Julsångernas julsång fyller 200 år i år. Vi talar förstås om Stilla natt, psalmmelodin som med tiden fick en ojämförlig spridning och kom att stöpas i de mest sällsamma och säljande tappningar. Uruppförandet framstår dock närmast som en antites till dagens julkommers – en enkel gitarr och två sångstämmor var allt som stod till buds den där julnatten i Oberndorf. Följ med Opus på en resa genom Salzburgland och bekanta dig med historien bakom Joseph Mohrs och Franz Xaver Grubers one hit wonder.

Text: Carlhåkan Larsén

Att Mozart föddes i Salzburg är allmänt bekant. Den som besöker staden lär inte heller kunna undgå att märka det. Där utvecklar sig en välsmord Mozartkult med ett lager av smaskiga kulor som stapelvara. Numera får, helt rättvist, fru Konstanze vara med och dela på berömmelsen i kommersen. Och året om tycks de turistiska Mozartorkestrarnas ”Eine kleine Nachtmusik” klinga på lämpliga adresser, attraktiva för lyssnande turister.

Men ”Eine kleine Nachtmusik” i all ära – den fina serenaden har i fråga om frekvens och popularitet ingen chans att mäta sig med ett annat lokalproducerat musikstycke: ”Stilla natt”, julpsalmen som erövrade världen med sitt budskap om frid och frälsning. Själva psalmen kan uppvisa en sagolik framgångshistoria. Den 24 december år 1818 framfördes denna julsångernas julsång första gången. Dags alltså att fira 200-årsjubileum nu.

Men hur gick det till när det begav sig?

 


Här, dvs i Obendorf strax norr om Salzburg, skedde uruppförandet av Stilla natt för 200 år sedan.

 

URUPPFÖRANDE MED GITARR

Ett par mil norr om Salzburg ligger småstaden Oberndorf. Där tjänstgjorde vid den här tiden en hjälppräst vid namn Joseph Mohr. Han hade skrivit en text om julnatten under ett par år tidigare och tyckte den kunde förtjäna en melodi. Den gode vännen och musikaliske medarbetaren Franz Xaver Gruber ställde upp. Någon kör stod inte till förfogande, och kyrkans orgel tycks till på köpet ha varit obrukbar. Men två unga män med en gitarr var beredda att förgylla andakten denna julekväll. Mohr sjöng tenor och ackompanjerade på sitt instrument, Gruber bidrog med basröst. Det var det hele. Församlingen sägs ha uppskattat det musikaliska inslaget i gudstjänsten.

Därmed började det stillsamma segertåget. Först lånades sången in till Zillertal i grannregionen Tyrolen och togs där upp av lokala krafter. Småningom tappade man bort vilka som var upphovspersoner – det hette länge att det rörde sig om en folklig melodi från trakten. Mer än 30 år senare gjorde Gruber ”på förekommen anledning” ett auktoritativt uttalande där han informerade om sångens historia.

Naturligtvis har det spunnits legender kring tillkomsten – som att råttor gnagt sönder orgeln och att melodin vore en plötslig ingivelse, ett ögonblickets inspirerade lyckokast. Forskning pågår om alla tänkbara aspekter. Den bedrivs av det seriöst källkritiska Stille Nacht Gesellschaft, som genererar dementier och levererar nya sanningar. Att UNESCO tagit upp sången på sin lista av så kallade immateriella världskulturarv är värt att notera.

 

300 SPRÅK PÅ 200 ÅR

Upphovsmännen Mohr och Gruber var förstås goda katoliker, men ”Stille Nacht” anammades i början mer påtagligt på protestantiskt-evangeliskt håll. Numera vet sången inte av några samfundsgränser. Den har översatts till över 300 språk och dialekter – dokumentationen i Oberndorfs museum innehåller en textmassa där de flesta bör kunna hitta sitt språk. Men den översättning som representerar Sverige är inte identisk med svenska psalmbokens nuvarande. Det finns minst tre versioner av ”Stilla natt”, som delvis överlappar varandra: prästen och skribenten Oskar Mannströms, psalmdiktaren Edvard Evers och publicisten Torsten Fogelquists.

Men redan tidigt tillkom polemiska sångtexter som sköt det religiösa innehållet åt sidan och beskrev, nästan med brechtsk skärpa, i stället ekonomisk misär, utsugning och sociala missförhållanden. Och Hitler, der grosse Führer, behövde förstås en egen variation av budskapet: Tysklands frälsare och beskyddare. Men Stalin hade inget behov av någon marxistisk parafras. Det fick räcka med att dåvarande Östtyskland bidrog med korrekta kommunistiska paroller.


Den äldsta bevarade avskriften av Stilla natt från 1830.

 

FÖRBRÖDRING I SKYTTEGRAVARNA

Det fanns och finns förstås estetiska bedömare som nedklassar den enkla visans konstnärliga värde eller påpekar dess teologiska vattnighet. Etiketten ”sentimental kitsch” lyckas dock inte försvaga julsångens slagkraft. Den vaggar vidare genom seklerna i sin avspända 6/8-delstakt och stämmer till andakt – det kan inte förnekas, och det tarvas ingen analys.

