Den har blivit töntstämplad, ansetts utrotningshotad och kallats dödförklarad – men operetten lever envist vidare. Och kanske är den på väg tillbaka? När de svenska biograferna häromåret visade Glada änkan från Met slogs nytt publikrekord, och på Kungliga Operan spelas just nu samma operett för fulla hus.

Är det möjligheten att fly vardagen som lockar? I operettens värld finns alla möjligheter att glömma sorger och bedrövelser och försvinna in i en värld av rika änkor, excentriska furstar, turkiska paschor, tyrolska fågelhandlare, värdshusvärdinnor, varietésångerskor och cancandansöser. Champagnen flödar och ett blixtrande leende eller en smäktande vals är aldrig långt borta.

Opus ger dig här tolv vitt skilda operetter med en sak gemensamt – de borde spelas oftare!

TEXT AXEL LINDHE

 

Orfeus i underjorden (1858)

Jacques Offenbach

Offenbachs parodi på Orfeus-myten brukar räknas som den första egentliga operetten. Mottagandet vid premiären var inte överväldigande, men verket tog sig efter hand. Till succén bidrog att Paris desillusionerade överklass fick tillfälle att få spegla sig i vad som försiggick på scenen och skratta åt sig själva. Andra aktens galop infernal med åtföljande cancan innehåller musik som du garanterat har hört, och Orfeus i underjorden innebar dansens definitiva genombrott i Paris.

 

Läderlappen (1874)

Johann Strauss d y

En förvecklingskomedi av bästa märke som på ytan bubblar av dans och champagne. Men undertill lurar satiren, och samtidens dubbelmoral och tristess. Även musikaliskt är Läderlappen operett när den är som bäst. Uvertyren är ett litet glansnummer i sin egen rätt. Här visar Strauss hur väl han behärskar olika dansstilar och att han bland operettkompositörer i orkesterbehandling hade få övermän. Inte för inte ett verk som lockat demondirigenter som Herbert von Karajan och Carlos Kleiber.

 

H.M.S. Pinafore (1878)

Gilbert och Sullivan

Frankrike hade Offenbach, Österrike Strauss och i England var Gilbert & Sullivan kungar av den lättsamma musikdramatiken. De båda blev aldrig blev goda vänner men åstadkom ändå 14 operetter tillsammans. Flera verk hittade även en internationell publik, som HMS Pinafore, en parodi över klassamhället i det viktorianska England. Gilbert & Sullivans samarbete finns skildrat på film av regissören Mike Leigh i form av tretimmarsdramat Topsy-Turvy.

 

Boccaccio (1879)

Franz von Suppé

Idag spelas främst hans uvertyrer, men Suppé skrev mängder av verk för scenen och räknas tillsammans med Johann Strauss som skaparen av Wienoperetten. Suppé tog lektioner av en lokal kapellmästare men också av en avlägsen släkting, Donizetti. Under 1860-talet började Offenbachs operetter trollbinda Wienpubliken och Suppé inspirerades till enaktaren Das Pensionat (1860). Fem år senare hade den antika parodin Den sköna Galathea premiär. Hans främsta verk är dock Boccaccio från 1879.

 

Tiggarstudenten (1882)

Karl Millöcker

Carl Millöcker, en av de otaliga operettonsättarna från Wien, hade sina största framgångar med Tiggarstudenten och Gasparone. I den förra handlar det, som så ofta i operettens värld, om ett möte mellan socialgrupper. Aristokraten Laura luras in i giftermål med studenten Simon, i tron att han är en förmögen prins. Bakom alltihop ligger den stroppige överste Ollendorf som vill hämnas på Laura då hon avvisat hans närmanden. Bland de mer kända slagnumren hörs ”Nu är jag pank och fågelfri”.

