyrka vid de senare årens stipendiatkonserter, där hon länge fungerade som konferencier. Detta extranummer var ”Auld lang syne”. Första gången jag deltog i den ceremoniella programpunkten var jag inte medveten om att församlingen brukade tystna under slutet av sången – där skulle Birgit själv vara solist och glänsa i höjdtonerna. Jag fortsatte aningslöst min allsång ett par takter innan jag fattade vad som hände. Med ett oväntat resultat: jag har sjungit duett med Birgit Nilsson.

Vid jultid 2005 dog Birgit Nilsson i hemmet utanför Kristianstad, Bertils barndomshem.

 

KARRIÄREN EFTER KARRIÄREN

Trots att Birgit Nilsson länge hållit fast vid att hon inte tänkte undervisa hände det i alla fall: 1983 började hon ge master classes. Där släppte hon fram sin generositet, inspirerade deltagarna och var konstruktiv med sin värme och sitt vetande. Om denna lynnesväxling säger hon själv:

”Jag är född med mina röstresurser, jag har alltid sjungit enligt naturmetoden och jag trodde inte att jag skulle ha något att förmedla till en sångstuderande.”

Men på den punkten misstog hon sig. Hennes erfarenheter och personlighet och naturlig fallenhet mynnade ut i pedagogisk effektivitet och uppskattning från elevernas sida. Mästarkurserna gav henne en ny karriär utanför scen och estrad!

 

VAR FINNS DET AVTRYCK AV BIRGIT NILSSON IDAG?

Föräldrahemmet i Svenstad, Västra Karup. I detta museum finns klipp, program, brev, scenkostymer och andra former av memorabilia. Museet är inte ett minnestempel som man bara behöver besöka en enda gång. Verksamheten är flexibel med växlande specialutställningar och konserter och syresätter minnet av den stora artisten, som var så trogen mot och öppen för hembygden. Därtill erbjuder museet besökare en härlig miljö, full av autentiska inslag. Rösten lever vidare …

Konserterna i Västra Karup fortsätter och Birgit Nilssons anda svävar över nejden. Utanför kyrkans kor finns föräldrarnas samt Birgits och Bertils gravar. Storsångerskan glömde aldrig hembygden. Och Bjärebygdens kärlek håller i sig.

På Kungliga biblioteket (Stockholm) återfinns arkiv och korrespondens som belyser Birgit Nilssons konstnärliga kontakter.

En av vägarna vid Kungliga Teatern och Kungsträdgården har fått namnet Birgit Nilssons allé.

Centralt i Båstad återfinner man en skulpturutsmyckning formgiven av konstnärerna Ulla och Gustav Kraitz.

Den som någon gång råkar inneha en femhundrakronorssedel har därmed också en bild av Hovsångerskan i plånboken.

 

 

DANSKT ÖNSKETÄNKANDE

Den danske radiomannen Kai Aage Bruun uttalade en dristig historisk så kallad kontrafaktisk tanke: ”Sverige kan behålla Skåne, Halland och Blekinge, men vi vill ha Birgit Nilsson tillbaka”.

 

 

Så firas La Nilsson!

Opus guidar dig till de viktigaste Birgit Nilsson-manifestationerna under jubileumsåret.

BÖCKERNA

Birgit Nilsson 100: An homage (Verlag für moderne Kunst)

Över 700 sidor lång och mer än 4 kg tung är denna mastodontutgåva från Birgit Nilsson Foundation (som också håller i det stora Birgit Nilsson-priset). Begreppet coffee table book räcker inte till för detta monument, paketerat i en glänsande blå box. Många kända sångare och andra operaprofiler har bidragit med texter, var och en ur sitt perspektiv: från Sverige hovsångerskan Nina Stemme och dramaturgen Stefan Johansson. An homage fokuserar på Birgit Nilssons internationella karriär, men det finns också en hel del bilder från uppväxtens Skåne och hennes tid i Stockholm. Bland det mest värdefulla är det annars svåråtkomliga material som består av tidningsurklipp från hennes långa operaliv.

