Om a-moll är hans tonart, är largo hans tempo. Det är nog tydligt för alla som hört ett radioprogram med Eric Schüldt. Själv tror han sig vara född i det stämningsläget. Men betonar att han har andra sidor också. Möt radioprofilen som skapat sin egen kyrka på söndagsförmiddagarna. Där förkunnar han det viktigaste av alla evangelium: musikens.

Text Ingela Hofsten, foto Peter Knutson

Det lär finnas de som kastar sig på avstängningsknappen. Andra lyssnar om och om igen. Sedan Eric Schüldt etablerade sig som en av P2:s mest personliga röster tycks lyssnarna ha delat in sig i olika läger: de som älskar hans eftertänksamma prat och stillsamma musikval och finner hans associationer till konst och poesi intressanta – och de som tycker hans texter är för invecklade och högtravande, musiken för allvarlig och långsam.

Varför låter hans program som de gör? Är Eric Schüldt verkligen sådär allvarlig? Och vad är det egentligen med Arvo Pärt?

– Ja, vad är det med honom …

 

Eric Schüldt ler där han sitter på ett kafé, under en paus mellan två olika uppdrag, och försöker förklara:

– Jag tror det handlar om att han hittade en väg ut ur modernismen. För mig symboliserar Pärt en återgång till skönheten och det andliga. Några av hans verk är portalverk som inte går att nöta ut. Jag tröttnar aldrig på dem.

Pärts musik passar också in i den stämning som blivit programmet Text och musiks signum och anslag. På P2:sajt presenteras programmet med en bild av Eric Schüldt blickande ut över ett vattendrag med tankfullt ansiktsuttryck och hans program präglas av allvar, stillhet och en rejäl dos vemod.

Är du en så allvarlig person som programmen ger intryck av?

– Hm. Jag ser det som min allvarszon, där jag kan säga sånt som jag inte kan säga nån annanstans, nästan som i en analyssoffa. Men visst, de som lyssnar noggrant har nog förstått att jag är en extremt vemodig person. Vilket avspeglar sig också i hans musikval.

– Jag tror att man är född med ett visst stämningsläge och en lyhördhet för viss sorts musik.

 

»Jag tror att man är född med ett visst stämningsläge och en lyhördhet för viss sorts musik.«

 

Programmen sjunger långsamhetens lov, med stillsam musik och lugnt taltempo. Det är ett högst medvetet val.

– När man kollar statistiken på nätlyssningen är det urtydligt att de långsammaste programmen är de mest populära. Det är fantastiskt, för jag vill ju också ha det så!

 

Eric Schüldt växte upp mitt i Stockholm, i ett medelklasshem där kulturen hade plats, men inte dominerade.

– Det beror förstås på vad man jämför med, men det var ju liksom inte så att det stod en stråkkvartett i nåt hörn.

Han skrattar till och berättar att de enstaka skivorna med klassisk musik i barndomshemmet var av arten ”klassiska hits”.

– Och även om radion ofta stod på hade jag nog aldrig hört vare sig P1 eller P2 innan jag började på Journalisthögskolan.

Detta trots att det finns en operasångare i familjen. Eric Schüldts morfar är den kända tenoren Ragnar Ulfung.

– Han var helt klart en ingång till musiken för mig. Genom honom lärde jag mig att operamusiken handlar om hängivelse, styrka, extas snarare än något ”fint” eller lite nördigt som opera annars lätt kan uppfattas som.

 

Det där är något som Eric Schüldt återkommer till flera gånger: den aura av sval borgerlighet som han tycker kan omge klassisk musik, till exempel i konsertsammanhang.

– En slags blodfattig konstsyn, utan passion. Jag har svårt för det där uppklädda och klarar inte riktigt av att man direkt efter att ha suttit i trans ska stå och småprata i garderoben. Så jag är ingen jättekonsertperson.

Då är dansgolvet mycket mer direkt utlevande tycker han, som i många år jobbade som DJ i Stockholm och fortfarande gärna har techno i lurarna.

– I den finns en total hängivenhet och en sinnesvidgande kroppslighet som jag älskar.

Som bland annat är bra på gymmet.

– Jag har en spellista med dödsmetall och sinnessjukt hård techno som jag måste ha för att orka motionera.

 

Sådan musik lär vi aldrig få höra i Text och musik, men programmen avslutas ofta med en mjuk poplåt.

– Jag vill signalera att min musiksmak är bredare. Till exempel älskar jag Håkan Hellström.

Liksom det han kallar genomkommersiell musik.

