Operafestivalen i Savonlinna handlar inte bara om upplevelsen som föreställningarna innebär. Minst lika viktig är den gemytliga stämningen som omger festivalen – artister, musiker, körsångare och publik i en rusig blandning. Parat med andlösa naturupplevelser blir resultatet att publik och artister återkommer år efter år. Blir du en av de 60.000 som gästar årets festival? Hanna Höglunds reportage lär i alla fall inte avskräcka dig.

TEXT HANNA HÖGLUND

 

Man får klättra tio meter uppför en skranglig trappstege i stål för att kunna krypa in genom ”Martti Talvelas hål” med fötterna först.

Jag befinner mig backstage på operafestivalen i Savonlinna, Finland och ”Martti Talvelas hål” är en kanonglugg som extraknäcker som en av flera sceningångar i den massiva Tengil-borgen Olofsborg. Smeknamnet kommer från en av festivalens mest tongivande konstnärliga ledare genom tiderna, den finske bassångaren Talvela. En man inte utan en viss rondör som på 1960- och 70-talen lär ha behövt knuffas på bakifrån av en sommarjobbare anställd för just detta syfte, för att Talvela skulle komma genom den trånga öppningen.

 

Många är sångarna som höjdrädda tvekat inför den där trappan som vibrerar lite mer för varje steg man tar. Den perforerade metallen gör klättring medelst höga klackar eller rasslande rustning nästintill omöjlig.

Men här i Savonlinna, Nyslott på svenska, gör man allt man måste för sångkonsten. Den vidunderligt sköna utsikten över en av Saimens många knallblå fjärdar uppe på toppen får man på köpet.

För i Savonlinna är inget lagom, allt är liksom lite mer på denna plats. Vattnet blåare, bastun några grader varmare. När det regnar som på den kalla, blöta festivalen 2017, regnar det rejält. Eller så är det som sommaren 2018: stekhett med strålande sol och folk som glatt hoppar i plurret direkt från stadens många kajer.

Men precis som det kan vara lite bökigt för publiken att ta sig hit ger strapatserna sin belöning.  För det är inte många sångare som säger ”aldrig mer Savonlinna” när de uppträtt här en sommar. Naturen, den avspända lilla festivalstaden med dresscode ”praktisk” samt mäktiga operaupplevelser på Olofsborgs täckta 1400-talsborggård med sina drygt 2000 publikplatser är tre ingredienser i Savonlinnas succérecept. En annan är att Savonlinna fortsätter vara en liten värld för sig på den politiskt laddade, gamla svenskmarken vid ryska gränsen.

 

När jag med dödsskräck dimper ner med litet skramligt propellerplan på den lokala flygplatsen mitt i den vidsträckta finska gränsbarrskogen som osynligt övergår i Ryssland (så litet att personalen hunnit lära sig passagerarnas namn mellan incheckning och påstigning) får jag veta att det varje sommar är turister som av misstag vandrat över till det stora grannlandet i öster och hamnat i finkan. Jag blir bestämt avrådd från att prova detsamma.

Det må ta sin tid att ta sig till Savonlinna men det är ack så lätt att bli lite förtjust i staden på öarna i insjöskärgården med sina sällsynta sötvattensälar och sin speciella mix av laglöst land och finkultur. Barbröstade tonårskillar som kör sina trimmade moppar på bakhjulen mitt i landsvägen. En Kaurismäki-kärv lokalbefolkning som säljer hantverk på marknaden och i stort sett bara pratar finska. Tonårstjejer som spelar melankolisk tango på dragspel och tramporgel nere i hamnen. Överallt ser man affischer om den stora boxningsgala som intar borgen när operafestivalen är slut för säsongen i staden där finska trähus med tinnar och torn som hämtade från Mumindalen samsas med mindre romantiska femtio- och sextiotalshöghus – praktiskt, återigen!


Sommarstiltje på Saimen, ett kanske minst lika tungt skäl att besöka operafestivalen i Savonlinna.