Julsångens omåttliga popularitet hämtar näring i vittnesmål från första världskriget. Under julnatten hade krigförande trupper i skyttegravar gjort eld upphör, vilket kombinerats med radioutsändningar av psalmen. Soldaterna utväxlade cigarretter och spelade lite fotboll mellan kanonaderna. Efter en lugn julhelg återupptogs krigshandlingarna, som om ingenting hade hänt, vilket ju är sant nog.

Men den paradoxala fredsgesten alstrade allt starkare ett alternativt budskap i psalmen. Betoningen läggs på hemlängtan, fridsförkunnelse och konfliktlösning. Man behöver dock påminna sig om att sångens 100-årsjubileum inte kunde firas på grund av att första världskriget ännu spred skuggor – högtidlighållandet fick skjutas upp till 1924.

ETT JUBILEUM FÖR VÅR TID

200-årsjubileet firas däremot länge och väl och mångfacetterat i Salzburgland. Gudstjänster, vallfärder och pilgrimsvandringar och bussutflykter, symposier, litteraturutgivning och musikprestationer i ett kör. Ännu en film om ”Stille Nacht” förebådades tidigt – vilket som vanligt väckte uppståndelse och förhandsprotester.

Ett djärvt bidrag till jubileet bjuder Salzburger Landestheater på, tillsammans med Mozarteums orkester och stor ensemble: en musikal kallad ”My Silent Night”. I slutet av november kom den upp på en riktigt spektakulär scen i Salzburg: Felsenreitschule, välkänd för både hippologer och musikälskare. I reklamen hävdas att själva andan i verket anknyter till den tidigare succén från trakten, ”Sound of Music”. Det framgår att librettot har nutidsstuk och aktualiserad problematik, och att rollfigurerna är inspirerade av vår samtid. Musiken i den nya musikalen har skrivits av filmmusikskaparen John Debney. Men man kan förmoda att gamle Gruber kommer till heders också.

Ett annat påpassligt jubileumsstycke – i bokform – är Manfred Baumanns ”Weihnachtskrimi” med titeln ”Das Stille Nacht Geheimnis”. En portugisisk journalist, som rest till Oberndorf för att rapportera om årets jubel, är dramats offer. Detta jämte gåtor och hemligheter därbakom vävs samman med den stillsamma sången. På omslaget tindrar Stilla natt-kapellet i nattlig belysning, omgivet av resliga träd i snöig skrud.

Men ”Stille Nacht, heilige Nacht” firas knappast genomgående med tillbörlig eftertanke. All denna kommersiella ”merchandise”! Alla dessa marmeladburkar, speldosor och julstjärnor – hur har producenterna tänkt, vad ville köparna manifestera med sina souvenirer?

 


Jubileumsåret svämmar över av kommersiella försök att rida på Stilla natts popularitet. Här ett av de mer motiverade.

 

KRIG OCH ÖVERSVÄMNINGAR

Napoleontidens krig och politik drabbade det geografiskt utsatta Salzburgområdet. Inklämt mellan Bayern och Österrike drogs det obönhörligt in i tidens omvälvningar. Det innebar krigiska härjningar av franska arméer, gränsflyttningar och instabilitet. Samtidigt pågick befolkningens kamp för det dagliga brödet ständigt.

Salzach, alltid förändringsbenägen med sina vårliga översvämningar och höstarnas lågvattenstånd, bjöd på oberäkneliga faror att hantera. Om hösten måste sjöfolket hitta på alternativa inkomstkällor. Det resulterade i stjärngosseupptåg, julspel och tiggarrundor till mera välbärgade borgare.

”Rädslan tar ständigt plats ombord” hette det om salttransporterna. Och visst fanns det många rädslor att förskräckas av: var det inte missväxt och hungerår så var det katastrofala vattenflöden och politiska kriser.

Till sist, efter den multilaterala Wienkongressen, hade Europas karta ritats om. Napoleon var väck. Wien hade dansat och lett. En ny furste med politisk ämbetsmakt, Metternich, administrerade vidare i barsk reaktionär tidsanda. Han räknade, liksom en gång marskalk Richelieu (om man får tro ”Fridas visor”), en fallgrop som noll, och hans salongsmatta hade också blodbestänkt fåll.


Skidmeckat Zillertal kan även stoltsera med att ha bidragit till spridningen av världens mest kända julsång. Här bodde nämligen under 1800-talet sångarfamiljerna Rainer och Strasser, vilka under sina turnéer mötte stort bifall efter framföranden av Stilla natt. Den preussiske kungen Wilhelm IV var en av de imponerade åhörarna.

 

Vilka var upphovsmännen?

Joseph Mohr föddes utom äktenskap i Salzburg 1792. Modern var stickerska, fadern en deserterad soldat med efternamnet Mohr. Barnet växte upp i fattigdom men togs om hand av en beskyddare, som ombesörjde en utbildning där gossens talanger togs till vara. Levnadsvägen ledde honom in i kyrkans famn: efter vederbörliga studier prästvigdes han 1815.