– Jag jublade när Max Martin fick Polarpriset. Jag tycker om sorglösheten i sån musik. Och även om den kan vara tuggummiaktig finns det ett genuint anslag i den.

Mycket klassisk musik har också komponerats utifrån ett kommersiellt perspektiv, påpekar han.

– Jag tror det är därför den blev så bra – för att den måste hitta sin publik. Jag tror absolut att Bach till exempel kunde tänka att han måste göra en ny hit.

– Och ändå lyckades han göra den besjälad.

 

På Text och musiks hemsida på sr.se står att läsa att programmet är ”en timme med den vackraste musiken ackompanjerad av poesi, filosofi och personliga reflektioner”.
Vad är vacker musik?

– Jag vet inte, det är ett mysterium. Egentligen är det ju det jag utforskar i varje program och har hållit på med sedan jag gjorde programserien Skönheten för några år sen.

Har du kommit närmare svaret?

– Nej, jag tror inte att jag kan komma fram till nåt svar, annat än att det är föränderligt och att jag tror att det finns nån typ av transcendentalt system för skönhetsupplevelsen. Men jag vill inte fastslå vad skönhet är rent konkret. Det ord jag använder mest i mina program är ”kanske”. Jag gillar det ordet, eftersom det lämnar öppet för tolkning. Det är egentligen mitt mest centrala ord.

Finns det ful musik?

– Kanske. Fast jag vet inte vad det skulle vara för musik.

Han skrattar till.

– Såhär: Jag har inte svårt att se skönhet i det brutala eller så. Det kan vara svårare att hitta det vackra i det som jag upplever som andefattigt eller utslätat. Sånt som bara är ”fint”, underförstått att det skulle vara mer högt stående. Men om jag säger alltför tydliga saker här underminerar jag saker i programmet. Där ska allt vara möjligt.


Ibland ber Eric Schüldt sina lyssnare om hjälp att hitta in i en tonsättares värld. I våras handlade det om Bach. Responsen var stor och nu säger han sig ha ”börjat glänta på den dörren”.

 

”Kanske”, alltså. Ändå finns det lyssnare som uppfattar hans texter som pretentiösa. Själv jämför han med en volymmätare:

– Det ska inte slå över i rött, så det distar. Men gult måste det bli ibland, så man är på gränsen, och inte fegar där nere hela tiden.

Samtidigt har han inga problem med lyssnare som struntar i texten och har programmet som bakgrund. Av lyssningsstatistiken på webben framgår att de allra flesta hör programmet mellan 22 och 23 på kvällen.

– Så frågan är ju om folk använder min röst för insomning, haha! Det är okej i så fall. Jag är mer ute efter en stämning än nån slags intellektuell brottningsmatch. Texterna ska vara som en känslomässig brygga mellan musikstyckena.

 

»Jag är mer ute efter en stämning än nån slags intellektuell brottningsmatch.«

 

Men visst blev han stolt och glad när han i höstas fick Sveriges Radios språkpris.

– Min skräck inför språkvården har mildrats lite, säger han och förklarar att han då och då får synpunkter på uttal.

 

Som femåring började Eric Schüldt spela piano. Trots att han enligt egen utsago var ”extremt dålig” fortsatte han ända tills han gått ut gymnasiet. Fast lektionerna övergick allt mer till samtal om musik.

– Det gav mig en grund till det jag håller på med nu. Jag blev liksom trygg i att tycka och tänka kring musik. Och så såg min pianolärare musik som något på liv och död, precis som morfar.

Efter att ha gått Adolf Fredriks musikklasser (”den skolan låg närmast, annars skulle jag inte ha sökt dit”), läste han musikvetenskap och historia innan en kompis föreslog honom att söka Journalisthögskolan. Som visade sig vara en värld han kände sig helt främmande inför.

– Folk sa sånt som att de ville granska makten och älskade att skriva. Det var en skräckupplevelse. Jag hatade ju att skriva och undersökande journalistik var inte min grej.
Men radiokursen tilltalade honom, och vid en praktikperiod på SR P1 lossnade det.

– Jag började hitta på egna saker och så nosade nån på P2 rätt på att jag kunde det där med klassisk musik, i alla fall mer än de andra i min generation som jobbade på P1.
Så lät P2-chefen Elle-Kari Höjeberg honom göra en egen programserie, Schüldt i P2.

– Tanken var att intervjua musiker. Men musiker är sällan bäst på att prata om musik.

Han och hans producent Joshua Mehr kom i stället på att bjuda in konstnärer ur andra genrer till samtal om musik.

– Med en bra producent händer det nåt!