 

Varje kväll går lämmeltåget med inresta operaälskare från norden, Ryssland, England och USA längs med strandpromenaden på väg mot slottet, förbi de badande barnfamiljerna på sandstranden mitt i stan. Festivalens orkestermusiker tar sina instrumentväskor på ryggen och trippar vant utmed den smala kanten runt Olofsborgs torn farligt nära vattnet. Allt för att undvika de långa publikköerna på den smala träbron in och ut ur slottet. Köandet som för övrigt är en inte oviktig del av ”the Savonlinna experience”, det också.

 

Olofsborg är den perfekta inramningen till den klingande operakonst som gärna vill vara larger than life och samtidigt komma nära sin lyssnare. Borgen är en publikmagnet som säkerställer att så många av den årliga, månadslånga festivalens besökare kommer igen år efter år.

Viktigt är också att i Savonlinna möter man mycket få snobbar. Kanske för att festivalen erbjuder opera som man ”tänker sig” opera, på gott och ont. På en rymlig scen som bjuder på stora uppsättningar med masskörer, frasande, tidstrogna kostymer, inhemska och internationella sångare med röster som bär hela vägen upp till sista bänk på den stenbelagda borggården. Säsongen 2018 hette de Misha Didyk och Aleksandrs Antonenko. Den senare som i rollen som Verdis Otello fick klättra in genom Talvelas hål. Knuffad eller inte förtäljer inte historien.

En nybörjare i Savonlinna kommer snabbt in i operans värld utan knussel – säsongen 2018 bjöd på lika dramatiska som mumsiga operakarameller som Tjajkovskijs Spader Dam, Tosca, Turandot och Madama Butterfly. Den konservative operafantasten stortrivs. Publiken som där-emot söker nya grepp och radikala regikoncept har mindre att hämta. Åtminstone som festivalen ser ut till och med säsongen 2019 under Jorma Silvastis ledning. Personligen kan jag tycka att det är synd att man inte vågar mer. År 2013 var senaste gången den till 80 procent biljettintäktsfinansierade festivalen – som på så sätt kan hålla sig oberoende av staten men samtidigt måste satsa på ”säkra kort” – uruppförde ett verk senast.

 

»Den konservative operafantasten stortrivs. Publiken som däremot söker nya grepp och radikala regikoncept har mindre att hämta.«

 

Det finns en nationalistisk, pro-finsk historia bakom Savonlinnafestivalens tillkomst. Den grundades redan 1912 av sopranen Aino Ackté som i den ruvande borgen vid Saimen såg en plats lämplig för en finsk, kulturell självständighetsförklaring. Under 1900-talets krigsår flyttade militären in i borgen och efter det låg de konstnärliga ambitionerna lågt ett antal år. Men på 60-talet tog man upp operatråden igen och rustade upp det då slitna Olofsborg, eller Olavinlinna som borgen heter på finska. Numera är den också ett museum som i operafestivaltider kompletteras med flera barer och restauranger där man säljer trekantsmackor för drygt 9 euro utan att blinka.

Kanske är det sådana nivåer som gör att prismedvetna ryssarna tvekar att komma hit, gissar festivalens marknadschef Sonja Eiramo. Varje dag kollar hon biljettförsäljningen för att se att det rullar på som det ska, vilket det oftast gör.


Scen från Trollflöjten, sommaren 2012.

 

Men när jag frågar Jorma Silvasti om festivalens nationalistiska arv vill denne fryntlige man på knappt 60 år tona ner allt sådant. Silvasti är själv en person som inte skulle drömma om att tränga sig före i den långa kön in till slottet utan snällt väntar på sin tur, chefsstatus till trots. Jag får en pratstund med honom i pausen på ”Spader dam”, i en liten stentrapp i ett av borgens många prång där det oavbrutet tassar festivalpersonal fram och tillbaka.

Nej, Silvasti vill hellre trycka på hur vackert han tycker att det är att det som en gång var ett militärt centrum och en del av östfronten nu är en internationell mötesplats för kulturskapare. Han är själv född i Savonlinna innan operasången tog honom ut i världen, är uppvuxen med festivalen och hade sina första jobb i garderoben och kallar sig stolt ”The Savonlinna boy”. Sedan han krönte sin sångarkarriär som konstnärlig ledare har han tagit med sina operakontakter från stora världsscener som Metropolitan, Bayreuth, La Scala och Covent Garden till festivalen. Silvasti är mycket mån om att personligen få ge tillbaka till staden där han växte upp, men också att festivalen inte får glömma orten den verkar i. Att lokalborna känner sig delaktiga och stolta. Kanske har vi här nyckeln till att Savonlinna lyckats där operascenen Dalhalla gått bet.