 

Mattias Enn: Värp först, kackla sen (Ekerlids förlag)

Estradören Mattias Enn, som fick kontakt med Birgit Nilsson i sin ungdom och sedan brevväxlade med henne, ger sin personliga bild av stjärnan i en biografi med en titel helt i Birgits anda. Hon var ju inte ovillig att berätta festliga anekdoter från sin långa karriär och Enn förmedlar här en rad av de bästa. Sommartid är Enn för övrigt guide på Birgit Nilsson-museet i Svenstad.

 

Elisabeth Meyer-Topsøe: Från Västra Karup till Metropolitan (Bonnier Fakta)

Sopranen Elisabeth Meyer-Topsøe var den som sjöng vid Birgit Nilssons begravning, hemlig för alla utom en strikt begränsad krets. Hon var nära vän med Birgit Nilsson i tre decennier och ger en personligt skriven skildring av hennes liv med stort utrymme för sångteknik och röst. Omfångsrikt bildmaterial och gott om brevcitat.

 

 

Birgit Nilsson: La Nilsson (Fischer & Co/VFMK)

Ingen bok berättar förstås så mycket om den stora sångerskan som Birgit Nilssons egen självbiografi från 1995. På svenska finns den idag endast antikvariskt och på bibliotek, och någon nyutgåva är enligt uppgift inte på väg. Däremot återutges den engelska utgåvan i år av Verlag für moderne Kunst, vid sidan av den stora homage-boken. Finns också att få tag på i Sverige via till exempel Adlibris.

 

KONSERTERNA

Den 17 maj är det 100 år sedan Birgit Nilsson föddes. Den dagen har Göteborgsoperan sin jubileumskonsert med åtta av våra främsta operasångerskor, däribland Nina Stemme, Katarina Dalayman och Iréne Theorin. Två dagar senare är det jubileumskonsert på Kungliga Operan, även den med Nina Stemme, men också de unga sopranerna Christina Nilsson och Cornelia Beskow. I Malmöoperans foajé blir det den 12 maj utdelning av Birgit Nilssons stipendium till unga sångare med vidhängande konsert. Klart är även att det blir en hyllningskonsert på Birgit Nilsson-museet i Svenstad den 11 augusti med tidigare Birgit Nilsson-stipendiaterna Malin Byström, Christina Nilsson, Sofie Asplund, Susanne Resmark, Joachim Bäckström och Karl-Magnus Fredriksson. Under hela året hålls också flera mindre konserter till minne av Birgit Nilsson runtom i Sverige.

Nina Stemme blev nyligen den fjärde mottagaren av Birgit Nilsson-priset. Hon medverkar både vid Birgit Nilsson-konserten i Stockholm och Göteborg.

 

TV-PROGRAMMEN

Ända fram till midsommar sänder SVT varje vecka den så kallade Birgitalmanackan, med korta intervjuer och konsertframträdanden. Även Dokumentären ”Birgit Nilsson – stämband av stål” ligger kvar på SVT-play till den 15 november. Den 19 maj sänds dessutom jubileumskonserten från Göteborgsoperan i SVT:s ”Kulturstudion”, då hela programmet fylls av Birgit Nilsson-material.

 

BOXARNA

Bland skivor som förväntas komma ut under året med koppling till Birgit Nilsson märks en box med 31 cd (Sony Classical). Från Judith i Riddar Blåskäggs borg på Stockholms konserthus 1953 till Färgarfrun i Die Frau ohne Schatten i München 1976 kan vi följa Birgit Nilsson i hittills outgivet material, som aldrig tidigare funnits kommersiellt tillgängligt. Även en stor box med Birgit Nilssons samtliga inspelningar på Decca, Philips och Deutsche Grammophon (bild nedan) finns att köpa från och med den 4 maj. Räkna med ett pris på drygt 2000 kr för denna.

 

About The Author