Birgit Nilsson, Katarina Dalayman, Nina Stemme, Iréne Theorin. Sångerskor som i decennier försäkrat operavärlden om att Sverige är den mest pålitliga leverantören av dramatiska sopraner.

Blir Cornelia Beskow nästa namn i raden? Mycket talar för det. Framgångarna på scenen avlöser varandra just nu i en rasande takt, utmärkelserna och lovorden haglar och som Sieglinde i Valkyrian på Kungliga Operan gjorde hon en dundrande succé och tog ett rejält kliv rakt in i Wagners värld.

Text: Bo Löfvendahl, foto: Mats Bäcker, Markus Gårder (föreställningsbild)

När Staffan Valdemar Holms uppsättning av Nibelungens ring kom tillbaka till Stockholmsoperan var den livligt efterlängtad. Nina Stemme var den stora stjärnan, men som bonus kom dessutom en ny ung sopran och överraskade alla. I applådtacket fick hon dessutom Kungliga Operans nya Anders Wall-stipendium, som nu delades ut för första gången.

Efter den framgången är nu Cornelia Beskow redan i full gång med nästa Sieglinde. Nästa anhalt är Esbjerg, där välrenommerade Den Ny Opera är i färd med att sätta upp hela Ringen i en takt av ett verk vartannat år. I augusti är det dags för Valkyrian och repetitionerna är i full gång.

Vi träffas på nya Operan i Köpenhamn, där Sieglinde bjuder på kaffe och danskt wienerbröd med choklad, ”direktørssnejl”, i ett uppsjungningsrum med vidunderlig utsikt och stor, svart flygel. Det får inte vara för smickrande akustik i rummet, då tror man att man är bättre än man är, säger Cornelia Beskow:

– Nu ska vi repa hela första akten. Det är en nyuppsättning och vi gör allt från början. Det är jättekul att få gå in i en ny Valkyria och utforska ännu mera! Jag tror att det är rätt för mig att komma in i Wagnerrepertoaren nu. Sieglinde ligger så lågt att man inte blir sliten av att sjunga den utan får testa en massa wagnerianska grejor i ett bekvämt röstläge.

I det här stora, fina huset är Cornelia Beskow hemma. Tre av sina studieår tillbringade hon vid Operaakademiet i Köpenhamn, och hon har sjungit flera roller på Operan där, i verk av Richard Strauss, Sjostakovitj, Janáček. Även hennes man Martin Vanberg har studerat i Köpenhamn, och de har sitt hem på andra sidan Öresund, i Malmö.

Hur är det att sjunga i Danmark?

– Det är en underbar kultur här i Danmark, danskarna är väldigt jordnära. Det är bra för mig. I Stockholm är det lite duktigt, jag kan bli stressad av det. Men här i Köpenhamn är det en mer avspänd attityd av ”det ordnar sig”. Det är bra för min konstnärlighet.

Vad betyder stipendiet för dig?

– Det blev som en väldigt stor uppmuntran till det jag håller på med – plus pengar som jag kan ta sånglektioner för. Jag fick själv inte veta det förrän efter genrepet. Den här gången fick operachefen Birgitta Svendén välja vem hon ville ge det till, men följande år kommer det att vara en internationell nomineringsprocess följt av provsjungning.

– Utan stipendier är det en så utsatt situation att vara frilansande sångare. Ett sånt här bidrag gör att man får långsiktig arbetsro och kan planera bättre. Jag måste inte tacka ja till alla roller för att försörja min familj, och det är speciellt viktigt i mitt röstfack.

Efter Sieglinde väntar nästa spelår ytterligare två stora roller på Kungliga Operan: Chrysotemis i Elektra och Tatiana i Eugen Onegin, två drömroller. Det går undan för den 30-åriga sopranen, som gick ut sin kompletterande mastersutbildning på Operahögskolan i Stockholm 2015, för bara två år sedan. Sommaren 2013 lade man märke till henne som plaskande Rhendotter i Dalhalla. Därefter fick hon sjunga Donna Elvira i Kungliga Operans ganska farsartade Don Giovanni och sedan denna bländande Sieglinde.

Vägen till scenen var tidigt utstakad. Cornelia Beskow växte upp omgiven av teaterdamm och puder.

– Jag började ju tidigt, jag är uppvuxen bakom scenen. Mamma är maskör på Stadsteatern, pappa var skådespelare på Fria teatern och min bonuspappa sångare i Folkoperans kör. Mormor är tillskärare och korsettspecialist – hon har gjort fantastiska konsertklänningar till mig!

Förutom Stadsteatern var Vadstena-Akademien en fast punkt för teaterfamiljen varje sommar.

– Mamma jobbade där redan som tonåring och jag började som maskörassistent när jag var i tonåren. Så många av dem som är mina kollegor i dag har jag sminkat. Jag är också utbildad perukmakare, som lärling hos mamma. Från den här uppväxten kommer min vilja att berätta historier med hjälp av musikdramatik. Jag har stått i kulisserna i Vadstena och drömt mig upp på scenen.

 

»Jag började som maskörassistent när jag var i tonåren. Många av dem som är mina kollegor i dag har jag sminkat.«

 

Hur kom det sig att det blev just opera?