 

Fågelhandlaren (1891)

Carl Zeller

Fågelhandlaren kan kanske bäst beskrivas som ”Mozart -Light”, för här är det fråga om förväxlingskomedi à la Figaros bröllop. Fågelhandlaren Adam är förälskad i postmästarinnan Christel och efter komplikationer och missförstånd får de båda till sist varandra i finalen. Den här operetten svämmar över av charmiga och trallvänliga melodier, exempelvis den smäktande Schenkt man sich Rosen in Tirol, och är med sitt folkliga anslag vad man i tysktalande länder kallar en riktig Volksoperette.

 

Frau Luna (1899)

Paul Lincke

Efter att ha arbetat några år som kapellmästare vid Folies Bergère i Paris återvände ”Den berlinska operettens fader”, Paul Lincke, till Berlin och gjorde succé med den komiska operetten Frau Luna. Verket kan ståta med den välkända slagdängan ”Das ist die Berliner Luft, Luft, Luft”, som blivit en inofficiell nationalsång för Berlin. Besöker du Berlinfilharmonikernas säsongsavslutningskonsert på Waldbühne kan du vara säker på att få höra det svängiga stycket.

 

Glada änkan (1905)

Franz Lehár

Operetten Glada Änkan på Kungliga Operan 2017. På bilden; Elin Rombo i rollen som Hanna Glawari, Joel Annmo som Carl Å Adamsson och Kungliga Operans kör. Foto: Markus Gårder

Lehárs verk skapade operettfeber världen över i början av 1900-talet. Folk var som galna efter biljetter och snart kunde man köpa såväl Glada änkan-hattar som korsetter, cigaretter och cocktails. Historien om den stormrika änkan Hanna Glawari inspirerade Lehár att skriva musik till något utöver det vanliga. Verkets slagnummer, som den längtansfulla änkevalsen (i akademiska sammanhang känd som ”Punschen kommer”) har i sin sofistikerade och sentimentala stil en tidlöshet över sig som fängslar publiken lika mycket idag som när det begav sig för drygt 100 år sedan.

 

Dollarprinsessan (1907)

Leo Fall

Leo Fall växte upp i en musikalisk miljö, fadern var militärkapellmästare (något som för övrigt även gällde Franz Lehár). I likhet med många andra operettonsättare slog sig Leo Fall först på operor, men övergick till operetter. Det visade sig bli ett lyckokast. Lehár hade banat vägen för den mer modernare operetten med Glada änkan i början av förra seklet, och Falls verk om Alice, dotter till en amerikansk miljonär som lever efter devisen ”money rules the world”, blev en enorm internationell framgång.

 

Csárdásfurstinnan (1915)

Emmerich Kálmán

”Kálmán står med ena foten i den ungerska myllan och med den andra i de wienska balsalarna” skrev en wientidning efter premiären. Och visst var han en mästare i att kombinera wienervals med vitala ungerska rytmer, något som här görs flitigt i Csárdásfurstinnan. Operetten blev en succé, trots att den ansågs skandalös då den mitt under brinnande första världskrig drev med den österrikiska aristokratin. Kálmán var noga med sina libretton och Csárdásfurstinnan bygger på ett väl beprövat grepp: man av finare familj möter kvinna från teatern.

 

Vita Hästen (1930)

Ralph Benatzky

Det är turistsäsong och på värdshuset Vita Hästen är det bråda dagar för värdinnan Josepha Vogelhuber. Kyparen Leopold uppvaktar henne flitigt, men hon trånar istället efter advokaten Dr. Siedler. Bland övriga turister finns ingen mindre än Kejsar Franz Joseph själv. Benatzky skrev förutom operetter även musik till otaliga filmer, men hans största succé var Vita Hästen. Musiken innehåller inslag även av andra tonsättare och lyckas på ett finurligt sätt mixa traditionell visa med samtida jazzrytmer.

 

Viktorias husar (1930)

Paul Abraham

Paul Abraham tillhör inte de mer välbekanta operettkompositörerna, men Viktoria und ihr Husar blev en ofantlig succé, framför allt i Tyskland, och gjorde Abraham till en förmögen man. Verket är proppfullt med örhängen i skiftande musikstilar. Ena stunden hörs tydliga jazzinfluenser, bara för att följas av sprittande folkmusikaliska rytmer. I likhet med många andra operettonsättare var Abraham även en flitig kompositör för film. Bland beundrarna fanns ingen mindre än Franz Lehár.