Oberndorf hörde till Mohrs första tjänsteplaceringar – en liten ort vid Salzach – samma vattendrag som också flyter genom Salzburg. Tack vare denna flodhamn dominerades Oberndorf av skeppare och sjöfolk. De upprätthöll pråmtransporterna från traktens saltgruvor till Passau längre norrut, där Salzach, en biflod till Donau, sammanflyter med detta berömda och i valstakt beprisade, undersköna blåa (?) fluidum i loppet mot Wien, Budapest och Belgrad.

Det inkom visserligen klagomål mot att Fader Mohr vore alltför profan i sitt umgänge med folket. Men sanningen torde eller borde ha varit den att han verkligen brydde sig om människorna i församlingen och delade deras umgänge i glädje och sorg. Han var en enkel själ, som inte drog sig för att även stämma in i sjömännens fräcka visrepertoar – och före sin tid i fråga om social/pastoral omsorg, utan auktoritära eller bigotta skrankor.

Tiden i Oberndorf blev kort, Mohr skjutsades runt åt skilda håll i stiftet, han tjänstgjorde på 15 ställen och hade aldrig någon varaktig stad. Mot slutet av sitt liv tjänade han kyrkan i Wagrain. Han dog där 1848, 56 år gammal.

Franz Xaver Gruber föddes 1787 i Hochburg och tillhörde en linnevävarfamilj med musikaliska intressen. Hemmavid lärde han spela både klaver och violin. Tolv år gammal väckte han förundran då han debuterade som organist i hemförsamlingen. Vävaryrket blev aldrig aktuellt för Franz Xaver – han blev lärare, kyrkomusiker, körledare och därtill kompositör. 1817 hamnade han i Arnsdorf. Året efter anlände Mohr till närbelägna Oberndorf. De två blev goda vänner och kom att tjänstgöra tillsammans i St Nikola – Oberndorf-kyrkan var uppkallad efter sjöfararnas skyddshelgon. 1829 drog Gruber vidare till en befattning i Berndorf men flyttade 1835 till staden Hallein, där han avled 1863. Han fick sin grav nära stadens kyrka, invid det hus han bebott. Medlemmar av familjen bodde kvar där ända till 1902.

När Mohr och Gruber flyttade åt skilda håll i Salzburgland upphörde det direkta umgänget, det kan man förstå. Deras fortsatta kontakter måste ha blivit sporadiska. Båda fortsatte i olika utsträckning med diktning och komponerande, var på sitt håll.


Franz Xaver Gruber porträtterad av målaren Sebastian Stief. På Joseph Mohr finns inget bevarat porträtt.

Res i Stilla natts fotspår

Ett dussintal orter kring Salzburg känner sig delaktiga i upphovspersonernas liv. På nio ställen ordnas ”Landes-ausstellungen”, där vart och ett bidrar med sin skatt av minnen och kuriosa. En resa genom Stilla natt-landet leder bortom de vanliga turiststråkens allfarvägar.

Oberndorf förknippas naturligtvis med själva uruppförandet, och här reser sig nu ett centralt minnesmärke, markant och mäktigt men likväl utan större åthävor: ”Stille Nacht Kapelle”, invigt 1937. Den kyrka där Mohr gjorde tjänst förföll och har för länge sen skattat åt förgängelsen.

Hallein är en sevärd stad med ståtliga byggnader och bakgrund som tidig industriort. Den återfinns ett par mil söder om Salzburg, likaledes vid Salzach. Där ligger fokus på Franz Xaver Gruber (1787–1863), som levde i staden åtskilliga år i Fru Musicas tjänst som organist och körledare och kompositör. Också här har ett sevärt museum upprättats, i det hus invid kyrkan där Gruber bodde. Hans grav återfinns alldeles utanför.

Salzburg museum har förstås de största resurserna med monumentala lokaliteter. Här kan man gå vilse i dunklet bland väggarnas textsjok och beundra originaldokument i alla format. Stramt och värdigt och stilfullt – men inte speciellt medryckande.


Hallein strax söder om Salzburg är ett av många centrum för dagens Stilla natt-kult. Bland annat hyser orten ett museum med fokus på Franz Xaver Gruber, som verkade här under åtskilliga år.

 

Gitarren som hittade hem

Joseph Mohrs gitarr finns bevarad i Hallein. Efter Mohrs död såldes den på auktion och hängde sen länge till beskådande på ett värdshus i trakten. Det hände att den togs ned från väggen och trakterades av någon betrodd lokal musikant. När den åter kom ut på marknaden inköptes den av vänner till en yngre Gruber, vilken skulle få den som bröllopsgåva. Så skedde, och denne Gruber-ättling donerade sedermera instrumentet och andra kuriositeter från hemmet till museet i Hallein. Där kan gitarren nu beskådas som en av de märkvärdigare Stilla natt-relikerna.

 


Det nyrenoverade museet i Hallein innehåller bland annat gitarren som Mohr använde vid uruppförandet.

 

About The Author