– Det är den ultimata konstformen, allt på en gång! Redan när jag var tolv blev jag opera-hooked. Det var på Folkoperan och de spelade Carl Unander-Scharins ”Lysistrate”. Då stod jag bakom scenen och flätade flätor, för mamma var maskör på den produktionen. Det var en elevföreställning, och Miriam Treichl var en av dem som då tog examen från Operahögskolan. Till slut tog jag mod till mig och frågade henne om hon inte ville ge mig sånglektioner. Men jag har aldrig gett några sånglektioner, sade hon. Det gör inget, för jag har aldrig tagit några sånglektioner, sade jag, och så började vi leksjunga. Jag var fascinerad av det här sättet att använda sin röst. Det blev en helt perfekt ingång till branschen.

Sedan var det dags för gymnasiet, i Lilla Akademiens första gymnasieklass.

– Det var en fantastisk plats för en nördig, operaälskande tonåring! Jag lärde mig så mycket om musik där: Mark Tatlow i musikanalys, Hugo Ticciati i musikhistoria – det var perfekt för mig att få komma dit. Sedan började jag på Vadstena folkhögskola och lärde mig koncentration och att fokusera. För en stressad Stockholmstjej var Vadstena precis vad jag behövde.

– Jag fick gå ett extra år, för vi kom på att jag inte var mezzo utan sopran. Det är vanligt hos dramatiska sopraner. De flesta har inte den där lättheten för höjden, men när väl tekniken kommer på plats så kommer det också.

Vadstena har betytt mycket för Cornelia Beskow på flera sätt. Hon gick där i tre år och där träffade hon också sin man, tenoren Martin Vanberg.

– Jag är präglad på Vadstena! Jag älskar barockmusik och det var där intresset väcktes. Min moster Ulrika Westerberg spelar barockfiol och just de klangerna har alltid tilltalat mig. Det är därför det är så bra att vara gift med en tenor som sjunger sådan musik. Då får jag ta del av den fast jag själv inte kan sjunga den.

Känns det som om du har glidit in på en räkmacka, med din teaterbakgrund?

– Rent teatermässigt har jag fått med mig otroligt mycket med modersmjölken, men att sedan utbilda rösten har inte varit så lätt. Det har tagit väldigt många år och mycket disciplin att få den att lyda mina intentioner. Men jag har haft mycket vilja och alltid vetat vad jag vill med musiken – det gäller bara att få rösten att hänga med på det. När rösten mår bra av musik ska man sjunga. Men om rösten säger nej ska man vänta.

Cornelia Beskow är lite av en övningsnörd, erkänner hon:

– Det har varit ett problem tidigare, för jag har velat sjunga många fler timmar än jag har kunnat. Jag har lärt mig mer om min röst genom att ta en liten paus när jag födde barn och sedan fått välbehövlig distans till sångaryrket av att bli mamma. Men timmarna på dygnet räcker aldrig till. Det blir som en lyxtid när man står i övningsrummet och får vara lite för sig själv.

Ett sätt att hålla rösten i trim är att blanda olika sorters repertoar. Efter att för första gången ha sjungit en stor Wagnerroll är Cornelia Beskow noga med att inte glömma Mozart, för att behålla slankheten och smidigheten i rösten.

– Jag lärde mig mycket av att sjunga med Michael Weinius i Valkyrian: hur man kan vila i fraserna, hur man kan använda texten. Det var väldigt tryggt. Och att sjunga med Nina Stemme – det kunde ha lett till prestationsångest, men i stället försökte jag tänka att det var en fantastisk möjlighet att lära av den bästa. Hon är ju som en naturkraft. Att höra henne på så nära håll, det ger en fantastisk skjuts. När hon fokuserar all sin sceniska energi och sjunger mot en, då kommer man i någon sorts extas. Det handlar väldigt mycket om hennes klang, det otroligt vackra, att hon hela tiden målar med rösten.

 

»Att höra Nina Stemme på så nära håll, det ger en fantastisk skjuts. När hon fokuserar all sin sceniska energi och sjunger mot en, då kommer man i någon sorts extas.«

 

Är det viktigt att sjunga vackert för en dramatisk sopran?

– Ja, det tror jag att man måste kunna. Jag vill komma fram till full kontroll på rösten och alltid ha tillgång till det vackra – om jag vill välja det. Det är ett ständigt arbete att få så många färger som möjligt i rösten.

En person med skönhet i rösten är maken Martin Vanberg.

– Han är världsbäst på att sjunga vackert, tycker jag. Och jag är ganska bra på att sjunga starkt. Vi har inte sjungit tillsammans eftersom vi har så olika repertoar. Men att vi bägge är sångare innebär ju att vi förstår varandra och kan ge varandra utrymme. Det behövs en grundläggande förståelse för vad det innebär att leva med sitt instrument dygnet runt.

Namn Cornelia Beskow
Ålder 30
Bor i Malmö
Familj Maken Martin Vanberg, tenor. Dottern Ragna, ett år, bonusdottern Elsa, 13 år
Kommande roller augusti: Sieglinde i Valkyrian på Den Ny Opera i Esbjerg, januari–februari 2018: Chrysothemis i Elektra på Kungliga Operan i Stockholm, april–juni 2018: Tatiana i Eugen Onegin på samma scen.
Stipendier Har nyligen mottagit Kungliga Operans Anders Wall-stipendium, som förutom 200 000 tusen kronor även ger Operan ett produktionsbidrag för den uppsättning där den unga stipendiaten rolldebuterar. Bland övriga stipendier kan nämnas Joel Berglund-stipendiet, Christina Nilsson-stipendiet, Sixten Gemzéus stipendium, Anders Walls Confidencen-stipendium, Wagnersällskapets Bayreuthstipendium och Barbro Saléns stipendium.

 

About The Author