 

Redan under första året vann ett av programmen Prix Italia, vilket Eric Schüldt tog som ett kvitto på att han hittat rätt. Han tycker fortfarande att de programmen hör till de bästa han gjort och påpekar att de formmässigt var betydligt mer avancerade än Text och musik.

Sedan dess har Eric Schüldt gjort flera programserier i såväl P1 som P2. Text och musik sjösattes 2016 och är nu uppe i drygt 130 program. Han gör dem genom ett produktionsbolag och upplever att han har fria händer.

– Jag känner att jag har ett mandat från publiken att fortsätta göra det jag gör. De gillar ju uppenbarligen mina program.

Han grundar det på de många lyssnarmejl han får varje vecka. Det rör sig ofta om 20-30 stycken, varav i stort sett alla är positiva. När han får mindre respons tolkar han det så, att han krånglat till texten för mycket. Han bollar aldrig texterna med någon kollega.

– Det finns inte utrymme rent tidsmässigt. Och eftersom det utgår från mina egna tankar tycker jag inte det behövs. Jag skriver liksom i ett rus, från början till slut.

 

Vad hände då med den ovilliga journalisten, han som hatade att skriva?

– Det är en helt annan sak att skriva för radio. Då pratar man fram sin text och så kan man besjäla den genom sättet man läser den i studion.

Självklart kräver programmen ändå många timmar av förberedelser.

– Utan Spotify och Wikipedia skulle det inte gå. Men det tar ändå alldeles för mycket tid.

Som frilans måste han nämligen ha fler strängar på sin lyra för att få bröd på bordet. Genom åren har det handlat om poddar med idéhistorikern Per Johansson, teveserien Idévärlden, moderatorsuppdrag med mera. Han suckar lite uppgivet.

– Efter femton år i branschen känner jag fortfarande att det är svårt att försörja sig som frilansare. Det hade jag nog inte förväntat mig när jag började.

 

Detta resulterade härom året i att han blev utbränd och fortfarande inte känner sig återställd. Samtidigt hintar han om nya, än så länge hemliga, idéer och poängterar att han är lyckligt lottad som får göra sådant han gillar.

Även om Text och musik innehåller fakta är han noga med att kunskap visserligen kan vara en väg in i upplevelsen.

– Men ibland är det bra att lägga kunskapen tillfälligt åt sidan och lyssna lite friare. I ett program i höstas spelade jag till exempel flera stycken av Eleni Kalandrou. Jag vet i stort sett ingenting om henne, men hennes filmmusik talar direkt till mig. Och jag har inte ens sett filmerna.

I samma program berättade han om när han som sexåring var på Moderna museet med familjen och med barnets öppna sinne ”visste” vad en tavla med abstrakt konst föreställde.

– Det är det tillståndet jag hela tiden försöker hitta tillbaka till. Ett skamlöst, barnsligt allvar där den egna upplevelsen är den sanna.

 

Där har vi det igen, allvaret. Efter att ha talat med Eric Schüldt i ett par timmar har jag visserligen sett honom le och skratta flera gånger, och bli skär om kinderna i sin iver att övertyga mig om att han ofta skrattar med sina vänner och gärna skulle göra ett satirprogram någon gång. Men nog känns det som att allvaret och sökandet är hans grundstråk.

Du har sagt att musiken kommer från en annan värld. Vad menar du med det?

– Att den kommer från nån slags utomvärldslig känsla, nån slags magi som inte går att förklara. En ambition med programmen är att undersöka det.

 

Eric Schüldt

Ålder 39

Familj Hustrun Sara Walker

Bor Södermalm, Stockholm

Person ur musikhistorien du skulle vilja träffa Leonard Cohen. Jag skulle fråga honom vad han egentligen menar i texten till låten Avalanche. Det har jag nog funderat på i tio år nu snart.

Vilken är din tonart? a-moll, helt klart.

Vilka P2-program lyssnar du själv på? Jag lyssnar verkligen på P2 dygnet runt, så jag skulle vilja säga alla. Men framför allt blir det Klassisk morgon, Klassiskt på hemväg och P2 Live. Jag älskar verkligen allt i P2.

Hur gör du för att hitta klassisk musik på Spotify? Det är svårt. Det finns inga enhetliga sätt att stava namn på och det finns stor risk att man hittar fuskinspelningar med väldigt dålig ljudkvalitet. Det går liksom inte att skriva Beethoven, bara, utan man behöver veta rätt mycket, till exempel vilket skivbolag och så. Men jag skulle inte hinna göra programmen utan tillgång till Spotify.

About The Author