 

Kärleken till hemtrakten är påtaglig hos Silvasti. Runt halsen hänger ett smycke föreställande Finland med Savonlinna som enda punkt, utmärkt längst ner i ena hörnet. En present från några sångarkollegor för länge sedan. Och han berättar gärna med ett stort leende om sin syn på Finlands tillkomst som ett resultat av att, som han ser det, ”Sverige drog sig undan åt väster och Ryssland åt öster” med utgångspunkt i borgen vi står i.

– Jag gillar att tänka att det var så Finland föddes, och ser man det så blir ju Savonlinna Finlands egentliga centrum!


Jorma Sivasti gör i år sin sista säsong. Nästa år tar Ville Matvejeff vid.

 

Nationalism eller ej, Silvasti tycker att det är viktigt att festivalen gör sitt för att vid sidan om de stora sångarnamnen fortsätta att lyfta fram de egna, nya, finska förmågorna. I till exempel ”Spader Dam” är det inhemska sångerskor som Melis Jaatinen och Suvi Väyrynen som gör intryck lika mycket med sitt skådespeleri som sina stämband.

Från 2020 är det den unge kompositören, dirigenten och pianisten Ville Matvejeff som tar över som konstnärlig ledare och då är förhoppningen att man ska nå såväl 40-åringarna i publiken som 55-plussarna. Annars varken kan eller vill Silvasti sia om vad som väntar. Bara att han hoppas att den internationella klassen bibehålls. Och förstås Savonlinnas unika stämning, känslan av att man blir som en familj här i en av västvärldens östligaste utposter.

När det ringer in till akt två av Spader Dam böjer sig Silvasti fram och viskar:

–And now I am going to sauna. But don’t tell anybody!

För bastun är ju några grader varmare här som sagt.

Och så smyger han ut ur borgen i den glödheta julikvällen så diskret som en Savonlinnsk operatenor, också han med lätt rondör, kan smyga över den flerhundraåriga kullerstenen. Som överlevt så många krig. Och så många operaföreställningar.

 

Savonlinna Opera Festival

Vad Savonlinnafestivalen är en månad lång och pågår från början av juli till början av augusti. Den grundades år 1912 av den finska sopranen Aino Ackté. Under krigsåren och följande år låg festivalen slumrande, men på 60-talet startade den upp igen och har sedermera vuxit till en internationell operaangelägenhet. 60 000 besöker festivalen varje säsong varav cirka tio procent kommer från länder utanför Finland. 2019 gör Jorma Silvasti sin sista säsong som konstnärlig ledare och följs av Ville Matvejeff.

Ekonomi Festivalen finansieras till 80 procent av biljettintäkter, resterande 20 procent kommer från finska staten och Savonlinna stad. Förhållandet för ett svenskt operahus är vanligtvis det omvända. Totalt omsätter festivalen ca 75 miljoner kronor.


Olofsborg är berömt för sin fina akustik och har plats för 2264 i publiken. Enstaka programpunkter görs i Savonlinnas konsert-hus eller i den närliggande träkyrkan i Kerimäki.

 

Ta dig dit Flyg eller åk båt till Helsingfors och byt där till lokalflyg som på en timme tar dig till Savonlinnas flygplats, alternativt fem-sex timmars buss- eller bilresa eller drygt fyra timmars resa med tåg Helsingfors-Savonlinna.

Årets festival 4 juli – 3 augusti kröns av ett gästspel av La Scala, något som konstnärlige ledaren Jorma Silvasti ser som ett erkännande av festivalens internationella status. Det modernaste som händer är annars att man sätter upp ”Barberaren i Sevilla” för första gången i en egen produktion. För regin står Kari Heiskanen och modedesignern Teemu Muurimäkis har lovat att kostymerna ska matcha den dramatiska slottsscenens grandeur med råge.


Scen från Otello som sattes upp förra sommaren.

 

About The Author