 

 

Opera, operett eller musikal?

”Operett (italienska operetta, diminutivform av opera), musikdramatiskt verk av lustspelskaraktär med solonummer, duetter och körpartier samt talad dialog.” Allt enligt Nationalencyklopedin. Men gränsdragningen gentemot opera och musikal är inte självklar. Talad dialog förekommer även inom operor som Carmen och Trollflöjten, och ”lustspelskaraktär” kännetecknar även opera buffa. Generellt kan ändå sägas att operetten tenderar att ta lättare på livet än operan. Ofta är handlingen centrerad kring aristokratiska och romantiska kärlekshistorier, där skrattet sällan är långt borta. Och slutet är (så gott som) alltid lyckligt. Sista ordet blir nog aldrig sagt i denna fråga. I ett av sina Omnibus-program, ”American Musical Comedy”, hävdar till exempel Leonard Bernstein att verk som Teaterbåten, Carousel och The King and I – som brukar benämnas musikaler – egentligen borde kallas operetter …

 

Lehár – operettkungen

Franz Lehár är förmodligen den operettonsättare som blivit mest förmögen på sin musik. Men han hade också konstnärliga ambitioner och var av åsikten att operetten skulle sikta högre än komiska karaktärer och lättnynnade sånger. Hans harmoniska gestaltning visar hur förtrogen han var med samtida tonsättare som Richard Strauss och Puccini. Lehár ville gärna bli erkänd även inom operavärlden, och med hans sista nyskrivna verk för scenen, Giuditta (1934), hade tonspråket närmat sig operans. Verket fick också till tonsättarens belåtenhet sin premiär på Wienoperan. Fjorton år senare gick han bort, och då hade musikalen intagit musikteaterscenen. Men Lehár lämnade efter sig ett fantastiskt facit: Under drygt 35 år komponerade han i genomsnitt en operett per år, varav flera har blivit odödliga verk som spelas än idag.

 

Nyfiken på mer?

För den som vill ha en gedigen genomgång av de mest spelade operetterna är Sixten Nordströms omfångsrika bok ”Stora operetter & musikaler” svårslagen. Bengt Haslums ”Operett och musical” har några år på nacken och kan vara svår att få tag på, men det kan vara värt besväret, då den är mer heltäckande än Nordströms bok när det gäller operetter.

 

Bernsteins bidrag

West Side Story är väl de flesta bekanta med, men mångsysslaren Leonard Bernstein tonsatte flera verk för scenen, bland annat musikalerna On the Town och Wonderful Town. Hans musikaler blev stora publikframgångar, men hans försök i operettgenren efter Voltaires idéroman blev ett misslyckande på Broadway med bara 73 föreställningar.

Men Candide är en snillrik operett, inte minst musikaliskt. Höjdpunkten är koloraturarian ”Glitter and be Gay”, en parodi på Juvelarian i Gounods Faust och ett hänförande komiskt uppvisningsnummer för sopraner.

 

USA & England

Även om Centraleuropa var operettens högborg i början av 1900-talet, så skapades det även verk på andra håll. I England hade Noel Coward stora framgångar med sin sentimentala operett Bitter Sweet (1929) om en ung engelska och hennes österrikiska sånglärare. Även i USA fanns under 1900-talets första decennier en levande operettscen och under 20-talet kom Sigmund Romberg att komponera publikframgångar på löpande band. Romberg var född i Ungern och utbildad i Wien, men tog sig till New York och arbetade som pianist på restauranger och kaféer. Hans kanske bästa verk är New Moon från 1928, där Oscar Hammerstein II bidrog som textförfattare. Verket kan ståta med flera evergreens, till exempel Lover, Come Back to Me, som har spelats in av bland annat Barbra Streisand och Billie Holiday.

