David Härenstam lyssnar på en hyllad perfektionist på jakt efter musikens kärna.

Den ryske tonsättaren Skrjabin har alltid varit både älskad och hatad. Pianister som Horowitz och Richter och kompositörer som Prokofiev och Rachmaninov höll honom alltid högt medan exempelvis Stravinskij tvärtom såg hans musik som ”riktningslös och självförhärligande”. Sant nog, Skrjabin tog både sig själv och musiken på yttersta allvar. Han ansågs av många som smått galen och med sin egen trosinriktning och filosofi, någonstans mellan hinduism och Nietzsche, menade han att syftet med hans musik var ”uppenbarelse och djup insikt”, varken mer eller mindre.

Skrjabins musikaliska utveckling från de tidiga, romantiska och Chopin-influerade sonaterna, till de senare, som gränsar till det atonala, blir otroligt tydlig på denna fina skiva där alla sonater ligger i kronologisk ordning. Ändå finns det något förenande i musiken. Alltid storslaget och på något vis gränslöst men också, vilket är givet gällande alla självupptagna kompositörer, humorlöst.

Garrick Ohlsson är en otroligt produktiv pianist som figurerat på de stora scenerna sedan 70-talet. Han är en pedant ut i fingerspetsarna och en av dessa få virtuoser som alltid verkar vilja sätta musiken och kompositören före sitt eget ego. Han spelar således sonaterna exakt, utan stora dragningar och följer noggrant kompositörens utsatta föredragsbeteckningar. Något musiken vinner på, allt finns redan i noterna! Detta är också det perfekta förhållningssättet till just denna musik, Skrjabin skulle säkerligen heller inte krävt mindre!

David Härenstam

Höjdpunkt Skrjabins sista sonat, skriven 1913, med dess trevande kromatik och vibrerande drillar tar andan ur vem som helst.
 
Testa också Varför inte Horowitz plays Scriabin på Sony Classical för ett lite annat förhållningssätt?  Eller Complete Piano Sonatas med fantastiska Marc-André Hamelin på Hyperion.

 

Scriabin
The Ten Piano Sonatas
Fantasy, Op. 28
Garrick Ohlsson
Bridge 9468A/B

About The Author