Carl Nielsens tre solokonserter med svenska solister: inte någon oäven idé, när nu Radiosymfonikerna har tillgång till första konsertmästaren Malin Broman, soloflöjtisten Anders Jonhäll och klarinettkollegan Andreas Sundén. Mästarklass, helt enkelt.

Kopplingen på Daphne-cd:n är inte helt unik, men Carl Nielsen känns hursomhelst ständigt aktuell. Om man anlägger perspektivet “tripp, trapp trull” – vilken är då vilken? Har det med formatet att göra? Då är flöjtkonserten med sina 18 minuter minst – vi kan kalla detta tripp. Om vi utnämner violinkonserten till trapp och klarinettstycket till trull så har det inte med format att göra, utan med karaktär. Violinkonserten lekfull, rapp och sprittande – klarinettverket egensinnigt, truligt och ombytligt.

Malin Broman har användning för virtuositet i sin konsert; hon spelar med friluftsanda och spelmansfröjd – fiol var Nielsens eget instrument. Det finns också en del ornitologi i musiken, bland lyriska cantilenor och rytmisk spänst. Tonsättaren liknar “mannen som gör vad som faller honom in”.

 

Detta gäller även de båda blåsarkonserterna som Nielsen skrev för vänner i Københavns Blæserkvintet. Anders Jonhälls flöjt får vara nyklassiskt diverterande, avspänd och stadd på lätta vingar. Ibland kompletterar orkestern med rufsiga infall. Det hela är lättlyssnat och med stort utrymme för andra blåsare därtill.

Klarinettkonserten, det yngsta verket (1928), lanserar en trumma som retas småettrigt med solisten, Andreas Sundén, när denne vill formulera en särpräglad melodislinga. Stycket, ett måste för avancerade klarinettister, representerar en prövande, meditativ slutfas i Nielsens skapande.

Carlhåkan Larsén

Höjdpunkt Violinkonsertens muntra final. Gott humör och sprudlande musikanteri.


Carl Nielsen
Solo Concertos
Malin Broman, violin, Anders Jonhäll, flöjt, Andreas Sundén,
klarinett. Swedish Radio Symphony Orchestra.
Dir: Joana Carneiro, Philip von Steinecker, Juraj Valcuha.
Daphne 1056

About The Author