 

Med Schubert i huvudrollen

Glada änkans segertåg innebar en explosion av intresset för operetter. Tonsättare och librettister var inte sena att utnyttja publikens törst efter nya uppsättningar, bara i Wien såg mer än 250 operetter dagens ljus under 1910-talet. Nya kreativa lösningar prövades med mer eller mindre lyckade resultat. En av de lyckosamma var Heinrich Berté, med verket Jungfruburen (1916), som byggde på romanen Schwammerl, med Franz Schubert i huvudrollen. Berté var ingen begåvad tonsättare, och teatern förkastade hans egen tonsättning, varpå Berté bytte ut sin egen musik mot Schuberts egen, arrangerad av Berté själv. Jungfruburen blev en stor framgång och kom att bli en av 1900-talets mest spelade operetter.

 

Gedda – ett operettgeni

Nicolai Gedda fick sitt genombrott på La Scalas scen i Don Giovanni och har gjort många minnesvärda rollprestationer inom operans område. Men han är en mångsidig artist som också hyser stor kärlek till operetten, där han rättmätigt har kallats efterträdaren till Richard Tauber, tenoren för vilken Lehár komponerade flera verk.

Lyckligtvis har EMI förevigat många av Geddas operettroller på skiva. Bland de mer minnesvärda kan nämnas Lehárs Leendets land och Greven av Luxemburg, samt Strauss Zigenarbaronen och En natt i Venedig tillsammans med Elisabeth Schwarzkopf.

 

Åk på festival!

Kurorten Bad Ischl i Österrike kan ståta med att operettonsättare som Johann Strauss, Kálmán, Straus och Leo Fall tillbringade tid där, och dessutom med att Lehár var bosatt i staden i många år. Följaktligen har stadens festspel fått namnet Lehárfestivalen. Den andra stora operettfestivalen ligger även den i Österrike, nämligen i Mörbisch.

 

En annan Straus (s)

Han hette Strauss, kom från Wien och var tonsättare. Men Oscar Straus var inte släkt med den berömda musiksläkten, han tog till och med bort ett ”s” i efternamnet för att inte bli förväxlad med familjen. Han fick en gedigen utbildning av bland annat Max Bruch, och hann också med att vara assistent till självaste Gustav Mahler. Ett 60-tal operetter kom det att bli från hans penna, bland annat en parodi på Wagners Ringen – Die Lustigen Nibelungen – men han har framför allt blivit ihågkommen för verket En valsdröm. Verket har filmatiserats ett flertal gånger, bland annat med Maurice Chevalier and Claudette Colbert, under titeln Leende löjtnanten.

 

Offenbach – operettens fader

Sommaren 1855 slogs dörrarna upp till Bouffes-Parisiens, Jacques Offenbachs teater i Paris. Efter att ha prövat på en karriär som musiker och kapellmästare, slog han sig nu på tonsättarbanan. Denne cellovirtuos hade en rastlös själ och skulle man sätta en tempobeteckning på hans livstempo skulle det bli tempo furioso. De tre följande åren skulle han komponera ett 60-tal (!) enaktare, och som öppningsverk på den nya teatern gavs operetten Les deux aveugles, vilken blev en stor framgång. Tre år senare var det dags för Orfeus i underjorden och en många andra verk skulle följa, bland annat Sköna Helena och Pariserliv.

Med andra kejsardömets kollaps kom Offenbach i onåd, och blev måltavla för dåtidens antisemitism och nationalism (han var av judisk börd och född i Köln). Men han fortsatte oförtrutet att skapa, de sista åren med operan Hoffmans äventyr. Och hans genialitet, elegans och charm fortsätter att tala till oss än idag.

 

Gillade du den här artikeln?

Om svaret är ja och du vill läsa fler texter av det här slaget rekommenderar vi en prenumeration på Opus – musikvärldens mest exklusiva magasin om klassisk musik och opera. Opus bjuder på initierade reportage från kunniga skribenter, det senaste från svenskt och internationellt musikliv och recensioner av de hetaste inspelningarna och föreställningarna.

Ett förmånligt prenumerationserbjudande hittar du genom att klicka på denna länk.

About The Author